anförande antagna argumenter kunde innebära i mo
sats till de äsigter; hvilka redaktionen förfäktat. Ja
-bekänner-öppet:att jag önskat det redaktionen ej bi
igagnat detta åberopade skäl, emedan jag gerna vill
hos mig :bibehälla de tänkesätt af aktning, hvilk
jag hyser för en ädelt tänkande publicist, hvars y
tersta.mål ej kan vara annat än att söka befrämj
framgången af det sanna, det rätta, äfven om derti
skulle fordras att genom offentlighet af stridiga me
ningar med redaktionens egna, dessa sednare möjl
ger kunde förlora mer eller mindre af deras full
bevisningskraft. Vi kunna dock ej förneka att
xneniskor, — om ock den ena är lycklig att hafv
sfått emottaga gudagäfvan af ett bättre vetande ä
den andra, — dock alla äro fattiga syndiga menni
skor, hvilka måste täligt taga på sig en hvar sin be
:skärda del af hela mensklighetens gemensamma arf
-af fel och brister, till hvilka räknas jemväl möjlig
!heten att, oaktadt bästa vilja, begå misstag i vår
omdömen, - Jag anhäller om ursäkt att jag tilläti
mig ati, genom denna mellanmening, afvika frå
ihvad egentligen angär sjelfva saken, vid hvilken me
hvad som hörer till sammanhangets redande jag skal
söka hälla mig sä nära som möjligt.
Uti det till Westmanlands läns hashållningssällska
aflemnade, här ofvan omnämda skriftliga anförand
finnes bland annat äberopadt det muntliga yttrande
som jag kortligen meddelat vid allmänna landtbruks
mötet i Norrköping, der stängselfrågan jemväl ut
gjorde föremät för diskussion och der äfven jag va
närvarande. Min afsigt kunde ej vara att fullstän
digt afhandla det vigtiga ämnet, utan var min syft
ning att vid det skick, hvari saken för tillfället sis
fann, genom några få enkla, ej sökta ord, fäst:
märksamheten derpå, att frågan dock var af der
vigt, att den borde med nödig varsamhet behandlas
och fasta meningar ej stadgas utan föregånget nog
grannt eftersinnande oca omsorgsfull pröfning af alls
de förhållanden, hvilka dervid kunde komma i be
täraktande. Då nu mitt omnämda yttrande, genor
Aftonbladets benägna medverkan, blifvit föremål ej
blott för redaktionens egen granskning, utan äfver
-erhällit en större offentlighet, men det sätt, på hvil
:ket redaktionen vederlägger de äsigter mig tilläggas
gifver mig anledning att befara, det redaktionen sjell
dragit, och den stora allmänheten, hvilken med ha
stigare blickar äfven skädar hvad som kan falla un.
der dess ögon, ännu mer kan draga annan mening
af mitt åberopade yttrande än jag deri velat inläggs
eller det lyckats mig att i så få ord antyda, så fin
ner jag mig uppmanad att söka här närmare förklara
den andemening, hvilken läg till grund för mitt om.
förmälda yttrande.
Mitt yttrande omfattar egentligen 2:ne momenter,
sksom utgörande stöd för den grundsats, från hvilken
Föreskrifterna i vår ännu gällande lag om stängse!
böra, efter mitt förmenande, härledas. Det l:sta mo:
mentet innehåller, att grunden till eganderätt var, ait
den söm ville tillegna sig jord, som ännu ej tillhörde
någon annan, satte sig i besittning deraf, utstakade
dess omfäng oeh på ett för ändamälet tjenligt sätt
sökte freda det för intrång. Då någon annan på lika
sätt intagit större eller mindre del af den jord, som
gränsade till den förstnämde, och han, för att ut-
märka och freda sin besittning, således äfven hade
att omgifva den med hägnad, s4 var det naturligt att
snart skulle inse, att be-ges fördelar kunde
derigenom befrämjas, att besväret att inrätta och un-
.derhålla hägnaden i gränsen mellan deras egobesitt-
ningar dem emellan delades. — Aftonbladet förklarar
i anledning häraf, att besittningstagande, på sätt jag
nppettvit, visserligen Vore ett faktum, men hvilket,
så väl som tillämpningen deraf i vår lag ej borde
appställas såsom mönster, enär denna grund daterar
sig frän en så nära naturtillständet gränsande period,
och sälunda ej heller bordt hafva blifvit tillämpadt
på ett civiliseradt samhälles förhållanden.
