tillryggalagt, bärande mig på sina armar, syntes ingen enda svettdroppa på hans gula panna, hans andedrägt hade:ej förlorat sin jemnhet, och det vanliga intetsägande leendet sväfvade äfven nuöfver hans bleka läppar; Hans oro hade Tikväl änhu ej försvunnit; ofta vände han hufvudet möt ingången till grottan, såsom fruktade han att någon skulle kömma och frånrycka honom haris rof. Flera gånger bick han ut för att lyssna i gallerierna, men han äterkom alltid fort och häftade då alltjemt på mig samma basiliskblicky hvars glans jag knappt kunde uthärda. utligen syntes em befallande nödvändighet tvinga honom afstå från nöjet att betrakta mig: Han tog lyktån: och gaf mig: genom tecken tillkänna att blifva qvar och lugnt afvakta hans återkomst. Tanken att qvarstanna allena och utan ljus ryckte mig ur den själsdomning hvari jag fallit. Huru stor fruktan denne man ingaf mig; förskräckte mig mörkret; tystnaden och ensamheten likväl ändå mera. Tänker ni öfvergifva mig?s. frågade jag darrande. Ämnar ni lemna mig ensam här? . . . För himlens skull haf medlidande med mig!.. Förskräckelsen skall döda mig innan ni återkommer., Men denna märkvärdiga varelse tycktes ej förstå mina ord, och liksom om den enslighet hvari han lefde beröfvat honom tungans rätta bruk, gjorde hån ånyo ett tecken att jag skulle dröja tills han återkom. Derefter:fattade han lyktan och skyndade bort, dock :ej utan ätt flera gånger niekande se sig om. I början genomför tänken att förskaffa mig friheteri mitt hufvud;ett ögonblick beslöt jag störta uti de mörka gångarne för att på! detta vis åtminstone undgå det öde hvarmed: detta vilddjur i menmiskoskepnad hotade mig... Men Hastigt påminte jag mig .de