STOCKHOLM, den 7 Maj.
Det hör till de ledsammaste sidorna af pu-
blicistens verksamhet att ofta missförstås och
nästan lika ofta med flit misstydas samt att
deraf nödgas, till föga fromma för allmänheten,
tid efter annan försvara sig mot båda delarne.
Om detta sjelfförsvar är retsamt när det gäl-
ler att värja sig mot politiska motståndare,
så är det ännu förargligare att behöfva till-
gripa det mot dem som man är van att räkna
för sina politiska vänner.
I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
för den 28 och 30 April förekommer en upp-
sats under titel: Några erinringar vid frågan
om en förändring i Sverges politikn, hvaröfver
redaktionen satt orden meddeladt, ett ord
som synes antyda att den blifvit insänd från
något håll, hvilket den betraktar såsom något
slags politiskt orakel. Denna uppsats är rik-
tad mot några lösryckta satser i vår artikel
för den 2 sistlidne April. Så mycket vi än
hata ordgräl, så gerna vi än undvika att ka-
sta oss i polemik om ord och uttryck, är
ämnet här så vigtigt, äfventyrligheten af de
påståenden man behagat lägga oss i munnen
gå stor, att vi nödgas för en stund dermed
besvära våra läsare.
Vi börja med den bekännelsen att den städse
krigsluftiga Göteborgs Handels- och Sjöfarts-
tidning var jemnt det sista hållet hvarifrån vi
väntat oss anklagelsen att Aftonbladet finner
allt vara väl bestäldt blott vi komma i krig.
Man skall vara bra minnesslö för hvad man
sjelf skrifvit, eller också bra förtröstande på
minnesslöheten hos andra, för att med smak
kunna debitera en sådan dumhet, för att ej
begagna ett mera talande ord. Författaren
till Handelstidningens communiqu söker göra
oss saker till en sådan orimlighet, på samma
gång den vill, med en ur sitt sammanhang ryckt
försats låta oss bevisa att det för Sverges del-
tagande i kriget icke göres vidare behof än
vestmakternas försäkran om krigets kraftiga
fortsättandes. En hvar, som med någorlunda
uppmärksamhet och utan alltför trängande
själsbehof att vränga våra ord läst vår ar-
tikel för den 2 April, skall förmodligen finna
att då vi protesterade mot Sverges inbland-
ning i kriget sutan, såsom vi uttryckte oss,
tillräckliga garantier å vestmakternas sida
för dess kraftiga fortsättande., så var upp-
ställandet af sådana garantier, efter vår me-
ning, endast det första oundgängliga vilkoret
för vårt öfvergifvande af vår neutralitet, men
ingalunda det enda. Frasen var riktad mot
Svenska Tidningens påstående, att Sverge ej
borde deltaga i kriget förr än Polens återupp-
rättande blifvit genom en stormaktsparagraf,
och dertill den första i de förbundna mak-
ternas protokoll, formligen garanteradt, och
lydde i sin helhet sålunda: Långt ifrån yr-
kande på att hufvudstupa kasta oss i kriget
utan tillräckliga garantier å vestmakternas
sida för dess kraftiga fortsättande, synes det
oss emellertid nog tidigt att ännu, under sväf-
vande underhandlingar (Wienerkongressens för-
handlingar voro då ännu pågående) och svig-
tande vapenlycka uppsätta den fana, som
Europas samtliga regeringar hittills ansett
liktydig med revolutionens. Det hör till sa-
ken att författaren i Handelstidningen till slut
sjelf i denna punkt förklarar sig vara af Af-
tonbladets tanka.
Det öfriga af artikeln går likaledes ut på
att göra troligt, det Aftonbladet vill Sverges
deltagande i kriget quand meme, icke vill för-
ena sig med dem som önska att Sverge måtte
hemta något gagn af de närvarande tidshän-
delserna, vill, såsom en ny Don Quixote,
slåss utan mål och mening,, vill störta Sverge
i faror blott för ideela intressen, utan allt af-
seende på Sverges fördelar, utan all rim och
reson, endast för att tillfredsställa några che-
valereska griller om ära; och författaren bly-
ges icke ens att söka inbilla fåkunniga läsare,
att Aftonbladet gifvit en varning patt vi icke
må framställa nägra fordringar på materiella
fördelar för vårt deltagande i krigetv. Mycket
vackra saker, och framför allt mycket sanna!
Vi hafva mot dem, som stormat på med bål-
stora fraser om stormaktsparagrafer och garan-
tier för Finlands eröfring åt Sverge, vågat erinra
att svensk och norsk ära är för stor att säljas för
riset af kontraktsmessigt betingade fördelar,.
i hafva föreställt oss, att Nordens folk ej
borde, såsom medeltidens condottieri, låta sig
tingas ut till stridshjelp åt andra makter för
ett på förhand betingadt pris, vore detta pris
än ett storfurstendöme, och vi hafva trott det
höfvas dessa folk att kräfva sin andel i råd-
slagen, i bestämmandet af stridens mål, just
emedan de i detta fall komme att strida
för sina egna intressen, för något mer än lum-
n landvinning, för sin framtid och sitt po-
fliska bestånd. Man har sagt att striden ej
rörer oss, så länge det endast är fråga om
några punkter i Rysslands förhållande till
Turkiet, Donau och Svarta hafvet. Detta
må vara sannt; men lika så otvifvelak-
tigt måste det synas oss att om Sver-
ge besluter sig att räcka Vestern sin hand
till stäckande af Rysslands öfvermakt på Oster-
sjön, så inträder det med detsamma i sin rätt
att utöfva sin andel af inflytande på krigets
förande i det hela, på dess utsträckning och
dess mål, och vi tro ej att vestmakterna satt
i fråga Sverges deltagande utan att vilja in-
rymma det en sådan rätt. Då blir frågan:
Har Sverge något intresse i Rysslands för-
svagande i och för sig sjelf, eller är det en-
dast utsigten på penningar eller landvinning
som bör betinga dess anslutande till vestmak-
terna ?
jEFrågan kan besvaras olika ur skiljaktiga
volitiska synpunkter. Från den reaktionära.