Jag instämmer obetingadt med Aftonbladet deri,
att ett faktum i och för sig sjelft ej inneblr bevis-
ning, till bekräftelse af sin rättsenlighet; ty sore sä,
skulle det faktam, hvarigenom annans egendom eller
tillhörigh4; heröfvas honom med våld eller list, kunna
försvaras endast med åberopande af fakta, men för
att dessa skola kunna förnuftsenligt rättfärdigas, er-
fordras att de kunna stödas på grunder som förnuf-
tet jemväl godkänner. Dessa grunder äro äldre än
de positiva lagar, hvilka tillkommit ti lika med och i
följd af samhällsinrättningarae. De äro ej skrifna af
tmenniskohänder, men endast anade i menniskobröst
och stiftade af den store mästaren som danade verl-
darne och utstakade den ordning, efter hvilken de
skulle bestå och fortgå. Ju närmare de lagar och
ordningar, hvilka tillkommit och tillkomma efter det
menniskoslägtet inträdt i samhällen, kunna sägas leda
deras ursprung från urkällan till all sanning och rätt,
desto lyckligare måste de anses lända till befräm-
jande af samhällets ändamål — den högre utveck-
ling som vi kalla civilisation.
Vi hafva i friskt minhe huru i våra dagar män
med snillegåfvor uppträdt, och under åberopande af
nya principer förfäktat den lära, att den äldre grund-
sats, enligt hvilken eganderätt till jord härledes rån
ett faktum af besittningstagande, vore grundfalsk,
emedan jorden rätteligen vore att anse säsom en
Försynens gäåfva ät hela menniskoslägtet till gemen-
samt Legagnande, och alltså ej af beskaftenhet att
kunna af enskilda besit:as med eganderätt; men se-
dan andra tänkande och frisinnade män, sådana som
Bastiat, Coquelin, Chevalier i Frankrike och Carey
4 det fria Amerika samt ännu flera i andra länder,
med kraft och allvar ådagalagt och försvarat, att
-eganderätt till jord med dermed förenade fördelar och
äligganden vore förnuftsenlig, lika antaglig som till
alla andra jordiska ting, hvilka voro af natur och be-
skaftenhet att igenom besittningstagande kunna ut-
göra enskild tillhörighet, emedan sådant länder till
befrämjande af samhåällsinrättningarnes bestånd och
förkofran samt civilisationens utveckling, och bättre,
än om jorden skulle betraktas säsom hela samhällets
gemensam set, bereda utvägar äfven för de samhaäl-
lets medlemmar, hvilka ej voro i besittning af jord,
att igenom den förmäga som är menniskoslägtet för-
unnad, att genom ännu obestämbar verksamhet vinna
otkomst och bergniog för sin tillvaro och sitt välbe-
finnande, så hafva lederna af anhängare, lockade af
fördelar som predikarne af de nya principerna så
snillrikt och fyndigt förespeglat, sä småningom gles-
nat och predikanterna sjelfva ätminstone för en tid
pedstämt sina röster.
Ej har jag yrkat eller instämmer det, efter mitt
förmenande, med rätta förständet af vår al:männa
lag, att egare af jord, blott derföre att han är det,
skulle vara skyldig att omhägna den. Det beror jua
af bans fria vilja att ej besväras med vårdande deraf,
hkasom det ej är innehafvare af lös egendomi för-
ment att läta ingångarne till sitt hus och enskilta
rum stå öppna. Endast i den händelse att han IE
kar att lagen skall straffa tjufvar, hvilka afhända ho-
nom egendom utur de öppa förvaringsrummen, lika
hårdt, som ifall tjufnaden skett igenom väld på igen-
lästa dörrar och postar, fordras af honom att han gör
sig det omak och den omkostnad att förse sina för-
varingsram med igenlästa portar och dörrar för att
berättiga honom till lagens starkare skydd mot an-
dras intrång. Om egare af vidsträckta åkerfält och
egor yrkar att den skada skall umgällas, som möjli-
gen honom tillskyndas igenom att husdjur från jord,
som gränsar till hans egoomräde, intränga eller in-