STOCKHOLM, den 7 Maj. Det hör till de ledsammaste sidorna af publicistens verksamhet att ofta missförstås och nästan lika ofta med flit misstydas samt att deraf nödgas, till föga fromma för allmänheten, tid efter annan försvara sig mot båda delarne. Om detta sjelfförsvar är retsamt när det gäller att värja sig mot politiska motståndare, så är det ännu förargligare att behöfva tillgripa det mot dem som man är van att räkna för sina politiska vänner. I Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning för den 28 och 30 April förekommer en uppsats under titel: Några erinringar vid frågan om en förändring i Sverges politikn, hvaröfver redaktionen satt orden meddeladt, ett ord som synes antyda att den blifvit insänd från något håll, hvilket den betraktar såsom något slags politiskt orakel. Denna uppsats är riktad mot några lösryckta satser i vår artikel för den 2 sistlidne April. Så mycket vi än hata ordgräl, så gerna vi än undvika att kasta oss i polemik om ord och uttryck, är ämnet här så vigtigt, äfventyrligheten af de påståenden man behagat lägga oss i munnen gå stor, att vi nödgas för en stund dermed besvära våra läsare. Vi börja med den bekännelsen att den städse krigsluftiga Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning var jemnt det sista hållet hvarifrån vi väntat oss anklagelsen att Aftonbladet finner allt vara väl bestäldt blott vi komma i krig. Man skall vara bra minnesslö för hvad man sjelf skrifvit, eller också bra förtröstande på minnesslöheten hos andra, för att med smak kunna debitera en sådan dumhet, för att ej begagna ett mera talande ord. Författaren till Handelstidningens communiqu söker göra oss saker till en sådan orimlighet, på samma gång den vill, med en ur sitt sammanhang ryckt försats låta oss bevisa att det för Sverges deltagande i kriget icke göres vidare behof än vestmakternas försäkran om krigets kraftiga fortsättandes. En hvar, som med någorlunda uppmärksamhet och utan alltför trängande själsbehof att vränga våra ord läst vår artikel för den 2 April, skall förmodligen finna att då vi protesterade mot Sverges inblandning i kriget sutan, såsom vi uttryckte oss, tillräckliga garantier å vestmakternas sida för dess kraftiga fortsättande., så var uppställandet af sådana garantier, efter vår mening, endast det första oundgängliga vilkoret för vårt öfvergifvande af vår neutralitet, men ingalunda det enda. Frasen var riktad mot Svenska Tidningens påstående, att Sverge ej borde deltaga i kriget förr än Polens återupprättande blifvit genom en stormaktsparagraf, och dertill den första i de förbundna makternas protokoll, formligen garanteradt, och lydde i sin helhet sålunda: Långt ifrån yrkande på att hufvudstupa kasta oss i kriget utan tillräckliga garantier å vestmakternas sida för dess kraftiga fortsättande, synes det oss emellertid nog tidigt att ännu, under sväfvande underhandlingar (Wienerkongressens förhandlingar voro då ännu pågående) och svigtande vapenlycka uppsätta den fana, som Europas samtliga regeringar hittills ansett liktydig med revolutionens. Det hör till saken att författaren i Handelstidningen till slut sjelf i denna punkt förklarar sig vara af Aftonbladets tanka. Det öfriga af artikeln går likaledes ut på att göra troligt, det Aftonbladet vill Sverges deltagande i kriget quand meme, icke vill förena sig med dem som önska att Sverge måtte hemta något gagn af de närvarande tidshändelserna, vill, såsom en ny Don Quixote, slåss utan mål och mening,, vill störta Sverge i faror blott för ideela intressen, utan allt afseende på Sverges fördelar, utan all rim och reson, endast för att tillfredsställa några chevalereska griller om ära; och författaren blyges icke ens att söka inbilla fåkunniga läsare, att Aftonbladet gifvit en varning patt vi icke må framställa nägra fordringar på materiella fördelar för vårt deltagande i krigetv. Mycket vackra saker, och framför allt mycket sanna! Vi hafva mot dem, som stormat på med bålstora fraser om stormaktsparagrafer och garantier för Finlands eröfring åt Sverge, vågat erinra att svensk och norsk ära är för stor att säljas för riset af kontraktsmessigt betingade fördelar,. i hafva föreställt oss, att Nordens folk ej borde, såsom medeltidens condottieri, låta sig tingas ut till stridshjelp åt andra makter för ett på förhand betingadt pris, vore detta pris än ett storfurstendöme, och vi hafva trott det höfvas dessa folk att kräfva sin andel i rådslagen, i bestämmandet af stridens mål, just emedan de i detta fall komme att strida för sina egna intressen, för något mer än lumn landvinning, för sin framtid och sitt pofliska bestånd. Man har sagt att striden ej rörer oss, så länge det endast är fråga om några punkter i Rysslands förhållande till Turkiet, Donau och Svarta hafvet. Detta må vara sannt; men lika så otvifvelaktigt måste det synas oss att om Sverge besluter sig att räcka Vestern sin hand till stäckande af Rysslands öfvermakt på Ostersjön, så inträder det med detsamma i sin rätt att utöfva sin andel af inflytande på krigets förande i det hela, på dess utsträckning och dess mål, och vi tro ej att vestmakterna satt i fråga Sverges deltagande utan att vilja inrymma det en sådan rätt. Då blir frågan: Har Sverge något intresse i Rysslands försvagande i och för sig sjelf, eller är det endast utsigten på penningar eller landvinning som bör betinga dess anslutande till vestmakterna ? jEFrågan kan besvaras olika ur skiljaktiga volitiska synpunkter. Från den reaktionära.