4, med sina grannar, vidkännes omaket och besväret att
Jiorätta sädan stängsel i egoskilnadssträckningarne,
som är ändamälsenlig och kan vara behöfliig för att
freda alla gemensamt för intrång. Detta hör egent-
ligen till principen för stängselskyldigheten. Svårig-
heter och hinder af flera slag kunna uppstå vid til-
lämpniogeu af en princip, men om den är sann, så
står den fast och orubblig, fastän den i följd af mensk-
lig ofullkomlighet ej alltid kan i allo ntföras. Ingen
Iärer vål bestrida att för exempel, grundsatsen att en
rät linie är den kortaste vägen mellan tvenne upp-
gifna jändpunkter, och att den som önskar, att från
den ena af dessa komma den genaste vägen till den
andra, gör klokt och förständigt att han följer den
räta linien. — I fall nu binder möta den som följer
den räta linien, hvilka i anseende till bristande för-
möäga hos honom ej kunna öfvervinnas, så må väl
sjelfva principen, att den raka linien mellan 2:ne
gifna ändpunkter dock är den kortaste vägen, ej
anses hafva derigenom förlorat af sin sanning, lika-
som den vandrande lärer göra klokare och förstån-
digare, om han söker draga sig fram sä nära som
möjligt utmed den raka linien, än om han, fördöm-
mande principen såsom en drömbild uti teoristens
hjerna, i sin förmenta bättre vishet väljer för sig en
omväg, hvarigenom afständet mellan de bägge punk
terna förlänges eller mängdubblas.
Säsom en af ledamöterna af den komit6, som till-
sattes redan 1810, med uppdrag att utarbeta förslag
till ny allmän lag för värt land; har jag instämt med
komitens samtlige ledamöter i principen angäende
stängselskyldigheten pä hvilken vär ännu gällande
lag (hvilar, af skäl som närmare utvecklas i moti
verna vid det är 1815 fulländade förslaget. — Jag
inser ganska väl vanskligheten deraf att åberopa nä
got, som synes vara så djupt nedmylladt i glömskans
grus, att föga hopp torde vara om dess återuppväc
kande, om ej på den yttersta dagen; ocksä är min
afsigt, dä jag omnämner detta faktum, ej annan än
att antyda, att det nägon gäng förut varit min pligt
att omfatta ifrågavarande ämne med all den efter-
sinningsförmåga, som må hafva fallit på min lott. —
Men hvad värre är nödgas jag bekänna, att den öf
vertygelse, som dä var stadgad hos mig, ej i ringa-
ste mån blifvit vacklande igenom det myckna som
derom sedermera blifvit taladt och skrifvet, och jag
baft tillfälle att höra och läsa. Äfven jag har ön-
skat och önskar att tillämpningen af principen för
stängselskyldighen i vår mer än hundraäriga lag må,
utan förnekande af dess öfverensstämmelse med ur-
sprunglig sanning och rätt, kunna utföras enligt när-
varande förhållanden, hvilka äro och måste vara i
mänga fall olika med dem som förefunnos för 100
är tillbaka. — Mänga andra stängselsätt gifvas än
gärdesgärdar, såsom grafvar, vallar, häckar m. m.;
mätte ock det få bero af dem, hvilka med sina egor
gränsa till hvarandra, att allt efter den ställning, i
hvilken de befinna sig, öfverenskomma om det stäng-
ningssätt de anse vara för sig minst betungande och
dock till ändamälet ledande, eller ock få förena sig
om att ej alls hälla någon stängsel, med antagande
af andra för dem lindrigare utvägar att vinna ego-
frid; men förneke man derföre ej det ursprungligen
sanna och rätta, att den som eger nägot, vare sig
jord eller annat ting och vill njuta ostörda fördelar
deraf, skall vara skyldig att i förhållande till det
gagn, som honom tillfaller, deltaga i omkostnad och
besvär, hvarigenora hans och andra honom närboende
grannars gemensamma nytta befrämjas.
