MHAJDAGARNE FÅ ÅLAND 1808. Historisk novell AF PILGRIMEN ). En timma sednare hade man lemnat trägården och inträdt i boningshuset. Gummerus stod nu i begrepp att taga afsked. Nej, lemna oss icke än, sade majoren, som ännu icke hade återvunnit sin vanliga fattning, en impuls, omöjlig att motstå, bjuder mig att i allas närväro (herr Strandal. vär ock inne) bedja magistern räcka mig handen till — förlåtelse; och nekar ni mig att med er familj åter flytta till Brantböle, så är det ett tecken att ni icke förlåter mig. Med rörelse räckte Gummerus den gamle handen. I morgon afton äro vi, om Gud vill, tillbaka på Brantböle och . .. Aldrig ett ord merav, afbröt Gyllensten, måtte Gud glömma min förseelse, min öfverilning,, tillade han, med osäker röst, såsom jag vet att ni glömmer den. Jag glömmer den icke allenast, svarade Gummerus, från denna stund känner jag mig genom en ny tacksamhetsskuld fästad vid den vördnadsvärde gamle på Sonröda. Helsa er hustru och förskaffa mig äfven hennes förlåtelse ! återtog Gyllensten. Tack, hr rasgister, tack), sade den öfverlyckliga moden, fattande Gummeri hand. Föräldrar och son hade mycket att meddela hvarandra; en hade helsat jorden innan nägon tin på hvila. Slutligen sade fadern: s) Sö A. B. n:ris 91—98, 98, 100, 102—105, 107, 109 och 110.