PARIS KATAKOMBER ).
Af ELIE BERTHET.
Änåtligen skola mina föräldrar erbålla nå-
gon underrättelse från mig! Men skola de
väl föreställa sig den list min olyckliga be-
lägenhet ingifvit rig? Hemligheten af sym-
patetiskt bläck är visserligen känd, men tänka
de, vid den förvifring och sorg mitt bref må-
ste väcka, fp arinat än hvad de se att läsa?
Min Gud! min Gud! beskydda mig! på
detta bref hvilar mitt sista hopp! :
Medan Martha gått ut för att lägga mitt
bref på posten kom den hemske och tystlåtne
Medard in i mitt rum. Han har återtagit sin
vänliga drägt och går oupphörligt fram och
tillbaka mellan huset och gångarne. Som han
var bärfötad, hörde jag ej hans steg, utan var
just sysselsatt att framför er spegelbit sätta
upp mitt hår, då jag hastigt varseblef Mar-
thas sons vederstyggliga sige bredvid mig
i spegeln. Utom mig af förskräckelse flydde
jag darrande till andra ändan af rummet.
Meåedard gaf ej akt på det obehagliga in-
tryck han gjorde. Utan att helsa eller yttra
ett ord gick han och satte sig uti ett hörn,
med ryggen som vanligt vänd mot dagern,
hvilken alltid synes göra Honom ondt i ögo-.
nen; derefter började han med sin vanliga
halsstarrighet betrakta mig. Jag förundrade
mig öfver den ovanliga eld hans blickar denna
gång uttryckte, en feberaktig rodnad färgade
hans likbleka kinder och en ojemn andedrägt
höjde oupphörligt hans bröst...
Hvad kunde vara orsaken till denna sin-
nesskakning? ... Jag förstod det ej, förgäf-
ves hoppades jag att han skulle vända sina
ögon ifrån mig. ... Jag ville tagå min her-
melinskappa som låg på en stol för att kasta
öfver mina blottade axlar, men jag hann ej:
Med ett Hopp störtade vilddjuret upp från sin
plats, fattade mig i sina armar och tryckte
mig med vansinnig hänförelse till sitt bröst.
) Sö ÅA. B. h:o 80—41, 43, 44, 46, 47, 49—59,
62—66, 68 och 69.