betryggande tillfälle att vidtaga de åtgärder som af omständigheter, hvilka ej kunna på förband beräknas, möjligen skola föranledas, cke blott i den skarpaste motsats mot de temligen ofta hörda officiella fraserna om vår vördnadsbjudande och imponerande ställning, utan en skildring så mörk, så nedslående, att om den vore sannfärdig så skulle, för att nyttja den officiella tidningens ord, Sverge i sanning vara att beklaga antingen det blefve inveckladt i ett försvarseller i ett anfallskrig, — bådadera ingalunda aflägsna möjligheter bland dem som H. M. Konungen på rikssalen förklarade ej kunna på förhand beräknas. Men Svenska Tidningens utgifvare är sjelf militär och dertill tjenstgörande stabsofficer, och äfven om vi ej af lång erfarenhet kände Svenska Tidningens redaktions utomordentliga grannlagenhet och kloka betänksamhet i allt hvad som rörer Sverges politiska och militära ställning, skulle vi på förhand anse för en ren omöjlighet, att en man i sådan ställning skulle begå den indiskretionen att inför hela Europa framlägga brister i vårt försvarsverk, som skulle göra det till en uppenbar galenskap för oss att för. söka en anslutning till vestmakterna, såvida han ej vore på förhand förvissaa att hans meddelande ej skulle af hung monark och hans förmän upptagas med, ogillande eller misshag. Följderna af e7, sådan indiskretion skulle också sannolik! soke länge låta vänta på sig. Hvad fjelfva uppenbarelsen af våra brister beträffar, så, långt ifrån att dela vår insänderes förbittring deröfver, kunna vi för vår del ej annat än gilla Svenska Tidningens öprenhet. Man vill icke sitt land rätt väl, om man ej arbetar på afhjelpandet af alla de brister som vidlåda dess inrättningar, och de flesta sådana brister kunna ej afhjelpas utan att de blottas för allmänhetens blickar. Det är den uslaste och falskaste patriotism att vilja förneka sin svaghet och skryta med en storhet, hvars ihålighet man vet med sig. Det må vara mindre smickrande för oss, såsom en gammal, ärorik krigarnation, att höra oss i detta ögonblick, då vi inbilla oss vara så väl rustade, sakna generalstab, sakna tross, sakna tillräcklig sjukvård, sakna fältläkare, sakna armåorganisation för kriget, med ett ord sakna så mycket af hvad vi behöfde ega, och som större delen af landets invånare, efter alla de vid sista riksdagen för försvarsverkets ordnande på krigsfot beviljade millionerna, trodde oss ega, för att kunna, om nödvändigheten fordrade, uppträda på slagfältet; men det är bättre att landets barn få veta det nu om det är grundadt — ty de utländska makterna veta det då sannolikt långt för detta — och icke först behöfva, såsom engelsmännen, lära det af den dystra erfarenheten. Vi hålla således i detta afseende Svenska Tidningen full räkning för dess öppna och fosterländska förfarande, äfven om det skulle hafva sönderrifvit några kära och smekande illusioner; men vi önska derföre också desto lifligare att Svenska Tidningen nu, då dess dystra tafla fästat landets oroliga uppmärksamhet, ej måtte stanna på halfva vägen, utan i grund blotta vidden af det ondas tillvaro och ange möjligheterna af dess afhjelpande. Vi befara att den officiella tidningens förklaring ej mäktat hos allmänheten utplåna det af Svenska Tidningen framkallade intrycket, ehuru braskande den officielle än förklarar att svenska svärdet ännu är detsamma som under 30-åriga kriget försvarade och betryggade vår evangeliska lära, som under Carl XII förvånade verlden med sina väldiga hugg,, och att, fastän dess stora hjeltar hvila i grafven, det ännu ej felas en arm som mäktar föra det. Vi tro ej att tiden längre är full passande för dylika svulstiga hvardagligheter. Ett ljus har blifvit kastadt öfver bristfälligheten i vissa delar af vår militäriska utrustning. Det säges att visakna tross, sjukattiralj, generalstab , armåorganisation, och man äl! färdig att fråga sig om vi ej också händelsevis sakna generaler, skjutvapen, åtminstone af det slag som numera visat sig ensamme duga i krig, samt utrustning af ändamålsenlig beskaffenhet i alla grenar som röra fältlif och lägertjenst. De stora pålysta entreprenadauktionerna för komplettering af sjukvårdsattiraljen hafva äfven bidragit att i detta afseende väcka frågor, till hvilka vi torde återkomma. käSaken har nu blifvit föremål för så mycker uppmärksamhet, att dess vidare diskuterande på vetenskapligt militärisk väg svårligen vidare kan undvikas. Det vore väl, om män aj facket ville tillfullo utreda frågan och låte det bli klart, om vi äro en makt, hvars svärd väger så mycket i den pågående striden son man velat låta påskina, eller om redan de för alla kända bristerna i vårt försvarsväsende, äro nog stora att hviska oss en efter trycklig varning i örat mot hvarje inbland: ning i andras tvister, då vi kunna slippa Kunna vi ej med heder och hopp om fram: gång uppträda på händelsernas skådeplats göra vi som nation bäst, och äfven hederli gast, i att beskedligt stoppa pipan i säcker och sköta vår neutralitet utan de der bålstor: fraserna om vår gamla ära och vår nya vig för Europas händelser. Men är det verklige! så beskaffadt, då förstå vi sannerligen ick heller, huru vi skulle kunna tänka på ett ak tift uppträdande, äfven om Svenska Tidnin gens utmanande uppfordran till de europeisk: stormakterna att ställa Polens namn främst sina protokoller blefve ödmjukt och vördnads fullt af dessa makter åtlydd. Om stormak terna än proklamerade alla europeiska natio naliteters, Polens, Ungerns, Italiens, pånytt