i nåder högtidligen bekräfta vidmakthållandet af Finlands konstitution samt i sådant afseende afgifvit en med dess höga underskrift beseglad försäkran ,, samt att låta samme generalguvernör uppläsa och till landtmarskalken öfverlemna det ofvannämda manifestet. Utan att lägga alltför mycken vigt på denna omständighet, kan man dock svårligen undgå att finna den anmärkningsvärd, helst när man erinrar sig, huru gerna kejsar Alexander, eljest ej mindre än hans broder Nikolaus sedermera, sökte åt sina handlingar gifva stämpeln af religiös helgd. Emellertid hade dock löftet på visst sätt skenet af att vara något mera, och kejsaren försummade icke heller att äfven hos finnarne söka underhålla den föreställningen, då han tid efter annan talade till dem om den finska nationens frihete, hennes konstitution, hennes ppolitiska tillvarelse och de rät tigheter densamma åtfölja,, såsom af honom till fyllest erkända och bekräftade. Såsom exempel derpå vilja vi blott utur inledningen till den kejserliga skrifvelsen om finska militärväsendet af den !34, Mars 1810, utfärdad jemt ett år efter det ofvan anförda manifestet. och således på en tid, då de svenska minnena ännu voro friska och lefvande i finnarnes sinnen, anföra följande ord: Ifrån den stund,, sade kejsaren uti detta reskripi, då genom Försynens skickelse Finlands öd: blef oss anförtrodt, har Vår föresats varit, att styra detta land på ett sätt öfverensstämmande med nationens frihet och de i dess konstitution henne förvarade rättigheter. . . . Alla författningar vi hittills vidtagit, i afseende på landets inre styrelse, äro blott en följd och tillämpning af denna grundsats. Religionens och lagarnes bibehållande, ständernas sammankallande till en allmän landtdag, inrättningen af en regeringskonselj i nationens sköte, den lagskipande och verkställande mak: tens orubbade skick utgöra härå tillräckliga bevis för att försäkra finska nationen om dess politiska tillvarelse och de rättigheter densamma åtföljar. . . . När kejsar Alexander några år derefter (1816) befallde att den år 1809 inrättade finska regeringskonseljen skulle erhålla namn af kejserlig senat för Finland, sades detuti kungörelsen derom, att detta skedde till ytterligare bevis på Finlands omedelbara förhållande till kejsarens person och i likhet med den benämning, som de högsta styrelseverken så väl i kej saredömet, som i det då nyligen dermed förenade konungariket Polen buro. Vid samma tillfälle förklarades likväl äfven uttryckligen, att denna benämning icke skulle medföra någon förändring uti sden författning och de lagaro, som voro för Finland stadgade och som kejsaren då å nyo sän vidare till alla delar, bekräftade, äfvensom kejsaren-storfursten i oeh med detsamma på det kraftigaste försäkrade, att ledamöterne af den finska senaten allt framgent skulle utses endast bland infödde eller naturaliserade finske medborgare. Af det anförda torde redan vara klart, att finnarne väl hafva kejsarens löfte om bibehållande af sina grundlagar, men att dessa grundlagar egentligen icke ännu finnas till såsom någon uti bestämda ord fattad och besvuren författning. Huruvida de friheter, som de gamla svenska frundlagame tillerkände finnarne lika med Sverges alla öfrige inbyggare, icke desto mindre blifvit af de ryske kejsarne, enligt deras högtidliga och ofta upprepade löfte, hållns i helgd, derpå skola v:i det följande anföra några prof. När man emellertid af historien vet, huru de ryske czarerne i allmänhet plägat hålla sina löften till de folk, som varit nog olyckliga att komma under deras välde, så må man åtminstone medgifva, att en konstitution, hvars verkliga innehåll man först och främst icke känner, och som vidare icke har någon annan garanti för sin tillvaro än czarernes lö ten, är någonting så i luften sväfvande, att man väl med Geijer må kunna likna dess verklighet vid molnets. Emellertid, om än finnarse icke ens under Alexander I:s regering kommo i fullt åtnjutande af de frioch rättigheter, som genom de anförda kejserliga skrifvelserna förespeglades dem, så bör det likväl villigt erkännas, att denne kejsare herrskade öfver Finland med större mildhet och i allmänhet visade en vida större aktning för finnarnes nationalitet och från det öfriga ryska riket skilda samhällsförfattning, än förhållandet blef under -hans efterträdare Nikolaus. Dock saknades ingalunda löftesbrott och kränkningar äfven under Alexander. Början gjordes också redan då med försöken att inympa ryska språket på finnarne. Bland de medel, :som dertill användes, var äfven det, att på kejsarens befallning två unga finnar skulle för ryska språkets studerande underhållas vid universitetet i Moskwa, hvaremot två unga ryssar skulle på allmän bekostnad studera vid det finska wniversitetet. De finnar, som först skickades till Moskwa, voro Ottelin, sedermera biskop i Borgå, och Erström, som derefter blef luthersk kyrkoherde i Petersburg. Hemkomne utgåfvo de år 1814 en rysk språklära, som anbefalldes till begagnande vid finska universitetet på det sätt, att alla som ville bli embetsmän skulle lära sig ryska efter den språkläran. Detta gick länge så till, att studenterna i och för examen, ehuru motvilligt, pluggade i sig nå-1 gra sidor uti den till språkläran hörande krestomatien, men sträcktes vid examen frågorna lerutöfver, togo de sig vanligen illa ut: Insen hade lust, och examinatorn måste se genom fingrarne. I senare tider har man dock : skärpt fordringarne. Men de enda, som hittills egentligen med något större nit lärt sig ryska, äro de, som blifvit officerare i ryska arneen, köpmän, bodbetjenter och vissa frunimmer, hvar och en af sina särskilta skäl. Ett annat af de medel, som begagnades för oefordrandet af samma syftemål, var att till seneralguvernör öfver Finland förordnades en. yss, som icke förstod, eller åtminstone icke ycktes förstå något annat språk än ryska. enne man, hvars namn var Pakrewski, börade sitt regemente bland annat med att på