alrigera denna Ior Ssyltlcinhal, Som ua OVarKE
voro för den egentliga oppositionen bekanta
eller af denna skulle hafva blifvit omfattade,
i fall de af densamma varit kända. Dessa
för det verkligen sjelfständiga partiet inom
ådeln främmande elementer bestodo, såsom
författaren lätt torde erinra sig, af en mänzd
personer af olika tungomål. Åtskilliga hade
innehaft höga embeten men på höfligt sätt
fått consilium abeundi derifrån af Carl Johan;
andra innehade ännu hofcharger; och alle-
samman, under benämningen framtidsmänn,
ansågos ändtligen på den tiden ståi mera eller
mindre nära förbindelser med det unga hof-
vet. Endast genom den tillfälliga föreningen
med gistnämde disparata beståndsdelar blef
oppositionen så stark att den förmådde orga-
msera utskotten, dock mindre efter sitt sinne
än efter sina nya allierades; ty att det var
dessa, som egentligen utskiftade utskottsplat-
serna, vill synas af statsutskottets samman-
sättning, hvarest, för sedermera synligblefna
orsaker skull, de tilldelade åt sig sjelfve de
flesta platserna, men relegerade kärnan af
den gamla oppositionens medlemmar till kon-
stitutionsutskottet, för att der roa sig med upp-
görandet af förslag till representations- och
andra grundlagsförändringar o. d., hvarmed
tiden kunde mer eller mindre angenämt för-
drifvas. Insändaren anser det följaktligen be- 1
stämdt vara en irring, då författaren antager,
det sjelfständiga partiet på riddarhuset ef
ända till och med 1840 års riksdag varit 8l
starkt, att det derstädes kunde vinna voterit :
gar och då och då utgöra majoritet.
Efter insändarens på fullt faktiska grunde;
stödda öfvertygelse, måste 1823 års riksda
räknas för den sista, då oppositionen blan
adeln befann sig i den ställningen att kunna
hafva majoritet och vinna voteringar. Detta,
inträffade vid det riksmötet icke sällan, och
till och med vid tillfällen då regeringsinfly-
tandet gjorde allt möjligt för att bestrida den-
samma segern, men tappade; såsom t. ex. vid
tillsättningen af ledamöterna i 1827 års revi-
sivn, hvilken gjorde så stort uppseende.
Vid 1829 och 1834 årens riksdagar hade
riddarhusoppositionen icke denna lycka att
kunna vinna voteringar, derest icke vid något
enstaka tillfälle regeringen af underlåtenhet
hade försummat att taga nödiga mått och steg,
hvilket dock väl sällan eller aldrig inträffade
i någon fråga hvars utgång verkligen intres-
serade henne. Det är således, för att iakttaga
sträng historisk sanning, rätteligen ifrån nämde
riksdagar som den sjelfständiga adelns full-
komliga kufvande mäste dateras; — dock blott
för så till vida att ifrån den tidpunkten den-
samma alltid befunnit sig i en agjord mino-
ritet, när den vid riksmötet infunnit sig, hvar-
med den likväl de sednaste riksdagarne all-
deles upphört.
För att icke vara orättvis emot Carl Johans
minne — en böjelse hvarifrån förf. säkerli-
gen är lika fri som insändaren — bör ock
billigt anmärkas, att detta system, att form-
ligen kufva adeln och på riddarhuset genom
hvarjehanda medel organisera en ständig, på-
litlig majoritet, icke egentligen får tillskrifvas
Carl Johan sjelf, såsom författaren likväl tyc-
kes göra, likasom ock att, det icke allenast
var uti direkt bestickninog som systemet be-
stod, för hvilken korruption författaren för-
nämligast tager framlidne excellenserna Wet-
terstedt och Brshe för hufvudet såsom orga-
ner.
Vid riksmötet 1829 hade Carl Johan lem-
nåt ärendenas skötsel och bedrifvande huf-
vudsakligen till framlidne statsrådet Nordin,
som i ordets egentliga bemärkelse var riks-
dagens spiritus rector i samtliga stånden och
dermed fortfor till närmare slutet af riksmö-
tet, då Carl Johan tyckte honom blifva både
för mäktig och egenmäktig, och derför från-
tog honom styrelsen af riksdagsmaschineriet,
och dels anförtrodde denna åt grefve Brahe,
dels behöll den i egna händer. Att friherre
Nordin såsom tiksdagsmaschinist icke heller
försmådde att begagna direkt korruption, när
så ansågs behöfligt, må gerna medgifvas, och
derom vittna till öfverflöd, att, om insända-
ren ej minnes orätt, icke mindre än sex dom-
sagor bortlofvades och riktigt gåfvos åt borg-
mästare för inlagda förtjenster under riksda-
gen. Huru det tillgick i bondeståndet är till-
räckligt bekant genom den beryktade vote-
ringen rörande indragningsmakten, aftonen
före hvilken friherrn såsom öfverståthållare
bade så tillställt att en mängd af hufvudsta-
dens lägre polistjenstemän höllo kalag hvar
och en för ett mindre antal bönder, på det
att saken ej skulle väcka uppseende, utom det, )
att en viss lagman vid 1829 års riksdag likasom
de nästföregående och den följande hade fort-
farande befattning att, under titeln af ståndets
vice sekreterare, ständigt valla och traktera
bönderna, på hvilka trakteringar han slutligen
alldeles undergräfde sin helsa, så att han få
år derefter afled.
Men den politiskt och ekonomiskt sjelf-,
ständiga delen af adeln, som då ännu icke
ansåg sig tillständigt att i massa desertera ifrån
riddarhuset och ej heller att infinna sig i huf-
vudstaden blott några få veckor vid riksda-
garnes början för att få med sina fruntimmer
bevista hoffesterna — denna del af adeln var:
inonu för talrik och de flesta deribland äfven :
alltför grannlaga, för att emot dem nyss-:
nämda bestickningssystem skulle med åsyf-
tad verkan kunna användas. För att kufva
wceln och organisera en stadig, öfvervägande
majoritet, voro andra medel erforderliga. Och
Jen något tvetydiga äran att hafva uppfunnit
och satt dessa i utöfning, tillhör friherre Nor-
ling förslagna hufvud och får icke skrifvas
på Carl Johans räkning, som tyvärr har ändå
tillräckligt debetposter dem förutan. Dessa
medel voro: voteringssystemet för uniformen, samt
ippbådningssystemet i massa till voteringarne.
Tvångspligten att votera för uniformenn, d.
v. 8. efter regeringens önskan, så kärt det
vore för en tjensteman att kunna vinna någön
hefordran, inskärptes ej blott muntligen utan
ifven, just med de nu nyttjade föga passande
uttrycken uti friberre Nordins egen tidning,
tarm an låna 4id war alldalagc aAhavnanda af nh
j
-