Ja det gör jag visst, mitt barn... Men
vet du, Jeanneton, du bor bra långt bort, det
vore samvetslöst att låta en flickunge som
du springa kring gatorna så här dags. Måste
du nödvändigt vara hemma i qväll?
Nej, Gud bevars, det behöfver jag visst icke,
bara jag är hemma i morgon bittida. . . .n
Hm! deöt der är en frihet, som hvarken
hedrar dig eller dina patroner. ... Men efter
du inte har brådtom kan du ju stanna qvar
häri natt? Jag tror bestämdt inte att Mådard
kommer upp; utom dess har jag inte ofta till-
fälle att språka bort en stund; stanna qvar
gå är du snäll... visst fan skola vi äta upp
våra bakelser och dricka ur vår likörbutelj . . .
När vi inte orka prata längre, skall du få
ligga tillsammans med mig, eller om du heldre
vill, kan jag bädda åt dig på golfvet. I mor-
gon bittida, så snart du fått litet mat, må du
gå din väg.e
Det- var just dit Sylvia ville leda Martha;
för skenets skull gjorde hon ännu några in-
vändningar och talade, till gummans stora för-
nöjelöe, isynnerhet om huru rädd hon var om
sitt rykte.
Nå, som ni. vill gudmor,, svarade hon slut-
ligen och låtsade. fatta ett raskt beslut, det är
väl så godt jag ligger qvar. Jag skall söga
att jag har på mig en del af mina sparpen-
ningar, och det är inte utan att jag är litet
rädd. Se här,; tillade Hon och -räckte Martha
tre nya guldstycken; efter ni varit så god
och lofvat vara min skattmästarinna, så tag de
bär penningarne; när jag,behöfver dem säger
jag till.
Gumman gjorde stora ögon.
Och det är genom att dansa på lina: du
förtjenar så här inycket 2 utföpade hon dar-
rande af glädje. Hvilken Guds välsignelse!,..
Du bär väl till mig resten med? Har du
många sådana der guldfiskar qvar, sög?