af 3rdr 323 sk. vinnestående fordran i en
konkärs,, hvilken likväl en af ståndets leda-
möter frikostigt erbjudit sig att ur egen kassa
godtgöra.
Då emellertid hufvudinnehållet är våra lä-
sare redan bekant genom de allmänna riks-
dagsredogörelserna, och vi ej hos dem kunna
förutsätta något intresse att följa den nog- och
samvetsgrannå revisionsberättelsem öfver de
högvördiga ståndets fonder, med dess sobserva-
tionsmedel på några skillingar och runstycker
och flera lika minutiösa iakttagelser, så åter:
står oss endast att tala några ord om inled-
ningen, hvilken upptager en knapp fjerde-
del af det hela, och Hvari ståndets: egentliga
kyrkligt-politiska trosbekännelse finnes ut-
tryckt:
Ståndet börjar med att betyga sin glädje
öfver den stora mängd af kyrkliga frågor.som
vid riksdagen förekommit, och blifvit äfven i
de laiska stånden väckta och grundlagsenligt
behandlade. Allt detta Bäntyder derpå, at
kyrkan med sina angelägenheter i våra dagar
börjat tillvinna sig en uppmärksamhet och
tillerkännas en vigt, som hon visserligen, rätt
fattad, alltid: måste egå, men som dock ej
alltid blifvit henne förunnade af dem, hvilka
ej omedelbart varit kallade att föra hennes talan.
Från sådana ej omedelbart kallade, kommo
nemligen alla de mera genomgripande kyrk-
liga reformfrågorna, såsom om kyrkomöten,
ecklesiastikkollegium, utvidgad religionsfrihet,
prebendenas och patronatsrättens upphörande,
0. 8. v, Glädjen öfver lekmannaintresset för
kyrkliga framsteg är också icke alideles oblan-
dad, ty genast derefter beklaga sig clerus co-
mitialis öfver, ätt detta deltagande icke all-
tid visat sig så rent och vist och kärleksfullt,
som man skulle kunnat önska. Denna fras
är betecknande nog, men det-är ju alltid en
ljuf tröst för det högvördiga ståndet, som
blygsamt lämpar på sig orden i evangeliet om
verldens. ljus och jordens salt, att ade. omedel-
bart kaliade åtminstone sorgfälligt afbållit sig
från alla omstörtningsförslag och tvärtom kraf-
tigt bidragit till deras besegrande.
I 5 I, som handlar om vkristendomens och
församlingens tillstånd inom fäderneslandet,
utvecklas med mycken klarhet statens och
kyrkans . inbördes förening. Statens, säges
det, meddelar kyrkan sitt skydd mot yttre
och inre fiendera, .och staten har. kunnat på-
räkna ogh begagna kyrkans bästa krafter i
alla de riktningar, der bådas intressen måste
vara gemensamman, Sedan den verkställande
statsmakten lånat prelaturen sin polis till un-
dertryckande af alla de andliga rörelser som
för dennas makliga lugn kunnat blifva obeqvä-
ma, är det ju ej för mycket att prelaturen
bjelper till att votera anslagen och understödja
regeringens försök till en helsosam maktut-
vidgning! Hierarkien har med få undantag
alltid varit allenastyrandets mest pålitliga
bundsföryvandt, och man får derföre äfven här
höra, att kyrkans yttre former äro förhatliga
för den stora skaran af otrogna indifferenti-
ster, emedan. de lägga. hinder i vägen för
tillämpandet af deras egna flacka och ihåliga
åsigter af religion och samhälle (1); Hvilken
huld oeh rörande syskonenighet, paturligtris
bygd på den renaste.oegennytta, mellan dessa
båda institutioner sor, man envisats att kalla
stat och kyrka, liksom ej både stat och
kyrka vore i sjelfva verket någonting helt
annat,
Med all denna syskonkärlek mellan två
samhällsmakter måste ock vår högvördiga cle-
rus strängt tillbakavisa den åsigten, som clyc-
ligtvis äfyen delats af hr presidenten v. Hart-
mansdorff, aut staten och kyrkan böra hvar-
dera hafva sin särskilda och af hvarandra
oberoende representation, och bittert bekla-
gas att en så gudlös sats, med dess korol-
larium af yrkande på fullständig religiös för-
dragsambet , icke saknar sina förspråkare,
äfven inom vår kyrka, icke ens bland dess
presterskap,.. Med andans svärd hugger det
högvördiga ståndet med ens bufvudet af denna
så beprisade religionsfrihet, hvars namn redan
antyder dess tvetydiga natur — har den qvicke
ordleksmakaren äter varit framme? — genom
den enkla frågan: kan sanningen, den gu-
domliga sanningen, vara mer än en? Kan det
gifvas- mer än en enda rätt tro och. bekän-
nelse? Måste icke alla afvikelser från denna
rätta tro och bekännelse vara förvillelser, mer
eller mindre vådliga i den mån de från san-
ningen sig aflägsnat? Sådan är de högyördi-
ges ofelbara argumentation, som vi endast
fullfölja ett steg vidare: kan en biskop nå-
gonsin ba orätt, och blir han ej genast ge-
nom Kongl. Maj:ts utnämning till hela in
själ genomträngd af den enda saliggörande
sanningen, äfven om han före mössans på-
sättning skulle hafva roat sig med litet poli-
tiskt eller teologiskt fritänkeri?
Det högvördiga ståndet har lagt särdeles
vigt på att vederlägga den sambällsupplö-
s-nde tron, att de. kyrkliga intressena skulle
kunha representeras på annat eller bättre sätt
än såsom nu äker. Det säges oss palt kri-
stendomen är .en kraft, som, lik surdegen på
den omgifvande massan, skall verka på alla
menskliga förhållanden, rena dem och helga
dem — således äfven på staten och alla de
olika yttri e af dess lif. .
Detta vill på oirkulärets bildspråk icke säga
någonting annat, än att det högvördiga stån-
det måste qvarstå för att med sin surdeg ge-
nomsyra hela den öfriga riksdagsdegen. Med
en viss emfasis framställes den frågan om
statens och kyrkans intressen äro så ofören-