77Gud ske lof, sade svärmodren, nu har hennes själsnärvaro återkommit. Låtom oss göra henne till viljes I De lermnade henne; hon föll på knä vid vaggan och bad en kort men varm bön; sedan steg hon upp och satte sig vid fönstret för att öfverlägga med sig sjelf; slutligen sade hon halfhögt : Nu är mitt beslut taget... med uppsåt säger jag en osanning — den första jag sagt i mitt lif... men förlåt mig, Gud, för din kärleks skull ! Nu öppnade hon dörren och sade: Nu, Christine lilla, kan du gå hem till dig; men om du är god och kommer tillbaka fram å eftermiddagen, så skola vi vidare öfverägga om hvad här är att göra. Men en ting mäste du lofva mig. Hvilket ? Att ej resa till Sonröda.s ; sIcke på förmiddagen... det lofvar jag. Icke alls. Jag skall ej göra det. Har ej min mor Just att gå i kyrkan på böndagen ? Jag ör så trött, så trött, z hennes utseende intygade sanningen af hennes ord, öch behöfver ganska väl några timsaars hvila; kom sedan hit och ät en tarflig middag.s Gumman, som i hela sitt lif varit särdeles kyrksam och aldrig utom vid sjukdomsfall någon böndag saknats i Guds hus, samt nu, efter ganska ansträngande dagar, tyckte sig sig väl behöfva denna tröst, gaf vika för svärdottrens böner. Fru Johanna , Gummerus var som vi veta bosatt i Jomala prestgård, der hon hos den vördnadsvärde prosten Hambreus hyrde en iten kammare; som rådgifverska och läkarinna