I majoritet ett föreslaget amendement till det lagförslag. som innehåller förbud för milisen att hålla politiska satämankomster. Med anledning häraf tog man för gifvet att lagförslaget skulle gå igenom, oaktadt den häftiga opposition det möter från en minoritet inom cortes. Regeringen har för cortes framlagt ett lagförslag om tillstånd att anlägga en kyrkogård för främmande trosbekännare. ITALIEN. Om den nyligen utnämde sardineke krigsministern Durando meddelar en korrespondent ifrån Turin följande: Jacques Durando är i sin kroftfull ste ålder, han är född i Mendovi, och studerade med mycken framgång juridiken. 1831 förföljdes han af politiska skäl; lemnade riket jemte sin äldre bror och -begaf sig till Belgien. Vid sitt inträde i det smärtsamma landsflyktlifvet lemnade han den juridiska banan och tog värfnisg i främlingslegionen som gick att strida till en början i Portugal emot Don Miguel, sedan i Spanien emot Don Carlos. Han utmärkte sig genom sin tapperhet och skicklighet, och vann alla sina grader med svärdsudd. Vid spanska borgerliga krigets slut var han öfversie. 1844 tillät man honom att återse sitt fädernesland, och han tillbringade sedan åren 1845 och 1846 i Paris, der han skref ett lärdt och patriotiskt arbete under titel af Della Nazionalitå Italiana hvaruti man fann de djupaste militära kunskaper jemte ett skärpt och upphöjdt politiskt förstånd. Detta verk förskaffade honom en stor popularitet, och man löser det ännu i dag med nyita och med intresse. Då konung Carl Albert beviljade tryckfrihet i Piemont, utgaf öfverste Durando tidningen Opinione, som då var och ännu fortfar att vara den bästa tidning i Piemont. Då revolutionen i Loinbardiet utbröt i Mars 1848, lemnade hr Durando. pennan och återtog svärdet. Vid föltlågets slnt var han general och adjutant hos konung Carl Albert. Mondovis och Garessios valkollegier täflade om hedern ett sända honom till kammaren; han bestämde sig för Mondovi, och blef en af kammarens vicepresidenter under det första sammanträdet. Någon tid fullgjorde han äfven uppdraget at. vare kunglig kommissarie i Genus. Konung Viktor Emanuel bekräftade general Durandoi dess adjutantsbefattning. Från 1850till 1855 har den värde generalen lifligt deltagit i lagstiftaingens arbeten, och nästan alltid varit: föredragande för krigsbudgetten. I sessionen d. 3 sistlidne Februari, då allianstraktaten, med vestmakterna afhandlades, understödde Durando ifrigt denna traktat, och vann en af dessa oratoriska segrar, hvaraf man ännu ej haft något exempel i Italiens parlamentariska annaler. GREKLAND. Konung Otto vidtager anstalter för att mottaga kejsaren och kejsarinnan af Frankrike. Ännu alltjemt herrskar förvirring i landet. Penningsummor tillhörande statskassan ha blifvit tagna af röfvare. Svarta Hafvet. Monitören för den 6:te dennes meddelar efter en telegrafdepesch en utförlig rapport af general Canrobert om fäktningen utanför Malakowtornet d. 23 Mars. Enligt denna rapport hade 15,000 man på ryska sidan tagit del i striden. Det officiella bladet förmäler att kejsaren i följd af denna strid utdelat talrika belöningar. Efter Ind. belge meddela vi ur denna berättelse följande: Emot midnatt mellan den 22 och 23 Mars angrepo ryssarne med ganska betydlig styrka de allierades arbeten på högra flygeln framför den höjd som ligger framför Malakowtornet. Fransmännen hade sedan någon tid sökt skjuta sina arbeten från parallelen längre fram. De voro nära att hinna fram till de ryska skarpskyttarnes längst framskjutna värn, till venster om denna parallel, och att sätta sina ar beten i förbindelse med hvarandra genom grafvar, förmedelst hvilka skulle bildas en vapenplatsiför att upptaga de trupper som skulle skydda de arbeten hvilka borde framskjutas ännu längre. Dessa operationer hade börjat denna natt, dä femton ryska ba taljoner, hvardera med full styrka af 1000 man, hastigt pä två kolonner framträngde för att an gripa parallelen och spetsen af sappen. Striden var utomordentligt härdnackad, fortfor flera timmar, började med bajonetten och fortsattes med kolfven, ja till och med med stenar: Tre gånger vek fienden tillbaka, och tre gänger förnyades: anfallet; officerarne uppeldade soldsterna. Försvaret utfördes af 3:dje zuavregementets kompanier under bataljonschefen Banon. Vår förlust var betydlig, men fien dens måste hafva Varit vida större och svarande mot den truppstyrka han använde. Öfverste Janin vid 1:sta zuavregementet ledde våra manövrer och kämpade sjelf med sällsynt energi. Han var betäckt af blod frön två sår i hufvudet, men hvilka lyckligtvis icke äro svära. Då fienden icke kunde uträtta annat än omkullstörta de skanskorgar som ännu ieke voro: fyllda, vände han sig mot vär parallels venstra del, emotEKarabelnajahålvägen, der han lifligt emottogs med handgevärselden och icke kunde framtränga. Detpå kastade ban sig plötsligen på högra delen af engelska parallelen, der han stormade öfver bröstvärneti och hotade i ryggen vär venster, som ett ögonblick: var ut satt för en mördande eld. General dAutemarre tog sina dispositioner med utmärkt raskhet och hjeltemodig kallblodighet. -Fjerde: bataljonen fotjägare kom till undsättning; kastade sig ned i hålvägen och störtade emot fienden, som med betydliga förluster blef tillbakaslagen och icke mera återkom. Längre till venster emottogo engelsmännen, som ännu icke kunde uppställa mer än underlägsna strids krafter, fienden med vanlig tapperhet, och efter en ganska liflig strid blef han tvungen att retirerå. Ännu längre till venster angrepos äfven engelsmännen: genom ett utfall som blott tycktes vara en diversion. Detta företag var helt olika alla de öfriga som hittills blifvit försökta emot vära arbeten. För att utöra det hade, oaktadt garnisonen förut var ganska talrik, två regementen (8 bataljoner) ankom mit utifrån. Det vår ett slags al mänt anfall mot