77Gud ske lof, sade svärmodren, nu har hen-
nes själsnärvaro återkommit. Låtom oss göra
henne till viljes I
De lermnade henne; hon föll på knä vid
vaggan och bad en kort men varm bön; se-
dan steg hon upp och satte sig vid fönstret för
att öfverlägga med sig sjelf; slutligen sade
hon halfhögt :
Nu är mitt beslut taget... med uppsåt sä-
ger jag en osanning — den första jag sagt i
mitt lif... men förlåt mig, Gud, för din kär-
leks skull !
Nu öppnade hon dörren och sade:
Nu, Christine lilla, kan du gå hem till dig;
men om du är god och kommer tillbaka fram
å eftermiddagen, så skola vi vidare öfver-
ägga om hvad här är att göra. Men en ting
mäste du lofva mig.
Hvilket ?
Att ej resa till Sonröda.s
; sIcke på förmiddagen... det lofvar jag.
Icke alls.
Jag skall ej göra det.
Har ej min mor Just att gå i kyrkan på
böndagen ? Jag ör så trött, så trött, z
hennes utseende intygade sanningen af hen-
nes ord, öch behöfver ganska väl några tim-
saars hvila; kom sedan hit och ät en tarflig
middag.s
Gumman, som i hela sitt lif varit särdeles
kyrksam och aldrig utom vid sjukdomsfall
någon böndag saknats i Guds hus, samt nu,
efter ganska ansträngande dagar, tyckte sig
sig väl behöfva denna tröst, gaf vika för svär-
dottrens böner.
Fru Johanna , Gummerus var som vi veta
bosatt i Jomala prestgård, der hon hos den
vördnadsvärde prosten Hambreus hyrde en
iten kammare; som rådgifverska och läkarinna