gång vågade tilläta sig. Amalgamation är för denna författare höjden af politisk vishet, och han vill genast lyckliggöra Finland med dess upptagande i vår nationalrepresentation. Hvilken hög foster ländsk vishet ligger ej i denna omtanka att vilja förstärka junkrarne och Printzenschöldarne på vårt riddarhus med några högvälborenheter af äkta ryskt skrot och korn, de stock-konservativa i vårt prestestånd med någon vald alumn från det kejserliga Alexanders-universitetet, och den lilla men säkra prohibitistiska falangen i vårt borgarstånd med de vid privilegier och monopoler uppfostrade borgarne i de finska städerna, samt slutligen vårt bondestånd med en massa af Finlands allmoge, som för statsbestyr är alld:les främ-) mande. Vi vänta här invändningen, att en representationsförändring skulle afbjelpa dessa olägenheter; men en representationsförändring kan ej förändra elementerna, utan endast deras anordning. Och sedan, hvilken huld och upplyftande enighet skulle ej åstadkommas genom de finska embetsmännens användande i Sverge och de svenskes i Finland, och hvilken ypperlig förstärkning af ryska elementer pur sang åt vår svenska byråkrati! Hvilken uppfriskning lofvar ej denna amalgamation att åstadkomma på båda sidor om Bottniska viken! Författaren har icke såsom sig bordt utredt de materiella fördelarne han af Finlands införlifvande lofvar att bereda Sverge. Vill han använda de finska statsinkomsterna till fördel för moderlandet, så torde dotterlandet dermed finna sig mindre belåtet; vill han deremot på Sverge öfverfiytta den under ryska styrelsen betydligt förkofrade finska statsskulden, sål torde denna gåfva blifva mindre välkommen : för moderlandet. Vi vänta oss invändningen att Finlands deltagande skulle medföra enbetydlig nedsättning i de gemensamma helstatsutgifterna, såsom civillista, diplomatisk och kommerciel representation m. m.; men vi måste tills vidare betvifla att sådana besparingar fa oss någon betydlig mektförökning. Denna kan ej uppkomma annorlunda än genom en innerlig enighet mellan folken sjelfva, och just för denna enighets skull anse vi det i första rummet nödigt att litet lyssna till finska folkets egna önskningar. Vi hafva här yttrat några af de betänkligheter som sjelfmant erbjuda sig vid tanken på en inkorporation, men vi hafva ej dermed velat säga att en sådan är absolut orimlig eller i alla händelser omöjlig. Önskas den af Finland sjelf, må den åtminstone få komma under allvarlig öfverläggning. Vihafva här endast velat inlägga vår protest mot försöken att disponera öfver ett helt folk, och dertill ett folk med sådana historiska anor gom det finska, utan att visa minsta benägenhet att lyssna till detta folks egna önskningar. Ännu mindre hafva vi, äfven med det ringaste ord, antydt att Finlands blifvande förhållande till Sverge skulle ovilkorligen regleras efter den svensk-norska unionen, hvars brister hos oss aldrig fannit några försvarare, lika litet som vi obetingadt tagit eller framdeles ämna antaga norrmännens försvar i unionella tvister, ehuru vi alltid skola söka att efter förmåga göra äfven dem rättvisa. Vi tilltro ose icke, såsom författaren i Handelstidningen, att med ett penndrag uppgöra och ordna en så viglig politisk fråga som förhållandet mellan två folk; men vi misströsta ej om möjligheten att finns åtminstone någorlunda hjelpliga former för ett sådant förhållande, om de af båda kontrahenterna sökas med redlighet, förtroende och god vilja. Innan vi för denna gång nedlögga pennan måste vi deck erinra, att det utom amalgamationen och den blott och bart personliga unionen äfven finnes ett annat alternativ för ordnandet af Finlands framtida angelägenheter, hvilket åtminstone af Europas öfriga makter sannolikt kommer att tagas i betraktande. Detta alternativ är att Fisland blir en sjelfständig stat, under de förbundna makternas gemensamma garanti. Svårigheterna för ett sådant företag äro ej större än nu de voro då1. Europas stormakter, för snart 30 år sedan, upprättade det grekiska konungariket, med en hälften mindre folkmängd och långt mera otillfredsställande förhållanden för öfrigt, såsom ett bålverk mot Turkiets maktförökning. Vi finna ej någon omöjlighet att göra detsamma med Finland såsom en förmur mot den makt, hvilken nu är Europas gemensamma fiende. Ingen torde neka, att Sverge i en sådan stat erhölle till skänks den bästa fästning mot Ryssland som det kunde önska sig, utan andra uppoffringar för dess mottagande än skyldigheten att bära sin andel i gemensamma förpligtelser med de öfriga garanterna. Dessa kunde ju bjelpa Finland att iståndsätta Sveaborz, och de kunde till och med förbehålla sig att under en viss tidrymd der hålla en gemensam garnison, liksom det sker i Mainz och andra tyska förbundsfästningar. Men tid och utrymme förbjuda oss att nu omständligare afhandla denna möjlighet. Vi hafva här framkastat den endast för att visa, att det gifves andra sätt att ordna Finlands angelägenheter på ett för detta land och för Skandinavien tillfredsställande sätt, än att såsom en provins införlifva det med Sverge. Och hufvudsaken vid detta ordnande måtte väl vara att i möjligaste måtto inskränka Rysslands öfvervälde vid Östersjön, och sålunda på säkraste sätt sörja för vårt egt framtida sjelfbestånd:. — H.M. Konungen har i dag hållit konselj. rn a AR Av RR