tillryggalagt, bärande mig på sina armar, syn-
tes ingen enda svettdroppa på hans gula panna,
hans andedrägt hade:ej förlorat sin jemnhet,
och det vanliga intetsägande leendet sväfvade
äfven nuöfver hans bleka läppar; Hans oro
hade Tikväl änhu ej försvunnit; ofta vände han
hufvudet möt ingången till grottan, såsom
fruktade han att någon skulle kömma och
frånrycka honom haris rof. Flera gånger bick
han ut för att lyssna i gallerierna, men han
äterkom alltid fort och häftade då alltjemt på
mig samma basiliskblicky hvars glans jag
knappt kunde uthärda.
utligen syntes em befallande nödvändig-
het tvinga honom afstå från nöjet att betrakta
mig: Han tog lyktån: och gaf mig: genom
tecken tillkänna att blifva qvar och lugnt af-
vakta hans återkomst.
Tanken att qvarstanna allena och utan ljus
ryckte mig ur den själsdomning hvari jag fal-
lit. Huru stor fruktan denne man ingaf mig;
förskräckte mig mörkret; tystnaden och en-
samheten likväl ändå mera.
Tänker ni öfvergifva mig?s. frågade jag
darrande. Ämnar ni lemna mig ensam här? . . .
För himlens skull haf medlidande med mig!..
Förskräckelsen skall döda mig innan ni åter-
kommer.,
Men denna märkvärdiga varelse tycktes ej
förstå mina ord, och liksom om den enslig-
het hvari han lefde beröfvat honom tungans
rätta bruk, gjorde hån ånyo ett tecken att jag
skulle dröja tills han återkom. Derefter:fat-
tade han lyktan och skyndade bort, dock :ej
utan ätt flera gånger niekande se sig om.
I början genomför tänken att förskaffa mig
friheteri mitt hufvud;ett ögonblick beslöt jag
störta uti de mörka gångarne för att på!
detta vis åtminstone undgå det öde hvarmed:
detta vilddjur i menmiskoskepnad hotade
mig... Men Hastigt påminte jag mig .de