Det andra af de utaf mig äberopade momenter
innehäller, att den nya principen om stängsel skulle
vid tillämpningen leda till den slutföljd att, såsom
de begagnade ordalagen lyda, den som intet eger
skall betungas med skyldighet att hafva vård om an-
nans tillhörighet,. — Aftonbladet har vid sin veder-
läggning häraf ganska riktigt begagnat tillfället att
igenom den öppna dörren med full fart rycka ini
stugan för att nedgöra den arme, som sökte att skyd-
da sig derinne. — Det är i sanning en motsägelse,
då man säger att af den som intet eger skulle kunna
fordras att han borde hafva värd om något. — Vil-
ligt erkänner jag att uttrycket är oegentligt och fel-
aktigt, och till ursäkt derför kan ej annat anföras,
än att det kunnat medvetslöst undfalla den som be-
gagnat det vid ett muntligt och tillfälligt föredrag.
Men om man benäget vill medgifva att bakom ordet
dock legat någon tauka, någon mening, så hade det
mähända ej varit så svärt att, i öfverensstämmelse med
de i öfrigt angifna äsigterna, inse att detta uttryck
blifvit fälldt under den föreställning som jag gjort
mig om förhällanden, hvilka allaredan ej äro så säll-
synta och sannolikt blifva allmännare, under en fort-
gående civilisation och önskad högre utveckling af
landets jordbruk och andra till landets gagn ländande
näringsgrenar i förening wed en ökad, till verksam-
het danad folkmängd, att en eller flera jordlägen-
heter om ett halft, ett helt eller nägra tunnlands vidd,
gränsa intill, eller till större omfäng omsluta en
större jordgendom med bördiga sädes- och gräsfält, .
eller herrliga skogar, och nämde längenheter in-:
nehafvas af individer, hvilkas förnämsta kapital
ligger uti deras arbetskrafter; att den inskränta
besittniogen, som desse lyckats åt sig förvärf-
va, dock utgör för dem ett trefligt hem, der de
i en tarflig boning njuta i sin mån sambhällslifvets
fördelar samt, i förening med hustru och barn, odla
deras smärre täppor för potates och andra rotfrukter,
och underhålla några höns, en get, ja kanske en ko
och några grisar, hvilka lefva utaf affallet från skör-
darne på täpporna och från det lilla hushållet, bidra-
gande till familjens underhåll, hvartill det öfriga som
ännu brister måste fyllas igenom arbete utom hus;
att mannen, fränvarande på dylikt arbete, och hu-
strun sysselsatt med omsorger om de små barnen och I
andra husliga bestyr, ej äro i tillfälle att hafva till-
syn öfver de husdjur som utgöra deras skatter, me-
dan dessa i frihet göra sig till godo hvad af födo-1
ämnen funnes qvar på täpporna efter skördarne, med :
den oafbrutna uppmärksamhet, att de lockade af del.
angränsande öppna rika fälten ej begagnade tillfälle I
att smyga sig dit, för att tillfredsstålla retade begär; .
att täppornas egare, hvilka ej mäkta bekosta legda
vårdare om sina husdjur, vore blottställda för äfven-
tyr att stå till ansvar för den skada som dessa djur
kunde förorsaka, någon gång i värde högre än det
af sjelfva djuren, sålunda voro försatte i nödvändig-
het att inrätta stängsel omkring sina täppor, och med
detsamma jemväl hägna för den del som stöter till
den bättre lottade grannens rikare åker, eller ock, i
fall de ej heller förmädde att tillvägabringa en sådan I
hägnad, göra sig alldeles af med sina husdjur. Männe
sålunda det ej är tänkbart att den nya omhuldade
så kallade principen för stängselskyldigheten kan
i sin tillämpning leda till den följd, att den som
nära nog eger ett intet, i jemförelse med sin bättre
lottade granne, betungas med åligganden till gagn
för den sistnämde, hvilken, om han gynnas af lyc-
kan att till hela sitt vidsträckta herrliga område om-
gifvas af små lägenheter, befinner sig i den trefliga
och beqväma ställning att blifva kringskansad af en
borg mot främmande intrång, utan all sköns omak
att för sin del dermed taga befattning. Det är väl
ock en gammal grundsats att af dem, ät hvilken
mycket är gifvet, mycket äfven kan fordras; men så-
som härledande sig från råa barbariska tider bör den
ej äberopas under en tid af civilisation; då lärer så-
dane som de, hvilka närma sig till salig mamsell
Wargs goda råd i hennes välkända bok om kokkon-