SE. Cr NENOUMUS I ACJSeINl8a palatset, passerade han en sal, hvari flere högre dignitärer voro samlade. Vid prinsens ankomst reste de sig och gjorde honnör. Detta tecken till vördnad från gamla militärers sida smickrade Jifligt ynglingen, och han började gå flera gånger genom samma sal; Men generalerna, som en gång hade helsat, fäste icke mera någon uppmärksamhet vid honom. I sin öfverspändhet skyndade ban till sin far för att klaga. Kejsaren tog honom-i handen och förde honom ut i salen der generalerna voro. Min son, sade han i dras närvaro, det är för mig en verklig smärta att se huru litet du förstår de pligter som dina nya epäletter ålägga dig emot dina örmän i graderna, och att du ej känner hvilken vördnad som i statens tjenst grånade hufvuden ha rätt att fordra af dig. Du bör veta att de personer, af hvilka du vill få honnör, äro just de som du sjelf bör hedra, ty det är dem som din far har att tacka för sin tron och sitt lif; och det är endast deras tro het, deras nit, deras loyala tjenster som kunna bana dig vägen till denna tron och bjelpa dig att med ära intaga den. Bocka dig således inför dessa ädle gubbar och anse för en stor heder hvarje tecken till aktning och tillgifvenhet som de komma att gifva dig. Det du nyss gjort öfvertygar mig att du ännu är alltför ung för de epåletter du fått; jag tar dem ifrån dig. Begär dem icke tillbaka förr än ditt uppförande visat att du kar förmåga att värdigt bära dem. Och kejsaren ryckte epåletterna från sin sons uniform; Alexander bemödade sig att göra sig lexan till nytta. Säkert gör ett dylikt drag heder åt Nikolaus. Hvarföre har han så sällan visat i sitt politiska lif dessa höga egenskaper, som man med nöje i allmänhet återfinner i hans familjlif ? IL. Alexander har uppnått 16 års ålder; det är myndighetsålderr för czarerna och storfurstarne. Kejsarrikets lag föreskrifver att dessa sednare då skola aflägga en särskild ediden regerande suveränens händer. Ceremonien är på en gång religiös och politisk, och försiggår med en extraordinär högtidlighet i hofkapellet i närvaro af de högsta embetsmännen, diplomatiska kåren och statens högsta notabliteter. Alexander svor trohetsed åt Nikolaus den 4 Maj 1834. Edsformuläret lydde: s. I den allsmäktige Gudens namn, vid hans heliga evängelium svär och lofvar jag att troget och loyalt tjena hans kejserliga majestät, min nådige herre och fader, och att lyda honom i allt, utan att spara mitt lif, och intill min sista blodsdroppe; att i min egenskap af arfvinge till alla ryssars tron, äfvensom konungariket Polens och storfurstendömet Finlands, med detta kejsardöme förenade troner upprätthälla och försvara med alla mina krafter och af all min förmåga H. K. M:ts rättigheter och företräden, suveräna makt och myndighet, sådana de äro stadgade eller blifva stadgade genom lagarne. Jag svär och lofvar att iakttaga i hela deras vidd och utan förändring alla reglementen rörande successionsordningen och prågma:iska sanktionens bestämmelser angående kejserliga familjen, sådana som de äro stadgade genom kejsaredömets fundamentallagar, såsom jag bör derför ansvara inför Gud vid deh yttersta domen. Herre, våra fäders Gud och konungars konung, un: dervis, upplys och led mig i det höga värf som är åt mig utsedt! Må den höga vishet som herrskar på din tron uppfylla mig; lätj himlarne sänka sig, så att jag må kunna urskilja hvad som är behagligt inför dina ögon och rätt enligt dina lagar. Må mitt hjerta vara i dina händer. Amen ! Genom denna ed blef storfursten, tronföljaren icke annat än czarens förste undersåte, den till hans tjenst och kronans skydd närmast förbundna dignitären i riket. Ty titeln af cesarewitsch medförde ingen annan särskild rättighet åt fursten. Han förblifver i kejsarens våld, och denne kan efter sin nyck upphöja honom till statens högsta värdigheter eller låta honom glömmas i det inre af sitt palats. Storfursten Alexander förörsakade länge sin far stor förlägenhet. Allt som han tilltog i ålder blef hans karakter i stället för att stadgas allt mera obestämd och odeciderad. Han växte, och hans kropp bekom småningom denna höghet, på hvilken czarerna och ryska folket sätta så högt värde; men hans blick var obestämd, hans leende dystert; ett slags obeskriflig leda aflägsnade honom från allt. Man sade att han var angripen af en dödlig spleen. Nikolaus tänkte att förströelserna under en resa, att ett giftermål, som kanske deraf skulle bli en följd, skulle erbjuda medel emot detta oroande tillstånd. Han skickade storfursten till Tyskland. Det var vid denna tid, åtminstone tro vi så, Custine träffade honom, och det porträtt han uppdrager af hans personlighet svarar fullkomligt mot de fallenheter han visat. Under flere veckor bar den unge fursten sin ledsnad från hof till hof, från stat till stat. Öfvera!lt trängdes man omkring honom, konungar och furstar rivaliserade i artighet; det gällde att presentera döttrarne. Kejsar Nikolai supponerade syfte förvred alla hutvuden. Men ingenting kunde förjaga den resandes melankoli; han förblef kall vid de ljufvaste inviter, vid de mest behagliga förförelser. Slutligen anlände han till hofvet i HessenDarmstadt. Der blefvo äfven prinsessorna presenterade för honom: två sköna unga flickor, föremål för deras faders, Ludvig II:s förkärlek. Denne räknade på att väl en af dem skulle till slut triumfera öfver gästens känslolöshet, och att han skulle få den äran kalla honom. sin måg. Ludvig Il misstog sig, eller snarare han misstog sig icke; hans förhoppningar uppfylldes; men det var ingen af de prinsessor som han sökt framhålla hvilken rörde Nikolai sons hjerta; hans val föll på en tredje dotter af den lilla fursten; hon hade hittills af ännu okända: skäl varit hållen i skuggan. Alexander såg i prinsessan Maria den qvinna som försynen bestämt åt honom; han älskade henne och friade; Ludvig II och Nikolaus gåfvo sitt bifall. (Forts. följer.) erosion AX Ae AR kk RR ; (Insändt.) A chacun son merite! Dä redaktionen af Aftonbladet, säsom det var i sin ordning, i original införde de spotska och för hvarje svenskt sinne upprörande vedermölen af ryskt Sfversitteri, som ryska regeringens officiella organ nyligen behagat slunga svenska nationen i ansigtet, så borde redaktionen äfven hafva anmärkt huruvida den ryska officiella tidningens hånfulla yttrande var iden -— rä