lystnad. Frankrike och England kunna derföre ej tveka längre. Man har antagit att Österrike skulle bestämdt vara emot Polens återupprättande, och till en viss grad måste väl detta vara förhållandet, med afseende på denna makts farhåga att på samma gång nödgas säga farväl åt sitt ungerska och sitt italienska rike. Men å andra sidan har Österrikes regering kommit till en allför liflig känsla utaf den verkliga beskaffenheten af det beskydd som påtrugade henne en del af Polen och hj Ipte henne att behålla Ungern. Österrike lånade blott med motvilja sin hand till Polens första delning, och endast fruktan för ett krig med Ryssland och Preussen bevekte Maria Theresia att foga sig efter dessa makters uppmaning. Vid sednare tillfällen förklarade både Maria Theresia och hennes efterträdare på tronen sin benägenhet att återställa sin andel af Polen, om de båda andra makterna ville göra detsamma med sina. Så länge trippelalliansen var i kraft kunde det ej komma i fråga att tänka på ett återställande; men icke dessmindre gjorde hvarken Wienerkabinettet eller Habsburgska hofvet, under polska insurrektionen 1830, någon hemlighet af sina sympatier för insurgenternas framgång. Hvad skulle nu kunna längre afhålla Österrike från att utplåna en mörk fläck i sin historiz och godtgöra en orättvisa, hvars frukt endast är en ständigt aggande törnetagg i dess sida? Det heliga tremannaförbundet är brutet, och Galicien är blott en skral ersättning för olägenheten af Rysslands grannskap och vådan af solidariteten med denna makt i dess upprörande orättfärdighet. Mel Preussen blir det en annan sak. Dess regeriog skall sannolikt icke godvilligt vilja afträda Posen, oaktadt det har för ögonen utsigten att en gång i sin ordning få afträda Östpreussen till sin rofgiriga granne, om det ej i tid vill medverka till hans stäckande. Men det finnes ett ultima ratio som lärer äfven den oefterrättligaste att taga reson, och Preussen har för femtio år sedan förvärfvat en dyrköpt erfarenhet som dess folk ej så lätt glömmer, äfven om dess regering skulle vilja förgäta den, erfarenheten af dess dåvarande ryssvänliga neutralitet. För de nordiska folken är Polens återställande en lifsfråga. De hafva ej glömt att Polen en gång var den förnämsta makten i norden och herrskade öfver 16 millioner menniskor. På dess fall byggdes czarväldets hotande storhet. Polens och Sverges öden hafva i historien varit på mångfaldigt vis sammanflätade; hvarje suck ur denna ädla, af gränslösa lidanden i århundraden hemsökta nations bröst har funnit genljud i svenska folkets hjerta, och fastän den tid är förbi då en svensk eröfrare satte dess krona på spetsen af sitt svärd för att oegennyttigt bortskänka den åt en skyddsling, torde likväl den tid snart vara inne, då det svenska svärdet måste hjelpa till att återskänka Polen åt sig sjelf. Endast på Polens jord kan Ryssland verkligt besegras och Europas framtida lugn och lycka varaktigt uppbyggas. På sådant sätt endast kan kriget blifva kort och afgörande och framgången otvifvelaktig. I Östersjön, i Svarta hafvet kan Ryssland stympas och försvagas; i Polen kan vidundret krossas. Tag Polen från Ryssland, och du underminerar sjelfva dess grundvalar, inskränker dess makt och kastar det för alltid tillbaka inom dess gamla gränser. Med Polen förlorar Ryssland sin allmakt och sitt inflytande öfver Europa, blifver ånyo en asiatisk makt, och blir sålunda åter anvisad att uppfylla sin rätta verldshistoriska kallelse. Polens återupprättande, säger en fransk författare, som nyligen tillropat Europa att hvarken fred eller trygshet gifvc; så länge Ryssland fortfar att vara hvad detär; — Polens återupprättelse är vårt tidehvarfs brinnande nödvändighet. Det är ett förfärligt vaen mot Ryssland i vestmakternas händer. Detta vapen måste nu lyftas, och i sanning, nödtvånget att lyfta det är ovedersägligt, logiskt, slår hvarje öga. Fördelarne af ett sådant bålverk mot Ryssland äro så ögonskenliga, att om intet Polen funnes till, måste det bli nödvändigt att uppfinna ett sådant.