drande af sina ändamål, har, såsom vi nogsamt veta, icke heller sedermera förnekat s:g. Låtom oss nu se, huru Finlands egna författning tager sig ut i verkligheten, och hvilks garantierna äro för dess tillvaro och består.d Den konstitution, som gällde i Sverge vic den tid då Finland förlorades och som följ aktligen genom kejsar Alexanders ofvan en förda manifest måste anses hafva blifvit bekräftad såsom fortfarande gällande i sistnämd: land, var den som hade blifvit bestämd genor Gustaf III:s regeringsform af den 21 Aug. 1777 och den så kallade föreningsoch säkerhetsakten af den 21 Februari 1789. Ehuru den senare af dessa författningar, såsom bekan: :är, på ett för den svenska friheten kränkard: sätt hade betydligt utvidgat konungamakte: : mår bekostnad; var det likväl änm gt ifrån, att konungen enligt dessa grund lagar egde att efter fullkomligt godtycke styrs landet. De friheter, som enligt denna kon -atitution ännu funnos öfriga, ehuru visserlige: icke jemförliga med dem, som genom 1809 års revolution återvunnos för Sverge, voro likväl sådana, att deras bevarande för Finland :med skäl kunde anses för en stor lycka: jemförelse med den fullkomliga underkastels: under den enväldige sjelfherrskarens godtyc :ke, som re det egentliga Rysslands egeatHi mndlag. När derföre kejsar Alexander för den i Borgå på hans kallelse församlade landtda gen och för hela Finland, som då ännu sväfvade mellan fruktan och hopp i ovisshet on: sitt blifvande öde, förkunnade stadfästelsen a: denna konstitution, likasom af landets reli fon kunde detta icke förfela att tillvinnz honom Finnarnes tacksamhet och hos mång Ibland dem åter lifva hoppet om en ljusar: framtid. Öch hvilken eröfrate har icke sat värde på att om möjligt vinna sina nya un dersåters tillgifvenhet? Hvad vidare bibehålJandet af den svenska lagstiftningen i öfrig: angår, så har det ofta blifvit anmärkt, att in fö Tandet under dåvarande förhållanden af de rysk: Tagarne skulle hafva varit en ren omöjlighet redan genom bristen på domare, som kurne! tillämpa dem, alla andra hinder att förtiga Det innebär således visserligen icke någo nedsättande af kejsar Alexanders karakter, om man antager såsom möjligt, att den ifrågava rande stadfästelsen åtminstone lika mycke kunde hafva förestafvats af klokhet och nöd vändighet, som af rättvisa och mildhet. At kejsaren emellertid genom denna handling just vann lof och pris för dessa senare egenskaper, var förmodligen hvarken oangenänm: eller oväntadt. Nu förhåller det sig visserligen så, att Finland för sig sjelf betraktadt icke hade någrs egna grundlagar, utan att det förut blott så som en del af Sverge hade lefvat under de svenska grundlagarnes skydd. Vi vilja icke gå så långt, som Pekka Kuoharinen, hvilke: om denna kejsar Alexanders prisade stadfästelse af Finlands konstitution, uttryckligen säger: dessa (de svenska grundlagarne) kunde man således gerna bekräfta, utan att för binda sig egentligen till någonting (). V kunna icke föreställa oss, att den mäktige sjelfherrskareb, om hvars personliga ädelhe: man haft så mycket att förtälja, skulle på et: så ovärdigt sätt hafva lekt med ett underkufvadt folk. Vi vilja fastmera antaga, att der så kallade stadfästelsen å hans sida varit upp riktigt menad. Men nu innehöllo de svenska grundla sarne en mängd bestämmelser i afseende på verge, som alldeles icke voro i sin ur sprungliga lydelse tillämpliga på Finland särilt för sig under dess nya förhållanden Sådana voro till exempel alla stadgande: angående Sverges konung, riksens råd och flera höga embeten, kollegierna, riksdagens sammansättning från rikets särskilta delar m fl. En mängd stadganden uti de svenska grundlagarne hade således uppenbarligen bor: erhålla en omarbetning eller en förändrad redaktion, för att kunna tillämpas på Finland såsom en ostat för sig På annat sätt kunde naturligtvis icke den ejserliga försäkran om stadfästelsen blifva en verklighet, enär finnarne eljest måste vara i ständig ovisshet om hvad af de gamla grundlagarne äfven under de nya förhållandena vore gällande eller icke Nå väl! Nära femtio år äro nu sedan dess förflutna, och den tredje ryske kejsaren har redan i sin egenskap af storfurste till Finland på papperet bekräftat Finlands så kallade grundlagar; men ännu i denna stund lefvafinnarne i nästan alldeles samma okunnighet som år 1809 om hvad kejsarne egentligen mena med denna bekräftelse, d. v. s. om huru mycket af deras grundlagar får anses gällande eller icke, eller — med andra ord — hvilka dessa l deras grundlagar egentligen äro! Dock, icke alldeles. Erfarenheten har åtminstone under dessa förflutna år för dem uppenbarat någon del af kejsarnes mening. Den har under denna tid småningom lärt dem, att icke allenast de stadganden uti de gamla svenska -grundlagarne, hvilka genom sjelfva sakens beskaffenhet voro oförenliga I med de nya förhållandena, äro att anse så-1 som utplånade, (hvilket väl kunde förstås af sig sjelf, ehuru det icke vid bekräftelsen blef sagdt), utan att äfven många af just de dlagsstadganden; hvilkas innehåll kunde o borde tillämpas på Finland alldeles oberoende af den upplösta förbindelsen med Sverge, och deribland flera sådana, genom hvilka ne just företrädesvis ansågo sig försäkrade om bevarandet af sina dyrbaraste friheter sedan den kejserliga stadfästelsen på grundlagarne erhållits, i sjelfva verket af deras kejserlige storfurstar betraktas såsom om de icke funnes till eller åtminstone såsom om de alldeles icke vore för dem bindande; Bevis för detta påstående skola icke uteblifva. Här hafva vi endast i förbigående velat erinra, att ehvad värde man än må tillerkänna den af kejsar Alexander gifna stadfästelsen af Finlands konstitution,, denna stadfästelse dock, hvad sjelfva de till skenet bekräftade grundlagarne angår, som ju borde innehålla de egentliga grundvalarne för kon