anförande antagna argumenter kunde innebära i mo sats till de äsigter; hvilka redaktionen förfäktat. Ja -bekänner-öppet:att jag önskat det redaktionen ej bi igagnat detta åberopade skäl, emedan jag gerna vill hos mig :bibehälla de tänkesätt af aktning, hvilk jag hyser för en ädelt tänkande publicist, hvars y tersta.mål ej kan vara annat än att söka befrämj framgången af det sanna, det rätta, äfven om derti skulle fordras att genom offentlighet af stridiga me ningar med redaktionens egna, dessa sednare möjl ger kunde förlora mer eller mindre af deras full bevisningskraft. Vi kunna dock ej förneka att xneniskor, — om ock den ena är lycklig att hafv sfått emottaga gudagäfvan af ett bättre vetande ä den andra, — dock alla äro fattiga syndiga menni skor, hvilka måste täligt taga på sig en hvar sin be :skärda del af hela mensklighetens gemensamma arf -af fel och brister, till hvilka räknas jemväl möjlig !heten att, oaktadt bästa vilja, begå misstag i vår omdömen, Jag anhäller om ursäkt att jag tilläti mig ati, genom denna mellanmening, afvika frå ihvad egentligen angär sjelfva saken, vid hvilken me hvad som hörer till sammanhangets redande jag skal söka hälla mig sä nära som möjligt. Uti det till Westmanlands läns hashållningssällska aflemnade, här ofvan omnämda skriftliga anförand finnes bland annat äberopadt det muntliga yttrande som jag kortligen meddelat vid allmänna landtbruks mötet i Norrköping, der stängselfrågan jemväl ut gjorde föremät för diskussion och der äfven jag va närvarande. Min afsigt kunde ej vara att fullstän digt afhandla det vigtiga ämnet, utan var min syft ning att vid det skick, hvari saken för tillfället sis fann, genom några få enkla, ej sökta ord, fäst: märksamheten derpå, att frågan dock var af der vigt, att den borde med nödig varsamhet behandlas och fasta meningar ej stadgas utan föregånget nog grannt eftersinnande oca omsorgsfull pröfning af alls de förhållanden, hvilka dervid kunde komma i be täraktande. Då nu mitt omnämda yttrande, genor Aftonbladets benägna medverkan, blifvit föremål ej blott för redaktionens egen granskning, utan äfver -erhällit en större offentlighet, men det sätt, på hvil :ket redaktionen vederlägger de äsigter mig tilläggas gifver mig anledning att befara, det redaktionen sjell dragit, och den stora allmänheten, hvilken med ha stigare blickar äfven skädar hvad som kan falla un. der dess ögon, ännu mer kan draga annan mening af mitt åberopade yttrande än jag deri velat inläggs eller det lyckats mig att i så få ord antyda, så fin ner jag mig uppmanad att söka här närmare förklara den andemening, hvilken läg till grund för mitt om. förmälda yttrande. Mitt yttrande omfattar egentligen 2:ne momenter, sksom utgörande stöd för den grundsats, från hvilken Föreskrifterna i vår ännu gällande lag om stängse! böra, efter mitt förmenande, härledas. Det l:sta mo: mentet innehåller, att grunden till eganderätt var, ait den söm ville tillegna sig jord, som ännu ej tillhörde någon annan, satte sig i besittning deraf, utstakade dess omfäng oeh på ett för ändamälet tjenligt sätt sökte freda det för intrång. Då någon annan på lika sätt intagit större eller mindre del af den jord, som gränsade till den förstnämde, och han, för att utmärka och freda sin besittning, således äfven hade att omgifva den med hägnad, s4 var det naturligt att snart skulle inse, att be-ges fördelar kunde derigenom befrämjas, att besväret att inrätta och un.derhålla hägnaden i gränsen mellan deras egobesittningar dem emellan delades. — Aftonbladet förklarar i anledning häraf, att besittningstagande, på sätt jag nppettvit, visserligen Vore ett faktum, men hvilket, så väl som tillämpningen deraf i vår lag ej borde appställas såsom mönster, enär denna grund daterar sig