Drouyn de IHuys utträde utur den franske ministeren utgör sjelfva den vändpunkt son betecknar ifrågavarande förändring. Vi he derför ansett det skola blifva af intresse för våre läsare att erhålla en närmare belysning a denna tilldragelse samt de omständigheter oct förhållanden som dermed stå i samband. V meddela alltså här nedan några utdrag af de yttranden härom som förekomma i Indåpendance Belge, och Times. Det ryssvänliga belgiska bladet nödgas nu sent omsider med mycken bedröfvelse yttra den öfvertygelse, at! de sista fredsförhoppningar, som kunnat grundas på Österrikes sista förslag, nu fullkomligt försvunnit. Såsom anledningarne härtill . anförer bladet: Härvid bör först tagas i betraktande franske utrikesministern hr Drouyn de IHuys afgång och hans ersättatide på denna plats genom grefve Walewsky, för närvarande Frankrikes ambassadör vid engelska hofvet. Den bevekelsegrund man uppgifver för hr Prouyn de PHuys afskedstagande är just det bestämda afslag kabinetterna i Paris och London gifvit på de af Österrike framställda förslag. Hr Drouyn de Fr Huys ansäg, försäkras det, att man ännu kunde underhandla på grund af dessa förslag och biträda dem med bifogande af en lindrig modifikation, som snarare hade en moralisk betydelse än en materiel vigt. Så föreslog Österrike, att Ryssland aldrig skulle få ega i Svarta hafvet en sjömakt större än det der egde i det ögonblick då kriget ntbröt; hvilket innebar principen af ryska styrkans begränsning. Hr Drouyn de PFHuys åter hade velat fastställa principen af denna styrkas inskränkning i och genom stadgandet, att Ryssland aldrig finge hälla ett så stort antal skepp som det egde i det ögonblick då fientligheterna öppnades; men för detta ändamål hade ej behöfts mer än att Ryssland minskat sin flotta med ett enda skepp. Som vi redan sagt, var detta säledes en rent morglisk modifikation af de wienska förslagen; men till principen var det en inskränkning af ryska styrkan i stället för en blott begränsning af densamma, och under denna synpunkt saknade den ej sin betydelse. . Hr Drouyn de IHuys ansåg, vi upprepa det, att man på denna basis kunde fortsätta underhandlingarne och ännu hoppas komma till en förlikning. Tilläfventyrs skulle franska regeringen enstämmigt hafva fogat sig efter åsigterna hos en man, hvilken midt under de svåraste förvecklingar med en obestridlig skicklighet ledt Frankrikes utrikes ärender, så framt engelska regeringen delat dessa åsigter. Men det tyckes som om msjoriteten i brittiska kabinettet med kraft motsatt sig Österrikes förslag och härtill äfven förmått franska regeringen. Från detta ögonblick blef de österrikiska förslagens fullkomliga förkastande ett definitift beslut, och hr Drouyn de FHuys nedlade sin afskedsansökning i kejsarens händer, hvilken emotiog densamma. Vi nämnde majoriteten i brittiska kabinettet; det var emedan; enligt någras utsago, lord John Russell lärer ha delat Drouyn de FHuys mening i afseende på möjligheten att fortsätta underhandlingarne på grund af de österrikiska förslagen. Lord Palmerston säges ha uttryckt en motsatt mening, och denna skulle ha segrat. Emellertid ha vi icke hittills erfarit att lord John Russell, följande franska utrikesministerns exempel, inlemnat sin afskedsansökning, hvilken omständighet gör det rädligt att endast med en viss varsamhet upptaga nyssnämnda rykte. andra sidan är det visserligen sannt, att lord Russell icke i engölska kabinettet innehar samma departement som det, för hvilket i Frankrike hr Drouyn de PHuys stod i spetsen, och att man strängt taget skulle kunna förklara, det den förre qvarstannade i spetsen för kolonialdepartementet, ehuru hans mening ej segrat, under det att hr Drouyn de VHuys qvarstannande under dylika förhållanden var omöjligt. De, som försäkra att en gemensamhet i åsigte. räder emellan dessa båda ministrar i afseende på vestmakternas intresse att icke helt och hållet förkasta de österrikiska förslagen, tillägga, att denna öfverensstämmelse i opinioner är grundad på den af dessa tvenne statsmän under. deras vistelse i Wien vunna öfvertygelse, att Österrike icke skulle gå längre; och att det, i fall dess förslag förkastades, skulle inskränka sig till en välvillig neutralitet. lDet är åtminstone icke sannolikt, att Österrike efter det af kabinetterna i Paris och London definitift fattade beslut skyndar att förena sina trupper med sjömakternas, för att tvinga Ryssland till antagande af härdare vilkor än dem Wienerkabinettet sjelf ansett billiga. Derföre ha: ock en depesch, som vi i går afton emottogo, underrättat oss, att general Hess afresa frön Wien till sitt högqvarter blifvit uppskjuten. Paris börs bar naturligtvis blifvit orolig öfver allt detta; fonderna föllo i gär (den 7) betydligt. Hr Drouyn de YHuys ställning uti den franska ministeren samt hans förhållande till konferenserna i Wien och till krigsfrågan, skildras vidare af ,Times, på följande sätt: Herr Drouya de PHuys talenter bafva kanske blifvit för högt uppskattade; ty det är väl kändt att de depestber, som buro hans underskrift och utbredde hans rykte, härflöto från en annan embetsman i utrikes ministören. Men han har rättmätiga anspråk på det erkännandet, att han i afseende på England,handlat ärligt, och äfven på äran att med framgång hafva skött franska kejsardömets diplomatiska angelägenheter hos de öfriga europeiska makterna. Han hade det egendomliga ödet att bedrifva underhandlingarne om alliansfördrag med England och Österrike, och ehvru han deltog i de transaktioner, som ledde till en förbittrad och långvarig strid, så förändrade dessa tilldragelser likvälicke moderationen i hans åsigter eller hans karakters lugna varsamhet. Men i det embete, som han förvaltade, stodo dessa egenskaper icke alltid. i första ledet, och ministerns personliga förhållande till dem, som deltogo i hans arbeten, var kallt, afondsamt och obehagligt. Synnerligen hade hr de Thouvenel, som vikarierade honom under hans beskickning till Wien, så många skäl att illa upptagas den behandling han rönte af sin chef, att han för få dagar sedan i kejsarens händer nedlade sin afskeds ansökan. Följden deraf-var-emellertid att han befordrades till en svida högre post, då kejsaren utnämnde -honom till sändebud i Konstantinopel; under det hr Drouyn de IHuys 48 timmar efter sin ankomst till Paris gick ur ministören. Vi tro likväl icke, at: denna tvist var enda eller hufvudsakliga skälet för bans tillbakaträdande. Då vi talade om hans besök i London och hans resa till. Wien, anmärkte vi ätt han då var böjd att uppträda mindre bestämd! än som öfverensstämde med britiska kabinettets afsigter, ehuru Haån sedermera förklarade sig ense med alla åsigter hos vär regering. Så länge lord John Russell var i Wien, fortfor denna harmoni oafbrutet; men 2—3 dagar. efter den britiske ministeras afresa förenade sig Droun de FHuys med grefre Boul om fredsvilkor, som voro ganska olika dem som förut bifvi äf de allierädö uppställda. Dessa vilkor, af hvadslag de AT må våra, blefvo utan vidare omsändigheter, så snart de voro kända i Paris, genast förkastade af franska statschefen, och brittiska regeringen var likaledes af