Berlin d. 30 April. Den ledighet som Preussens isolering ger åt de ministeriella korrespondenterna använda de till behandling af diplomatiens chronique scandaleuse. För någon tid sedan utkom i Hildesheim i Hannover en broschyr af hr Jurgens, f. d. ledamot af nationalförsamlingen i Frankfurt och f. d. redaktör af Hannovers officiella tidning, hvilken broschyr har till syfte att afslöja det mer eller mindre hemliga inflytande som preussiska regeringen utöfvar på tidningarne. Denna skrift, som genast blef förbjuden i Preussen, har icke gjort synnerligt stor effekt. Hr Jurgens förebrår der Preussen dess alltför stora ärelystnad och dess önskan att beherrska opinionen i Tyskland, under afvaktan af rätta tiden att kunna göra gällande det materiella öfverväldet. Men detta är ingen träffande förebråelse i det liberala partiets ögon, som fastmera anklagar preussiska regeringen för dess svaghet, dess passivitet, dess bristande vilja och kraft att sätta sig i spetsen för de reformerande ideerna och eröfra Tyskland genom initiativet i framåtskridande, upplysning och konstitutionel frihet. Äfven deri är hr Jurgens broschyr föga öfverensstämmande med ögonblickets kraf och förhållanden att han framför allt anfaller den fordna direktören för den preussiska officiella pressen, n. v. generalkonsuln i Köpenhamn, som helt och hållet dragit sig tillbaka från politiken. Herr Jurgens har synbarligen icke varit underrättad om den nuvarande opinionsbyråns i Berlin verksamhet, hvarom mycket skulle vara att orda. För att göra något intryck borde en sådan pamflett ha varit skrifven af någon liberal preussare som varit hemma i ämnet och kunnat behandla det ur verkligt nationel och vesterländsk än österrikisk synpunkt. I allmänhet kan man säga, att Österrikes anhängare bedraga sig, om de tro att opinionen i Tyskland är vunnen för Österrikes öfvervälde. Kabinettet i Wien har under den orientaliska krisen genom sin mera raska och värdiga hållning förvärfvat sig någon popularitet. Men det är säkert att det nordliga rationalistiska och liberala Tyskland icke derför har gifvit sig åt Österrike, som oaktadt sin allians med Frankrike visst icke vill veta någonting af franska, icke en gång bonapartistiska ider. För öfrigt har Österrike hittills icke lemnat någonting annat än löften. Nu kommer pröfningens stund, då den vexel, som det antiryska Europa så länge presenterat och som Österrike högtidligen accepterat, måst. honorerass Ehuru sålunda herr Jurgens ofvannämda broschyr förfelat sitt mål, så ha likväl några yttranden i densamma i hög grad förtörnat de officiella och balfofficiella preussiska korrespondenterna, som en talare i andra kammaren nyligen kallade de af hemliga fonderna betalta claqueurer, som skola beprisa och förgylla regeringens politik., De ha hotat att offentliggöra vissa bref till f. d. ös errikiska ministern i Berlin numera förbundsdagspresidenten hr v. Prokesch från åtskilliga journalister och hvilka skulle vittna om de förhållanden i hvilka de stode till honom. För att förklara åtkomsten af dessa bref ha de officiella korrespondenterna berättat följande polishistoriett. Då hr v. Prokesch lemnade Berlin sålde han sina möbler på auktion. En chiffonier med lönnlådor, i hvilka herr v. Prokesch hade glömt några papper, föll genom inrop i indiskreta händer (d. v. s. de blefvo öfserlemnade åt polisen.) Se der de smakliga upptäckter som sysselsätta de halfofficiela pennfäktarne i det ögonblick då konferensen blifvit upplöst och Europa väntar på Österrikes: jacta est alea! Sedan denna affär en gång kommit på tapeten har jag sökt skaffa mig reda på huru det verkligen förhåller sig med denna chiffonier och dessa funna papper. Jag kan icke påstå att hvad jag här meddelar är fullt garanterad sanning, men det är åtminstone hvad man i det afseendet tror och har sig bekant inom vår diplomati. FiHerr v. Prokesch har verkligen skrifvit såsom en vanlig journalistisk medarbetare i några oppositionstidningar. Preussiska regeringen har i hans skrifbord kommit öfver handskrifna tidningsartiklar. Herrv. Prokesch var vid den tiden föga omtyckt vid preussiska hofvet. Man hade icke glömt den ställning han intog i November 1850 vid preussiska unionens fall, hvartill han af alla krafter hade bidragit. Herr Arnim fick uppdrag att klaga för grefve Buol och begära hr v. Prokeschs rappellerande, anförande såsom motiv till denna begäran, att hr v. Prokesch gjorde personlig opposition mot preussiska regeringen och förnedrade sig ända derhän att skrifva i de liberala tidningarne. Då grefve Buol icke kunde sätta tro till denna anklagelse, framlade man för honom de omnämda manuskripterna. Herr v. Prokeschs återkallande blef nu oundvikligt. Men huru stor blef icke det officiella Preussens öfverraskning, då han snart derefter erhöll presidiet i Frankfurt, hvarifrån han nyligen kallades för att deltaga i Wienerkonferenserna. För öfrigt är den nuvarande österrikiska ministern i Berlin, grefve Esterhazy, ehuru ingen kunnat anklaga honom för att skrifva i tidningarne, icke heller särdeles behaglig för det officiella Preussen. Inom politiken ingenting nytt. Underhandlingarne med vestmakterna äro, i motsats mot hvad en officiös korrespondent från Berlin i pJournal des Dåebatsi påstår, afbrutna eller åtminstone suspenderade. Konstitutionsutskottet har i förgår lagt ad acta Noeldeckens motion som ville öfverlemna åt det administrativa godtycket att bestämma valdistrikterna. Konkurslagen har i första kammaren blifvit antagen, men med ett amendement som gör det nödigt att åter låta den passera andra kammaren. Man tror att kamrarnes session kommer att afslutas den 3 eller 5 Maj: E. — I anledning af konferensernas afbrott och ge närmaste utsigterna för krigets fortsättande