frän en så nära naturtillständet gränsande period, och sälunda ej heller bordt hafva blifvit tillämpadt på ett civiliseradt samhälles förhållanden. Jag instämmer obetingadt med Aftonbladet deri, att ett faktum i och för sig sjelft ej inneblr bevisning, till bekräftelse af sin rättsenlighet; ty sore sä, skulle det faktam, hvarigenom annans egendom eller tillhörigh4; heröfvas honom med våld eller list, kunna försvaras endast med åberopande af fakta, men för att dessa skola kunna förnuftsenligt rättfärdigas, erfordras att de kunna stödas på grunder som förnuftet jemväl godkänner. Dessa grunder äro äldre än de positiva lagar, hvilka tillkommit ti lika med och i följd af samhällsinrättningarae. De äro ej skrifna af tmenniskohänder, men endast anade i menniskobröst och stiftade af den store mästaren som danade verldarne och utstakade den ordning, efter hvilken de skulle bestå och fortgå. Ju närmare de lagar och ordningar, hvilka tillkommit och tillkomma efter det menniskoslägtet inträdt i samhällen, kunna sägas leda deras ursprung från urkällan till all sanning och rätt, desto lyckligare måste de anses lända till befrämjande af samhällets ändamål — den högre utveckling som vi kalla civilisation. Vi hafva i friskt minhe huru i våra dagar män med snillegåfvor uppträdt, och under åberopande af nya principer förfäktat den lära, att den äldre grundsats, enligt hvilken eganderätt till jord härledes rån ett faktum af besittningstagande, vore grundfalsk, emedan jorden rätteligen vore att anse säsom en Försynens gäåfva ät hela menniskoslägtet till gemensamt Legagnande, och alltså ej af beskaftenhet att kunna af enskilda besit:as med eganderätt; men sedan andra tänkande och frisinnade män, sådana som Bastiat, Coquelin, Chevalier i Frankrike och Carey 4 det fria Amerika samt ännu flera i andra länder, med kraft och allvar ådagalagt och försvarat, att -eganderätt till jord med dermed förenade fördelar och äligganden vore förnuftsenlig, lika antaglig som till alla andra jordiska ting, hvilka voro af natur och beskaftenhet att igenom besittningstagande kunna utgöra enskild tillhörighet, emedan sådant länder till befrämjande af samhåällsinrättningarnes bestånd och förkofran samt civilisationens utveckling, och bättre, än om jorden skulle betraktas säsom hela samhällets gemensam set, bereda utvägar äfven för de samhaällets medlemmar, hvilka ej voro i besittning af jord, att igenom den förmäga som är menniskoslägtet förunnad, att genom ännu obestämbar verksamhet vinna otkomst och bergniog för sin tillvaro och sitt välbefinnande, så hafva lederna af anhängare, lockade af fördelar som predikarne af de nya principerna så snillrikt och fyndigt förespeglat, sä småningom glesnat och predikanterna sjelfva ätminstone för en tid pedstämt sina röster. Ej har jag yrkat eller instämmer det, efter mitt förmenande, med rätta förständet af vår al:männa lag, att egare af jord, blott derföre att han är det, skulle vara skyldig att omhägna den. Det beror jua af bans fria vilja att ej besväras med vårdande deraf, hkasom det ej är innehafvare af lös egendomi förment att läta ingångarne till sitt hus och enskilta rum stå öppna. Endast i den händelse att han IE kar att lagen skall straffa tjufvar, hvilka afhända honom egendom utur de öppa förvaringsrummen, lika hårdt, som ifall tjufnaden skett igenom väld på igenlästa dörrar och postar, fordras af honom att han gör sig det omak och den omkostnad att förse sina förvaringsram med igenlästa portar och dörrar för att berättiga honom till lagens starkare skydd mot andras intrång. Om egare af vidsträckta åkerfält och egor yrkar att den skada skall umgällas, som möjligen honom tillskyndas igenom att husdjur från jord, som gränsar till hans egoomräde, intränga eller in