hanf valt. Om han fått en engelsk gentle-
mans vanliga uppfostran och dessutom är in-
telligent, flitig, stadig och begåfvad med för-
måga att tillämpa hvad han vet, böra exa-
minatorerna låta honom gå igenom såsom va-
rande. i besittning af rudimenterna eller rå-
ämnet till en aktningsvärd och nyttig statens
tjenare. Det arbete, som han i början af. sin
bana skall få sig ålagdt, skall han då vara
vuxen att utföra; högre och svårare arbete
skall ej anvisas honom förr än han gifvit sina
närmaste förmäns omdömen bevis på sin dug-
lighet dertill. På detta sätt skulle man med
ens bli befriad från en af de stora olägen-
heterna i den civila förvaltningen, såsom den nu
är organiserad — tillvaron af tjenstemän som
både i moraliskt och intellektuelt hänseende
äro alldeles odugliga för de platser de be-
kläda och det arbete de åtagit sig. Denverk-
liga odugligheten skulle då bh afvisad vid
tröskeln, och departementerna skulle förses
Med män som alla voro dugliga eburu med
olika grader och slag af duglighet.
Dernäst blir det nödvändigt att göra alla
dessa förmågor så nyttiga som möjligt för det
allmänna, genom att använda hvar och en ef-
ter sin fallenhet och i det arbete för hvilket
han bäst passar. Man måste ordna och be-
fordra dem efter deras förtjenst och förmåga.
Det får ej som nu ske, att en skicklig karl
längst ned på botten sysselsättes med arbete,
hvartill blott fordras rutin, medan en in-
skränkt karl längst upp på höjderna förrättar
ett arbete som fordrar skicklighet och talent,
blott derför att den inskränkte inträdde i tjenst
några år före den skicklige. Arbetet måste
fördelas efter förmågan, och förmågan belö-
nas gm att gifva den ett arbete för hvil-
ket den passar. J fån ej förslöa, nedslå el-
ler inge en person afsmak, som står öfver
det vanliga måttet af talent, genom ett sy-
stem, under hvilket ingen talent eller arbet-
samhet kan hjelpa honom framåt, och ingen
inskränkthet eller lättja förmår hålla honom
tillbaka, Ni måste låta hvar och en, då han
inträder i en publik befattning, känna det-
samma som han känner då han inträder på
en köpmans kontor, en ingeniörs arbetsrum
eller en advokats byrå, att hans framgång
beror af honom sjelf, att om han är duglig
att bekläda höga poster, han skall ernå dem,
att om han ej är duglig, han skall vegetera
som renskrifvare under hela sitt lif; att om
han är mycket skicklig, han skall avancera ha-
stigt; att om hans skicklighet är medelmåt-
tig, hans befordran skall långsamt; att om
han är en åsna, han ej skall avancera alls,
— nej, om han också lefde i hundrade år
och hade en lord eller premierminister till
onkel. Med andra ord, all befordran måste
ske efter förtjenst (d.v.s. duglighet) och icke
efter ålder.
Vi känna på förhand de inkast som göras
mot detta system och vi erkänna deras vigt.
Man säger först och främst att befordran ef-
ter förtjenst skall bli befordran genom gunst,
att en del personer, som på intet vis hvar-
ken äro de arbetsammaste eller skickligaste,
ekola förstå att tillvinna sig departementsche-
fens eller hans närmaste mans öra och yn-
nest, och derigenom få det lättaste arbetet
och de bästa platserna sig tilldelade; eller att
chefen skall till befordran förorda ej de skick-
ligaste utan dem som genom börd eller vän-
skap stå i förbindelse med de högre politiska
personligheter, i hvilkas ögon denne chef ön-
skar att göra sig behaglig. Det måste med-
ges att en fara för ett dylikt inflytande verk-
ligen finnes till; men det är en fara, som kan
betydligt minskas om ej helt och hållet un-
danrödjas. Välj, att börja med, till departe-
mentschefer män med karakter, män som ha
ett samvete att lyda, ett anseende att förlora
och ett omdöme att låta leda sig af, män som
hvarken skola smickra andra eller tillåta an-
dra att smickra sig. Gör så hvarje chef en-
svarig för arbetet inom hans departement; låt
hans anseende och befordran bli beroende deraf
att allting i hans embetsrum göres i rättan tid
och göres väl, och varen vizsa på att mannens
ärelystnad och fåfänga skola vara en tillräck-
vig garanti mot någon frestelse som kunde på-
komma honom att befordra personer som skulle
bringa honom i misskredit, eller hålla perso-
ner tillbaka som skulle göra bonom heder.
Lägg härtill förpligtelsen att till protokollet
anteckna grunderna till hvarje särskild befor-
dran eller rekömmendation, och j han all
den sökerhet j någonsin kunnen få motkor-
ruption vid bortgifvande af embeten.
Vi inse väl att denna säkerhet aldrig kan
bli fullkomlig. Dåliga inflytelser göra sig
gällande öfverallt; dåliga motiver kunna in-
verka äfven på de bästa. Men genom de
försigtighetsmått vi förordat skulle sannolik-
heten reduceras till ett minimum; den skulle
bli långt mindre i den permanenta civila för-
valtningen än i hvarje annat styrelsedeparte-
ment; den skulle närma sig det drägliga be-
lopp som existerar i de öppna yrkena. Och
i alla dessa fall få vi ej förlora alternativet
ur sigte; vi måste jemföra det omätliga ondal
vi undanrödja med den lilla rest som qvar-
står och som vi ej kunna hoppas att före-
komma. Vi måste ihågkomma att det system,
som vi vilja ha afskafladt, isynnerhet afser
att hålla dugligheten tillbaka, att trycka ned
den lofliga ärelystnaden för att bringa det goda
och det dåliga i jemnhöjd med hvarandra; att
ge dem minsta möjliga eggelse till uppfyl-
lande af pligt och största. möjliga anledning
till likgiltighet, vårdslöshet och egennytta; att
bortvisa all framstående talent, allt. verk-)
samt nit, all samvetsgrann flit, genom att
säga dem att den ej kan få någon belö-
ning; att omhulda, all inskränkt medelmåtta,
all sömnig rutin, all brist på punktlighet,
a es