Utrikes Horrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris d. 21 Mars. Såsom ni sett af våra tidningar, hafva de öfverdrifna fredsförhoppningar, som framkallades afkejsar Nikolai död, efterföljts af en hastig reaktion. Sedan dessa fredsförhoppningar blifvit fullkomligt nedslagna genom de första telegrafunderrättelserna om det språk som den nye kejsaren uppgafs föra uti sitt manifest, ba de derpå ånyo blifvit något upplifvade deraf att det verkliga innehållet af Alezander II:s manifest synts fredligt ijemförelse med den föregifna lydelsen. Man anmärker nemligen till en början, att den nye kejsaren icke tillagt någon qvalifikatiom vid Peters och Catharinas namn, oaktadt historien kallat dem stora; samt vidare, att han icke ens åt den far han begråter gifvit epitetet oförgätlig, medan han kallar sin farbror, Alexander f, den högt älskade. Detta synes antyda en bestämd förkärlek för denne sednares minne och politik. Denna åsigt har vunnit stöd genom en sammanställning, som man icke uraktlåtit att göra, vid det man påmint sig att Nikolaus uppträdde på ett helt annat sätt än hans son nu gjort. Uti den akt, genom hvilken den bortgångne czaren invigde sin politik, förklarade han i sjefva verket, att hans bror Alexander hade varit en europeisk monark, men att han sjelf ville framför allt blifva en rysk kejsare. För att fullständiga framställningen af vissa här rådande ider bör jag tillägga. att Alexander II bedömmes ganska fördelaktigt uti de stora salongerna i Paris; hr de Custine och andra författare som skrifvit och talat om denna furste hafva tvifvelsutan bidra-. git att om honom utbreda denna fördelaktiga mening. Det säkra är, att man hörer om honom anföras ord och handlingar, som vittna om en ädel själsodling och en upphöjd känsla. Emellertid anställer man djupsinniga betraktelser öfver den afidne kejsaren, och man söker göra sig reda för hans uppförande genom att bänvisa på hans sfsigt att upphäfva sig till hufvudmean icke blott för hela den österländska kyrkan, som alltsedan Photii dagar är skild från Rom, utan för hela den katolska kyrkan, på den grund att han representerade dess renlärighet. Man säger nu att denna afsigt varit helt och hållet personlig för Nikolaus. Hvarken Peter den Store, elier Paul, eller Catharina hyste en sådan afsigt. Den var egendomlig för hans ideer, för hans själsriktning. Det är anledning tro att den ej skall öfverlefva honom, och isynmerhet att icke Alexander II är anfäktad af renlärighetsmanien. Deri tinneg således en fredlsutsigt. Genom en slående kontrast bör Alexanier II kunna inse hvilkendera rolen är den bästa, den af europeisk monark eller af rysk kejsare. Så länge Nikolaus, åtminstone till utseendet, bibehöll relen af europeisk monark hade han väl skäl att ångra det? En omätlig prestige var fästad vid hans person, vid hans karakter, vid hans vilja, vid hans makt. Han ensam syntes kunna, utan att väcka åtlöje i historien, säga till. demokratien: Hitintill skall du gå, men icke vidare,. Ännu mer: denne heriskare öfver ett folk, som på det hela taget ännu står långt ifrån civilisationen, hade intagit ett betydande rum uti konstnärers, i vetenskapsmäns, i uppfinnares, till och med i skalders tankar. Midt under de missräknin ar, dea otack, den Lhkgiltighet, som de erforo eller trodde sig erfara i sina hemland, huru många har jag icke kännt ibland dem, hvilka drömt om kejsar Nikolaus, om denne herrskare, som förstod ätt uppskatta talenterna och hade så många anledningar att samla dem omkring sig och så mycken makt att belöna dem? Må Alexander II jemföra denna sin företrädares första rol med den som han spelade från det ögonblick då han ville framför allt