drande af sina ändamål, har, såsom vi nog-
samt veta, icke heller sedermera förnekat s:g.
Låtom oss nu se, huru Finlands egna för-
fattning tager sig ut i verkligheten, och hvilks
garantierna äro för dess tillvaro och består.d
Den konstitution, som gällde i Sverge vic
den tid då Finland förlorades och som följ
aktligen genom kejsar Alexanders ofvan en
förda manifest måste anses hafva blifvit be-
kräftad såsom fortfarande gällande i sistnämd:
land, var den som hade blifvit bestämd genor
Gustaf III:s regeringsform af den 21 Aug. 1777
och den så kallade förenings- och säkerhets-
akten af den 21 Februari 1789. Ehuru den
senare af dessa författningar, såsom bekan:
:är, på ett för den svenska friheten kränkard:
sätt hade betydligt utvidgat konungamakte:
: mår bekostnad; var det likväl änm
gt ifrån, att konungen enligt dessa grund
lagar egde att efter fullkomligt godtycke styrs
landet. De friheter, som enligt denna kon
-atitution ännu funnos öfriga, ehuru visserlige:
icke jemförliga med dem, som genom 1809
års revolution återvunnos för Sverge, voro
likväl sådana, att deras bevarande för Finland
:med skäl kunde anses för en stor lycka:
jemförelse med den fullkomliga underkastels:
under den enväldige sjelfherrskarens godtyc
:ke, som re det egentliga Rysslands egeat-
Hi mndlag.
När derföre kejsar Alexander för den i
Borgå på hans kallelse församlade landtda
gen och för hela Finland, som då ännu sväf-
vade mellan fruktan och hopp i ovisshet on:
sitt blifvande öde, förkunnade stadfästelsen a:
denna konstitution, likasom af landets reli
fon kunde detta icke förfela att tillvinnz
honom Finnarnes tacksamhet och hos mång
Ibland dem åter lifva hoppet om en ljusar:
framtid. Öch hvilken eröfrate har icke sat
värde på att om möjligt vinna sina nya un
dersåters tillgifvenhet? Hvad vidare bibehål-
Jandet af den svenska lagstiftningen i öfrig:
angår, så har det ofta blifvit anmärkt, att in fö
Tandet under dåvarande förhållanden af de rysk:
Tagarne skulle hafva varit en ren omöjlighet
redan genom bristen på domare, som kurne!
tillämpa dem, alla andra hinder att förtiga
Det innebär således visserligen icke någo
nedsättande af kejsar Alexanders karakter, om
man antager såsom möjligt, att den ifrågava
rande stadfästelsen åtminstone lika mycke
kunde hafva förestafvats af klokhet och nöd
vändighet, som af rättvisa och mildhet. At
kejsaren emellertid genom denna handling
just vann lof och pris för dessa senare egen-
skaper, var förmodligen hvarken oangenänm:
eller oväntadt.
Nu förhåller det sig visserligen så, att Fin-
land för sig sjelf betraktadt icke hade någrs
egna grundlagar, utan att det förut blott så
som en del af Sverge hade lefvat under de
svenska grundlagarnes skydd. Vi vilja icke
gå så långt, som Pekka Kuoharinen, hvilke:
om denna kejsar Alexanders prisade stadfä-
stelse af Finlands konstitution, uttryckligen
säger: dessa (de svenska grundlagarne) kun-
de man således gerna bekräfta, utan att för
binda sig egentligen till någonting (). V
kunna icke föreställa oss, att den mäktige
sjelfherrskareb, om hvars personliga ädelhe:
man haft så mycket att förtälja, skulle på et:
så ovärdigt sätt hafva lekt med ett underkuf-
vadt folk. Vi vilja fastmera antaga, att der
så kallade stadfästelsen å hans sida varit upp
riktigt menad.
Men nu innehöllo de svenska grundla
sarne en mängd bestämmelser i afseende på
verge, som alldeles icke voro i sin ur
sprungliga lydelse tillämpliga på Finland sär-
ilt för sig under dess nya förhållanden
Sådana voro till exempel alla stadgande:
angående Sverges konung, riksens råd och
flera höga embeten, kollegierna, riksdagens
sammansättning från rikets särskilta delar m
fl. En mängd stadganden uti de svenska
grundlagarne hade således uppenbarligen bor:
erhålla en omarbetning eller en förändrad re-
daktion, för att kunna tillämpas på Finland
såsom en ostat för sig På annat sätt kunde
naturligtvis icke den ejserliga försäkran om
stadfästelsen blifva en verklighet, enär fin-
narne eljest måste vara i ständig ovisshet om
hvad af de gamla grundlagarne äfven under
de nya förhållandena vore gällande eller icke
Nå väl! Nära femtio år äro nu sedan dess
förflutna, och den tredje ryske kejsaren har
redan i sin egenskap af storfurste till Finland
på papperet bekräftat Finlands så kallade grund-
lagar; men ännu i denna stund lefvafinnarne
i nästan alldeles samma okunnighet som år
1809 om hvad kejsarne egentligen mena med
denna bekräftelse, d. v. s. om huru mycket
af deras grundlagar får anses gällande eller
icke, eller — med andra ord — hvilka dessa l
deras grundlagar egentligen äro!
Dock, icke alldeles. Erfarenheten har åt-
minstone under dessa förflutna år för dem
uppenbarat någon del af kejsarnes mening.
Den har under denna tid småningom lärt
dem, att icke allenast de stadganden uti de
gamla svenska -grundlagarne, hvilka genom
sjelfva sakens beskaffenhet voro oförenliga I
med de nya förhållandena, äro att anse så-1
som utplånade, (hvilket väl kunde förstås af
sig sjelf, ehuru det icke vid bekräftelsen blef
sagdt), utan att äfven många af just de d-
lagsstadganden; hvilkas innehåll kunde o
borde tillämpas på Finland alldeles oberoende
af den upplösta förbindelsen med Sverge, och
deribland flera sådana, genom hvilka ne
just företrädesvis ansågo sig försäkrade om
bevarandet af sina dyrbaraste friheter sedan
den kejserliga stadfästelsen på grundlagarne
erhållits, i sjelfva verket af deras kejserlige
storfurstar betraktas såsom om de icke funnes
till eller åtminstone såsom om de alldeles icke
vore för dem bindande;
Bevis för detta påstående skola icke ute-
blifva. Här hafva vi endast i förbigående
velat erinra, att ehvad värde man än må till-
erkänna den af kejsar Alexander gifna stad-
fästelsen af Finlands konstitution,, denna
stadfästelse dock, hvad sjelfva de till skenet
bekräftade grundlagarne angår, som ju borde
innehålla de egentliga grundvalarne för kon-