4, med sina grannar, vidkännes omaket och besväret att Jiorätta sädan stängsel i egoskilnadssträckningarne, som är ändamälsenlig och kan vara behöfliig för att freda alla gemensamt för intrång. Detta hör egentligen till principen för stängselskyldigheten. Svårigheter och hinder af flera slag kunna uppstå vid tillämpniogeu af en princip, men om den är sann, så står den fast och orubblig, fastän den i följd af mensklig ofullkomlighet ej alltid kan i allo ntföras. Ingen Iärer vål bestrida att för exempel, grundsatsen att en rät linie är den kortaste vägen mellan tvenne uppgifna jändpunkter, och att den som önskar, att från den ena af dessa komma den genaste vägen till den andra, gör klokt och förständigt att han följer den räta linien. — I fall nu binder möta den som följer den räta linien, hvilka i anseende till bristande förmöäga hos honom ej kunna öfvervinnas, så må väl sjelfva principen, att den raka linien mellan 2:ne gifna ändpunkter dock är den kortaste vägen, ej anses hafva derigenom förlorat af sin sanning, likasom den vandrande lärer göra klokare och förståndigare, om han söker draga sig fram sä nära som möjligt utmed den raka linien, än om han, fördömmande principen såsom en drömbild uti teoristens hjerna, i sin förmenta bättre vishet väljer för sig en omväg, hvarigenom afständet mellan de bägge punk terna förlänges eller mängdubblas. Säsom en af ledamöterna af den komit6, som tillsattes redan 1810, med uppdrag att utarbeta förslag till ny allmän lag för värt land; har jag instämt med komitens samtlige ledamöter i principen angäende stängselskyldigheten pä hvilken vär ännu gällande lag (hvilar, af skäl som närmare utvecklas i moti verna vid det är 1815 fulländade förslaget. — Jag inser ganska väl vanskligheten deraf att åberopa nä got, som synes vara så djupt nedmylladt i glömskans grus, att föga hopp torde vara om dess återuppväc kande, om ej på den yttersta dagen; ocksä är min afsigt, dä jag omnämner detta faktum, ej annan än att antyda, att det nägon gäng förut varit min pligt att omfatta ifrågavarande ämne med all den eftersinningsförmåga, som må hafva fallit på min lott. — Men hvad värre är nödgas jag bekänna, att den öf vertygelse, som dä var stadgad hos mig, ej i ringaste mån blifvit vacklande igenom det myckna som derom sedermera blifvit taladt och skrifvet, och jag baft tillfälle att höra och läsa. Äfven jag har önskat och önskar att tillämpningen af principen för stängselskyldighen i vår mer än hundraäriga lag må, utan förnekande af dess öfverensstämmelse med ursprunglig sanning och rätt, kunna utföras enligt närvarande förhållanden, hvilka äro och måste vara i mänga fall olika med dem som förefunnos för 100 är tillbaka. — Mänga andra stängselsätt gifvas än gärdesgärdar, såsom grafvar, vallar, häckar m. m.; mätte ock det få bero af dem, hvilka med sina egor gränsa till hvarandra, att allt efter den ställning, i hvilken de befinna sig, öfverenskomma om det stängningssätt de anse vara för sig minst betungande och dock till ändamälet ledande, eller ock få förena sig om att ej alls hälla någon stängsel, med antagande af andra för dem lindrigare utvägar att vinna egofrid; men förneke man derföre ej det ursprungligen sanna och rätta, att den som eger nägot, vare sig jord eller annat ting och vill njuta ostörda fördelar deraf, skall vara skyldig att i förhållande till det gagn, som honom tillfaller, deltaga i omkostnad och besvär, hvarigenora hans och andra honom närboende grannars gemensamma nytta befrämjas. Det andra af de utaf mig äberopade momenter innehäller, att den nya principen om stängsel skulle vid tillämpningen leda till den slutföljd att, såsom de begagnade ordalagen lyda, den som intet eger skall betungas med skyldighet att hafva vård om annans tillhörighet,. — Aftonbladet har vid