i nåder högtidligen bekräfta vidmakthållandet
af Finlands konstitution samt i sådant afse-
ende afgifvit en med dess höga underskrift
beseglad försäkran ,, samt att låta samme ge-
neralguvernör uppläsa och till landtmarskal-
ken öfverlemna det ofvannämda manifestet.
Utan att lägga alltför mycken vigt på denna
omständighet, kan man dock svårligen undgå
att finna den anmärkningsvärd, helst när man
erinrar sig, huru gerna kejsar Alexander, el-
jest ej mindre än hans broder Nikolaus se-
dermera, sökte åt sina handlingar gifva stäm-
peln af religiös helgd.
Emellertid hade dock löftet på visst sätt
skenet af att vara något mera, och kejsaren
försummade icke heller att äfven hos finnar-
ne söka underhålla den föreställningen, då
han tid efter annan talade till dem om den
finska nationens frihete, hennes konstitu-
tion, hennes ppolitiska tillvarelse och de rät
tigheter densamma åtfölja,, såsom af honom
till fyllest erkända och bekräftade. Såsom
exempel derpå vilja vi blott utur inledningen
till den kejserliga skrifvelsen om finska mi-
litärväsendet af den !34, Mars 1810, utfärdad
jemt ett år efter det ofvan anförda manifestet.
och således på en tid, då de svenska min-
nena ännu voro friska och lefvande i finnar-
nes sinnen, anföra följande ord: Ifrån den
stund,, sade kejsaren uti detta reskripi,
då genom Försynens skickelse Finlands öd:
blef oss anförtrodt, har Vår föresats varit,
att styra detta land på ett sätt öfverensstäm-
mande med nationens frihet och de i dess kon-
stitution henne förvarade rättigheter. . . . Alla
författningar vi hittills vidtagit, i afseende på
landets inre styrelse, äro blott en följd och
tillämpning af denna grundsats. Religionens
och lagarnes bibehållande, ständernas sam-
mankallande till en allmän landtdag, inrätt-
ningen af en regeringskonselj i nationens skö-
te, den lagskipande och verkställande mak:
tens orubbade skick utgöra härå tillräckliga
bevis för att försäkra finska nationen om dess
politiska tillvarelse och de rättigheter densamma
åtföljar. . . .
När kejsar Alexander några år derefter
(1816) befallde att den år 1809 inrättade fin-
ska regeringskonseljen skulle erhålla namn
af kejserlig senat för Finland, sades detuti kun-
görelsen derom, att detta skedde till ytterligare
bevis på Finlands omedelbara förhållande till
kejsarens person och i likhet med den benäm-
ning, som de högsta styrelseverken så väl i kej
saredömet, som i det då nyligen dermed för-
enade konungariket Polen buro. Vid samma
tillfälle förklarades likväl äfven uttryckligen,
att denna benämning icke skulle medföra nå-
gon förändring uti sden författning och de la-
garo, som voro för Finland stadgade och som
kejsaren då å nyo sän vidare till alla delar,
bekräftade, äfvensom kejsaren-storfursten i
oeh med detsamma på det kraftigaste försä-
krade, att ledamöterne af den finska senaten
allt framgent skulle utses endast bland in-
födde eller naturaliserade finske medborgare.
Af det anförda torde redan vara klart, att
finnarne väl hafva kejsarens löfte om bibe-
hållande af sina grundlagar, men att dessa
grundlagar egentligen icke ännu finnas till
såsom någon uti bestämda ord fattad och be-
svuren författning. Huruvida de friheter, som
de gamla svenska frundlagame tillerkände
finnarne lika med Sverges alla öfrige inbyg-
gare, icke desto mindre blifvit af de ryske
kejsarne, enligt deras högtidliga och ofta upp-
repade löfte, hållns i helgd, derpå skola v:i
det följande anföra några prof. När man
emellertid af historien vet, huru de ryske
czarerne i allmänhet plägat hålla sina löften
till de folk, som varit nog olyckliga att kom-
ma under deras välde, så må man åtminstone
medgifva, att en konstitution, hvars verkliga
innehåll man först och främst icke känner,
och som vidare icke har någon annan garanti
för sin tillvaro än czarernes lö ten, är någon-
ting så i luften sväfvande, att man väl med
Geijer må kunna likna dess verklighet vid
molnets.
Emellertid, om än finnarse icke ens under
Alexander I:s regering kommo i fullt åtnju-
tande af de fri- och rättigheter, som genom
de anförda kejserliga - skrifvelserna förespeg-
lades dem, så bör det likväl villigt erkännas,
att denne kejsare herrskade öfver Finland med
större mildhet och i allmänhet visade en vida
större aktning för finnarnes nationalitet och från
det öfriga ryska riket skilda samhällsförfatt-
ning, än förhållandet blef under -hans efter-
trädare Nikolaus. Dock saknades ingalunda
löftesbrott och kränkningar äfven under Ale-
xander.
Början gjordes också redan då med försö-
ken att inympa ryska språket på finnarne.
Bland de medel, :som dertill användes, var
äfven det, att på kejsarens befallning två unga
finnar skulle för ryska språkets studerande
underhållas vid universitetet i Moskwa, hvar-
emot två unga ryssar skulle på allmän be-
kostnad studera vid det finska wniversitetet.
De finnar, som först skickades till Moskwa,
voro Ottelin, sedermera biskop i Borgå, och
Erström, som derefter blef luthersk kyrko-
herde i Petersburg. Hemkomne utgåfvo de
år 1814 en rysk språklära, som anbefalldes
till begagnande vid finska universitetet på det
sätt, att alla som ville bli embetsmän skulle
lära sig ryska efter den språkläran. Detta
gick länge så till, att studenterna i och för
examen, ehuru motvilligt, pluggade i sig nå-1
gra sidor uti den till språkläran hörande kre-
stomatien, men sträcktes vid examen frågorna
lerutöfver, togo de sig vanligen illa ut: In-
sen hade lust, och examinatorn måste se ge-
nom fingrarne. I senare tider har man dock :
skärpt fordringarne. Men de enda, som hittills
egentligen med något större nit lärt sig ry-
ska, äro de, som blifvit officerare i ryska ar-
neen, köpmän, bodbetjenter och vissa frun-
immer, hvar och en af sina särskilta skäl.
Ett annat af de medel, som begagnades för
oefordrandet af samma syftemål, var att till
seneralguvernör öfver Finland förordnades en.
yss, som icke förstod, eller åtminstone icke
ycktes förstå något annat språk än ryska.
enne man, hvars namn var Pakrewski, bör-
ade sitt regemente bland annat med att på