hanf valt. Om han fått en engelsk gentlemans vanliga uppfostran och dessutom är intelligent, flitig, stadig och begåfvad med förmåga att tillämpa hvad han vet, böra examinatorerna låta honom gå igenom såsom varande. i besittning af rudimenterna eller råämnet till en aktningsvärd och nyttig statens tjenare. Det arbete, som han i början af. sin bana skall få sig ålagdt, skall han då vara vuxen att utföra; högre och svårare arbete skall ej anvisas honom förr än han gifvit sina närmaste förmäns omdömen bevis på sin duglighet dertill. På detta sätt skulle man med ens bli befriad från en af de stora olägenheterna i den civila förvaltningen, såsom den nu är organiserad — tillvaron af tjenstemän som både i moraliskt och intellektuelt hänseende äro alldeles odugliga för de platser de bekläda och det arbete de åtagit sig. Denverkliga odugligheten skulle då bh afvisad vid tröskeln, och departementerna skulle förses Med män som alla voro dugliga eburu med olika grader och slag af duglighet. Dernäst blir det nödvändigt att göra alla dessa förmågor så nyttiga som möjligt för det allmänna, genom att använda hvar och en efter sin fallenhet och i det arbete för hvilket han bäst passar. Man måste ordna och befordra dem efter deras förtjenst och förmåga. Det får ej som nu ske, att en skicklig karl längst ned på botten sysselsättes med arbete, hvartill blott fordras rutin, medan en inskränkt karl längst upp på höjderna förrättar ett arbete som fordrar skicklighet och talent, blott derför att den inskränkte inträdde i tjenst några år före den skicklige. Arbetet måste fördelas efter förmågan, och förmågan belönas gm att gifva den ett arbete för hvilket den passar. J fån ej förslöa, nedslå eller inge en person afsmak, som står öfver det vanliga måttet af talent, genom ett system, under hvilket ingen talent eller arbetsamhet kan hjelpa honom framåt, och ingen inskränkthet eller lättja förmår hålla honom tillbaka, Ni måste låta hvar och en, då han inträder i en publik befattning, känna detsamma som han känner då han inträder på en köpmans kontor, en ingeniörs arbetsrum eller en advokats byrå, att hans framgång beror af honom sjelf, att om han är duglig att bekläda höga poster, han skall ernå dem, att om han ej är duglig, han skall vegetera som renskrifvare under hela sitt lif; att om han är mycket skicklig, han skall avancera hastigt; att om hans skicklighet är medelmåttig, hans befordran skall långsamt; att om han är en åsna, han ej skall avancera alls, — nej, om han också lefde i hundrade år och hade en lord eller premierminister till onkel. Med andra ord, all befordran måste ske efter förtjenst (d.v.s. duglighet) och icke efter ålder. Vi känna på förhand de inkast som göras mot detta system och vi erkänna deras vigt. Man säger först och främst att befordran efter förtjenst skall bli befordran genom gunst, att en del personer, som på intet vis hvarken äro de arbetsammaste eller skickligaste, ekola förstå att tillvinna sig departementschefens eller hans närmaste mans öra och ynnest, och derigenom få det lättaste arbetet och de bästa platserna sig tilldelade; eller att chefen skall till befordran förorda ej de skickligaste utan dem som genom börd eller vänskap stå i förbindelse med de högre politiska personligheter, i hvilkas ögon denne chef önskar att göra sig behaglig. Det måste medges att en fara för ett dylikt inflytande verkligen finnes till; men det är en fara, som kan betydligt minskas om ej helt och hållet undanrödjas. Välj, att börja med, till departementschefer män med karakter, män som ha ett samvete att lyda, ett anseende att förlora och ett omdöme att låta leda sig af, män som hvarken skola smickra andra eller tillåta andra att smickra sig. Gör så hvarje chef ensvarig för arbetet inom hans departement; låt hans anseende och befordran bli beroende deraf att allting i hans embetsrum göres i rättan tid och göres väl, och varen vizsa på att mannens ärelystnad och fåfänga skola vara en tillräckvig garanti mot någon frestelse som kunde påkomma honom att befordra personer som skulle bringa honom i misskredit, eller hålla personer tillbaka som skulle göra bonom heder. Lägg härtill förpligtelsen att till protokollet anteckna grunderna till hvarje särskild befordran eller rekömmendation, och j han all den sökerhet j någonsin kunnen få motkorruption vid bortgifvande af embeten. Vi inse väl att denna säkerhet aldrig kan bli fullkomlig. Dåliga inflytelser göra sig gällande öfverallt; dåliga motiver kunna inverka äfven på de bästa. Men genom de försigtighetsmått vi förordat skulle sannolikheten reduceras till ett minimum; den skulle bli långt mindre i den permanenta civila förvaltningen än i hvarje annat styrelsedepartement; den skulle närma sig det drägliga belopp som existerar i de öppna yrkena. Och i alla dessa fall få vi ej förlora alternativet ur sigte; vi måste jemföra det omätliga ondal vi undanrödja med den lilla rest som qvarstår och som vi ej kunna hoppas att förekomma. Vi måste ihågkomma att det system, som vi vilja ha afskafladt, isynnerhet afser att hålla dugligheten tillbaka, att trycka ned den lofliga ärelystnaden för att bringa det goda och det dåliga i jemnhöjd med hvarandra; att ge dem minsta möjliga eggelse till uppfyllande af pligt och största. möjliga anledning till likgiltighet, vårdslöshet och egennytta; att bortvisa all framstående talent, allt. verk-) samt nit, all samvetsgrann flit, genom att säga dem att den ej kan få någon belöning; att omhulda, all inskränkt medelmåtta, all sömnig rutin, all brist på punktlighet, a es