sin vederläggning häraf ganska riktigt begagnat tillfället att igenom den öppna dörren med full fart rycka ini stugan för att nedgöra den arme, som sökte att skydda sig derinne. — Det är i sanning en motsägelse, då man säger att af den som intet eger skulle kunna fordras att han borde hafva värd om något. — Villigt erkänner jag att uttrycket är oegentligt och felaktigt, och till ursäkt derför kan ej annat anföras, än att det kunnat medvetslöst undfalla den som begagnat det vid ett muntligt och tillfälligt föredrag. Men om man benäget vill medgifva att bakom ordet dock legat någon tauka, någon mening, så hade det mähända ej varit så svärt att, i öfverensstämmelse med de i öfrigt angifna äsigterna, inse att detta uttryck blifvit fälldt under den föreställning som jag gjort mig om förhällanden, hvilka allaredan ej äro så sällsynta och sannolikt blifva allmännare, under en fortgående civilisation och önskad högre utveckling af landets jordbruk och andra till landets gagn ländande näringsgrenar i förening wed en ökad, till verksamhet danad folkmängd, att en eller flera jordlägenheter om ett halft, ett helt eller nägra tunnlands vidd, gränsa intill, eller till större omfäng omsluta en större jordgendom med bördiga sädesoch gräsfält, . eller herrliga skogar, och nämde längenheter in-: nehafvas af individer, hvilkas förnämsta kapital ligger uti deras arbetskrafter; att den inskränta besittniogen, som desse lyckats åt sig förvärfva, dock utgör för dem ett trefligt hem, der de i en tarflig boning njuta i sin mån sambhällslifvets fördelar samt, i förening med hustru och barn, odla deras smärre täppor för potates och andra rotfrukter, och underhålla några höns, en get, ja kanske en ko och några grisar, hvilka lefva utaf affallet från skördarne på täpporna och från det lilla hushållet, bidragande till familjens underhåll, hvartill det öfriga som ännu brister måste fyllas igenom arbete utom hus; att mannen, fränvarande på dylikt arbete, och hustrun sysselsatt med omsorger om de små barnen och I andra husliga bestyr, ej äro i tillfälle att hafva tillsyn öfver de husdjur som utgöra deras skatter, medan dessa i frihet göra sig till godo hvad af födo-1 ämnen funnes qvar på täpporna efter skördarne, med : den oafbrutna uppmärksamhet, att de lockade af del. angränsande öppna rika fälten ej begagnade tillfälle I att smyga sig dit, för att tillfredsstålla retade begär; . att täppornas egare, hvilka ej mäkta bekosta legda vårdare om sina husdjur, vore blottställda för äfventyr att stå till ansvar för den skada som dessa djur kunde förorsaka, någon gång i värde högre än det af sjelfva djuren, sålunda voro försatte i nödvändighet att inrätta stängsel omkring sina täppor, och med detsamma jemväl hägna för den del som stöter till den bättre lottade grannens rikare åker, eller ock, i fall de ej heller förmädde att tillvägabringa en sådan I hägnad, göra sig alldeles af med sina husdjur. Männe sålunda det ej är tänkbart att den nya omhuldade så kallade principen för stängselskyldigheten kan i sin tillämpning leda till den följd, att den som nära nog eger ett intet, i jemförelse med sin bättre lottade granne, betungas med åligganden till gagn för den sistnämde, hvilken, om han gynnas af lyckan att till hela sitt vidsträckta herrliga område omgifvas af små lägenheter, befinner sig i den trefliga och beqväma ställning att blifva kringskansad af en borg mot främmande intrång, utan all sköns omak att för sin del dermed taga befattning. Det är väl ock en gammal grundsats att af dem, ät hvilken mycket är gifvet, mycket äfven kan fordras; men såsom härledande sig från råa barbariska tider bör den ej äberopas under en tid af civilisation; då lärer sådane som de, hvilka närma sig till salig mamsell Wargs goda råd i hennes välkända bok om kokkon