man redan vid flera riksdagar, har alltid befunnits densamme, redbar och sjelfständig, flärdfri och anspräkslös. Affekterar iika litet att synas oppositionsman, som att likt andra inlägga meriter till Wasaorden genom att göra sig be särkt på den motsatta sidan. Denna orden tillföll deremot nu, redan efter första riksdagskampanjen, hr brukspatron Rettig, aturligtvis ej utan derför inlagda förtjenster, möjligt vis till sin halt lika väl uppskattade af ständet som af regeringen. Handlanden Norman från Umeå, också första gängen riksdagsman, gjorde följaktligen nu äfven sin skola säsom representant, men likväl icke — det an: märkes till hans förtjenst — på den sidan der herrar Kock och Indebetou voro preceptorer. Representanten för Sundsvall, grosshandlaren Wal lenberg, var också en ny acqvisition för borgarestäadet vid sistförflutne riksmöte, och en acqvisition af stort värde. Hr Wallenberg är en man med energi i karakteren och omfattande bildning. Hvad som i allmänhet saknas i borgareståndet är mindre god vilja än insigter samt politiskt mod och politisk blick. Hr Wallenberg saknade ingendera. De sanningarne att ståndet, ja att representationen i sin helhet ingenting väsentligt förmår uträtta emot en dålig regering utan ett starkt stöd af hela landets opinion, och att äfven med bästa vilja och enighet representationen ensam ändock icke är i stånd att gifva folket de behöfliga reformerna så utarbetade, att de verkligen förtjena detta namn, så vidt icke den först skaffar landet en kraftfall regering, som ställer sig i spetsen för reformerna och som, för dessas utarbetning som sig bör, kan och vill omgifva sig med nationens förnämsta :ntelligenta förmågor och begagna all i Sverge befintlig sakkännedom, — dessa sanningar, tyvärr så li et erkända äfven af de kunnigare bland riksståndens medlemmar, hade icke undfallit hr Wallenberg. Att den första uppgiften, den aldra angelägnaste omsorgen för representationen vid 1854 års riksmöte var att göra slut på ansvaringsroch allenastyrelsesystemet: att den hufvudsakligaste och vigtigaste af ala reformer, hvarför oppositionen borde oaflåtligen arbeta, var att reformera sjelfva regeringen — en synpunkt som också ganska riktigt uppfattades af borgareoch bondeståndens ledamöter i konstitutionsatskottet — derom kunde följaktligen icke heller nägot tvifvelsmål vara möjligt hos en representant med hr Wallenbergs insigt och samvetsgrannhet. Men tyvärr ansägs majoritetens osäkra och vacklande ställning icke tilläta oppositionen att som sig borde fullfölja denna enda riktiga och sannt fosterländska plan för riksdagen; och statsutskottet, som skolat understödja konstitutionsutskottet samt gifva kraft och eftertryck åt utförandet af denna plan, hade dessutom blifvit bäde i borgareoch bondeståndet så illa sammansatt, oh oppositionens förhoppningar på flera utskottsmedlemmar så besvikne, att hvad nationen framför allt hade rätt att fordra af 1854 ärs riksdag gick om iniet, att sansvaringarnes sitta qvar och allenaregeringssysteriet ännu florerar, landet hvarken till heder eller bätnzd. Det må dock vara tillåtet att hoppas, det städernas borgerskap och bruksegarne vid valen till nästa riksdag bättre skola inse och känna sin förbindelse till fäderneslandet och jemväl sitt eget intresse. När borgaren och brukspatronen icke kan höja sig till medborgarens ståndpunkt och handla som sädan, så äro de dock slätt icke annat än kälkborgare, vore de huru rika som helst, kunde spela seigneurer och taga later och skick af en dön Magnifico. I hvad som i sednaste stycket yttras rörande sammanhanget som borde ega rum mellan konstitutionsoch statsutskotten instärama vi så mycket heldre, som vi nyligen sjelfva trat oss i samma syftning. Dessa båda utskott böra till hvarandra stå i samma förhållande som teori och praxis, men dertill är också nödigt att dechargebetänkandet ej uppskjutes till långt in uti riksdagen, utan företages så snart ske kan efter dess början. Hvad är nemligen naturligare än att granskningen af regeringsåtgärderna under det förflutna tidskiftet, och domen öfver det sätt hvarpå kronans rådgifvare förvaltat sitt höga och ansvarsfulla, kall föregår och bestämmer statsregleringen , hvilken ger den praktiska tillämpningen åt det genom konstitutionsutskottet uttalade gillandet eller ogillandet af de följda regeringsgrundsatserna? Kan i sjelfva verket något förvändare tänkas än att representationen voterar åt ministören nya anslag och förtroenden, innan den ännu meddelat henne decharge för användandet af de gamla? Vi hafva från flere håll hört yttras den önskan, att författaren till uppsatserna i Friskytten om borgareståndet vid 1854 års riksdag ville, sedan han slutat sin serie, utgifva dem i samlad form såsom bok eller broschyr, och i en solidare och beqvämare gestalt, än strödda på några flyktiga tidningsblad, bestämma dem såsom ett ej värdelöst arf åt nästkommande borgarestånd, både dess representanter och konstituenter.