Utrikes Horrespondens-artikel.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris d. 21 Mars.
Såsom ni sett af våra tidningar, hafva de
öfverdrifna fredsförhoppningar, som framkal-
lades afkejsar Nikolai död, efterföljts af en
hastig reaktion. Sedan dessa fredsförhopp-
ningar blifvit fullkomligt nedslagna genom
de första telegrafunderrättelserna om det språk
som den nye kejsaren uppgafs föra uti sitt
manifest, ba de derpå ånyo blifvit något upp-
lifvade deraf att det verkliga innehållet af
Alezander II:s manifest synts fredligt ijemfö-
relse med den föregifna lydelsen. Man anmärker
nemligen till en början, att den nye kejsaren
icke tillagt någon qvalifikatiom vid Peters och
Catharinas namn, oaktadt historien kallat dem
stora; samt vidare, att han icke ens åt den
far han begråter gifvit epitetet oförgätlig, me-
dan han kallar sin farbror, Alexander f, den
högt älskade. Detta synes antyda en bestämd
förkärlek för denne sednares minne och po-
litik. Denna åsigt har vunnit stöd genom en
sammanställning, som man icke uraktlåtit att
göra, vid det man påmint sig att Nikolaus
uppträdde på ett helt annat sätt än hans son
nu gjort. Uti den akt, genom hvilken den
bortgångne czaren invigde sin politik, förkla-
rade han i sjefva verket, att hans bror Alex-
ander hade varit en europeisk monark, men
att han sjelf ville framför allt blifva en rysk
kejsare. För att fullständiga framställningen
af vissa här rådande ider bör jag tillägga.
att Alexander II bedömmes ganska fördelaktigt
uti de stora salongerna i Paris; hr de Custi-
ne och andra författare som skrifvit och ta-
lat om denna furste hafva tvifvelsutan bidra-.
git att om honom utbreda denna fördelaktiga
mening. Det säkra är, att man hörer om ho-
nom anföras ord och handlingar, som vittna
om en ädel själsodling och en upphöjd känsla.
Emellertid anställer man djupsinniga be-
traktelser öfver den afidne kejsaren, och man
söker göra sig reda för hans uppförande ge-
nom att bänvisa på hans sfsigt att upphäfva
sig till hufvudmean icke blott för hela den
österländska kyrkan, som alltsedan Photii
dagar är skild från Rom, utan för hela den
katolska kyrkan, på den grund att han re-
presenterade dess renlärighet. Man säger nu
att denna afsigt varit helt och hållet person-
lig för Nikolaus. Hvarken Peter den Store,
elier Paul, eller Catharina hyste en sådan af-
sigt. Den var egendomlig för hans ideer,
för hans själsriktning. Det är anledning tro
att den ej skall öfverlefva honom, och isyn-
merhet att icke Alexander II är anfäktad af
renlärighetsmanien. Deri tinneg således en
fredlsutsigt. Genom en slående kontrast bör
Alexanier II kunna inse hvilkendera rolen
är den bästa, den af europeisk monark eller
af rysk kejsare. Så länge Nikolaus, åtmin-
stone till utseendet, bibehöll relen af europeisk
monark hade han väl skäl att ångra det?
En omätlig prestige var fästad vid hans per-
son, vid hans karakter, vid hans vilja, vid
hans makt. Han ensam syntes kunna, utan
att väcka åtlöje i historien, säga till. demo-
kratien: Hitintill skall du gå, men icke vi-
dare,. Ännu mer: denne heriskare öfver ett
folk, som på det hela taget ännu står långt
ifrån civilisationen, hade intagit ett betydande
rum uti konstnärers, i vetenskapsmäns, i upp-
finnares, till och med i skalders tankar. Midt
under de missräknin ar, dea otack, den Lhk-
giltighet, som de erforo eller trodde sig er-
fara i sina hemland, huru många har jag icke
kännt ibland dem, hvilka drömt om kejsar
Nikolaus, om denne herrskare, som förstod
ätt uppskatta talenterna och hade så många
anledningar att samla dem omkring sig
och så mycken makt att belöna dem?
Må Alexander II jemföra denna sin företrä-
dares första rol med den som han spelade
från det ögonblick då han ville framför allt