af 3rdr 323 sk. vinnestående fordran i en konkärs,, hvilken likväl en af ståndets ledamöter frikostigt erbjudit sig att ur egen kassa godtgöra. Då emellertid hufvudinnehållet är våra läsare redan bekant genom de allmänna riksdagsredogörelserna, och vi ej hos dem kunna förutsätta något intresse att följa den nogoch samvetsgrannå revisionsberättelsem öfver de högvördiga ståndets fonder, med dess sobservationsmedel på några skillingar och runstycker och flera lika minutiösa iakttagelser, så åter: står oss endast att tala några ord om inledningen, hvilken upptager en knapp fjerdedel af det hela, och Hvari ståndets: egentliga kyrkligt-politiska trosbekännelse finnes uttryckt: Ståndet börjar med att betyga sin glädje öfver den stora mängd af kyrkliga frågor.som vid riksdagen förekommit, och blifvit äfven i de laiska stånden väckta och grundlagsenligt behandlade. Allt detta Bäntyder derpå, at kyrkan med sina angelägenheter i våra dagar börjat tillvinna sig en uppmärksamhet och tillerkännas en vigt, som hon visserligen, rätt fattad, alltid: måste egå, men som dock ej alltid blifvit henne förunnade af dem, hvilka ej omedelbart varit kallade att föra hennes talan. Från sådana ej omedelbart kallade, kommo nemligen alla de mera genomgripande kyrkliga reformfrågorna, såsom om kyrkomöten, ecklesiastikkollegium, utvidgad religionsfrihet, prebendenas och patronatsrättens upphörande, 0. 8. v, Glädjen öfver lekmannaintresset för kyrkliga framsteg är också icke alideles oblandad, ty genast derefter beklaga sig clerus comitialis öfver, ätt detta deltagande icke alltid visat sig så rent och vist och kärleksfullt, som man skulle kunnat önska. Denna fras är betecknande nog, men det-är ju alltid en ljuf tröst för det högvördiga ståndet, som blygsamt lämpar på sig orden i evangeliet om verldens. ljus och jordens salt, att ade. omedelbart kaliade åtminstone sorgfälligt afbållit sig från alla omstörtningsförslag och tvärtom kraftigt bidragit till deras besegrande. I 5 I, som handlar om vkristendomens och församlingens tillstånd inom fäderneslandet, utvecklas med mycken klarhet statens och kyrkans . inbördes förening. Statens, säges det, meddelar kyrkan sitt skydd mot yttre och inre fiendera, .och staten har. kunnat påräkna ogh begagna kyrkans bästa krafter i alla de riktningar, der bådas intressen måste vara gemensamman, Sedan den verkställande statsmakten lånat prelaturen sin polis till undertryckande af alla de andliga rörelser som för dennas makliga lugn kunnat blifva obeqväma, är det ju ej för mycket att prelaturen bjelper till att votera anslagen och understödja regeringens försök till en helsosam maktutvidgning! Hierarkien har med få undantag alltid varit allenastyrandets mest pålitliga bundsföryvandt, och man får derföre äfven här höra, att kyrkans yttre former äro förhatliga för den stora skaran af otrogna indifferentister, emedan. de lägga. hinder i vägen för tillämpandet af deras egna flacka och ihåliga åsigter af religion och samhälle (1); Hvilken huld oeh rörande syskonenighet, paturligtris bygd på den renaste.oegennytta, mellan dessa båda institutioner sor, man envisats att kalla stat och kyrka, liksom ej både stat och kyrka vore i sjelfva verket någonting helt annat, Med all denna syskonkärlek mellan två samhällsmakter måste ock vår högvördiga clerus strängt tillbakavisa den åsigten, som clycligtvis äfyen delats af hr presidenten v. Hartmansdorff, aut staten och kyrkan böra hvardera hafva sin särskilda och af hvarandra oberoende representation, och bittert beklagas att en så gudlös sats, med dess korollarium af yrkande på fullständig religiös fördragsambet , icke saknar sina förspråkare, äfven inom vår kyrka, icke ens bland dess presterskap,.. Med andans svärd hugger det högvördiga ståndet med ens bufvudet af denna så beprisade religionsfrihet, hvars namn redan antyder dess tvetydiga natur — har den qvicke ordleksmakaren äter varit framme? — genom den enkla frågan: kan sanningen, den gudomliga sanningen, vara mer än en? Kan det gifvasmer än en enda rätt tro och. bekännelse? Måste icke alla afvikelser från denna rätta tro och bekännelse vara förvillelser, mer eller mindre vådliga i den mån de från sanningen sig aflägsnat? Sådan är de högyördiges ofelbara argumentation, som vi endast fullfölja ett steg vidare: kan en biskop någonsin ba orätt, och blir han ej genast genom Kongl. Maj:ts utnämning till hela in själ genomträngd af den enda saliggörande sanningen, äfven om han före mössans påsättning skulle hafva roat sig med litet politiskt eller teologiskt fritänkeri? Det högvördiga ståndet har lagt särdeles vigt på att vederlägga den sambällsupplös-nde tron, att de. kyrkliga intressena skulle kunha representeras på annat eller bättre sätt än såsom nu äker. Det säges oss palt kristendomen är .en kraft, som, lik surdegen på den omgifvande massan, skall verka på alla menskliga förhållanden, rena dem och helga dem — således äfven på staten och alla de olika yttri e af dess lif. . Detta vill på oirkulärets bildspråk icke säga någonting annat, än att det högvördiga ståndet måste qvarstå för att med sin surdeg genomsyra hela den öfriga riksdagsdegen. Med en viss emfasis framställes den frågan om statens och kyrkans intressen äro så ofören