MHAJDAGARNE FÅ ÅLAND 1808.
Historisk novell
AF
PILGRIMEN ).
En timma sednare hade man lemnat trä-
gården och inträdt i boningshuset.
Gummerus stod nu i begrepp att taga af-
sked.
Nej, lemna oss icke än, sade majoren,
som ännu icke hade återvunnit sin vanliga
fattning, en impuls, omöjlig att motstå, bju-
der mig att i allas närväro (herr Strandal. vär
ock inne) bedja magistern räcka mig handen
till — förlåtelse; och nekar ni mig att med
er familj åter flytta till Brantböle, så är det
ett tecken att ni icke förlåter mig.
Med rörelse räckte Gummerus den gamle
handen.
I morgon afton äro vi, om Gud vill, till-
baka på Brantböle och . ..
Aldrig ett ord merav, afbröt Gyllensten,
måtte Gud glömma min förseelse, min öf-
verilning,, tillade han, med osäker röst, så-
som jag vet att ni glömmer den.
Jag glömmer den icke allenast, svarade
Gummerus, från denna stund känner jag mig
genom en ny tacksamhetsskuld fästad vid den
vördnadsvärde gamle på Sonröda.
Helsa er hustru och förskaffa mig äfven
hennes förlåtelse ! återtog Gyllensten.
Tack, hr rasgister, tack), sade den öfver-
lyckliga moden, fattande Gummeri hand.
Föräldrar och son hade mycket att med-
dela hvarandra; en hade helsat jor-
den innan nägon tin på hvila.
Slutligen sade fadern:
s) Sö A. B. n:ris 91—98, 98, 100, 102—105, 107,
109 och 110.