MAJDAGARNE PÅ ÅLAND 1808. Historisk novell AF PILGRIMEN ), Dagen och natten samt flera timmar af andra förmiddagen förflöto, fastän han ej hörde urets knäpp, fastän han ej visste på hvilken timma tidsmätaren visade; förtviflad, hungrande och tör-tande började han åter sin vandring. Han erinrade sig klockorna han hört, ehuru det var honom obekant hvilken tid de ljudit i hans öron. Han egde en brinnande längtan att ånyo höra dem — men allt var tyst; ingen menniskovarelse kom i hans väg; ej ett djur, ej något lefvande som erinrade honom om den brokiga, rörliga verlden. Händelsen hade fört honom i den ödsligaste delen af skogen. Ett ljud efter hvilket han så lifligt längtat nådde ändtligen hans öra, men det var icke malmens klang; det var menniskoröster som korsade hvarandra, ty de tycktes komma från motsatta håll; allt som han gick blefvo de tydligare; den ena varen koral, den andra en glädtig visa; kontrasten mellan dessa ljud gjorde på honom ett sällsamt intryck. Hans sinne emottog inflytande af dem båda; det ena stämde hans själ till andakt, det andra uppfriskade hans dystra sinne. Den förra känslan var för honom fullkomligt ny; han förstod ej sjelf hvad den betydde. Slutligen var han vid utgången af skogen, då han till venster såg ett täckt träkapell; till höger öppnade sig en vik, utmed hvars stränder gled en fiskarebåt, i hvilken en ung bondgosse satt och utkastade nuten; det var ) Se A. B, n:ris 91—96, 98, 100, 102—104.