rr PARIS KATAKOMBER ). Af ELIE BERTHET, Innan fru de Merignao värdigades svara, betraktade hori den unge mannen, hvilken hon hittills aldrig sett i hötel de Villeneuve, från bufvud till fot: ThEreses mor skyndade presentera Philip de Lussan och i få ord beskref hon de oerhörda ansträngningat han gjort för att återfinna hennes förlorade dotter. I så fall, min Herre, återtog abbedissan, tillkommer det mig fråga er om ni ej sett till vår stackars Philibert denna förfärliga natt ni tillbragt under jorden ? Tyvärr, min fra, fruktar jag att nödgas förkunna er en olycka. Det var utan tvifvel Philibert vi hörde ropa på hjelp medan vi ;ttade uti gångarne. Hans ljus hade slocknat. Vi blefvo skilda från honom genom ett jordras, som nära Kostat mina begge fölieslagare och mig lifvet. Sedermera hindrade mitt fall och min blessyr oss förnya våra efz verforskningar, och om kyrkvaktaren sedan denna tid ej hörts af, kan man ej längre betvifla. . . Säg, tör himlens skull! tror ni ej att han kunnat räddas? Nej, min fru, utan ljus och utan vägvisäre är det alldeles omöjligt. Troligtvis har jan omkommit under samma jordras söm var rära att begrafva oss, eller har han, utmattad :f ansträngningar, dukat under för förtviflan och hunger. . . En rysning skakade de närvarande, en djup systnad uppstod. Vi nödgas tillstå att Phijips fruktan verkligen var grändad. Från cetta ögonblick hörde man aldrig den stacj ars kyrkvaktaren mera omtalas; men elfva J 3 A. B. o:o 30—41, 43,44, 46, 47, 49—59, 208-48, 68 och (179; :