rr
PARIS KATAKOMBER ).
Af ELIE BERTHET,
Innan fru de Merignao värdigades svara,
betraktade hori den unge mannen, hvilken hon
hittills aldrig sett i hötel de Villeneuve, från
bufvud till fot: ThEreses mor skyndade pre-
sentera Philip de Lussan och i få ord beskref
hon de oerhörda ansträngningat han gjort för
att återfinna hennes förlorade dotter.
I så fall, min Herre, återtog abbedissan,
tillkommer det mig fråga er om ni ej sett
till vår stackars Philibert denna förfärliga natt
ni tillbragt under jorden ?
Tyvärr, min fra, fruktar jag att nödgas
förkunna er en olycka. Det var utan tvifvel
Philibert vi hörde ropa på hjelp medan vi
;ttade uti gångarne. Hans ljus hade slock-
nat. Vi blefvo skilda från honom genom
ett jordras, som nära Kostat mina begge föl-
ieslagare och mig lifvet. Sedermera hindrade
mitt fall och min blessyr oss förnya våra efz
verforskningar, och om kyrkvaktaren sedan
denna tid ej hörts af, kan man ej längre be-
tvifla. . .
Säg, tör himlens skull! tror ni ej att han
kunnat räddas?
Nej, min fru, utan ljus och utan vägvi-
säre är det alldeles omöjligt. Troligtvis har
jan omkommit under samma jordras söm var
rära att begrafva oss, eller har han, utmattad
:f ansträngningar, dukat under för förtviflan
och hunger. . .
En rysning skakade de närvarande, en djup
systnad uppstod. Vi nödgas tillstå att Phi-
jips fruktan verkligen var grändad. Från
cetta ögonblick hörde man aldrig den stac-
j ars kyrkvaktaren mera omtalas; men elfva
J 3 A. B. o:o 30—41, 43,44, 46, 47, 49—59,
208-48, 68 och (179; :