tillbjelp kunna meddela sig med henne. Emellertid häller man på i nlalset Capnletti att bortgifia Giulietta. Förskräckt och i yttersta bryderi hvad beslut hon skall fatta, vänder bon sig som vanligt till den gode munken och uppsöker honom i hans biktstol under. en religiös förevändning. Sedan de länge rådslagit tillsammans, bief det öfvereoskommet att munken skulle skicka Julia ett visst pulfver som hade kraft att insöfva och göra skendöd, om man blandade det i vin eller något annat fluidam. Och Julia, buren till Capnlettska familjegrafven, som fanns i munkens kyrka, skulle under natten bortföras derifrån och förklädd föras till Roxeö, som man förut genom ett sändebud underrättat om allt. Skendöden, begrafningen — allt gick efter önskan; men innan munkens budskap träffar Romeo, mottager denne från ett annat håll underrättelse om Julias död. Han lemnar skyndsamt Mantua, och följd af en tjenare kommer han till Verona just i den stund man sluter stadsporten om aftonen efter Julias begrafning. I djupa natten och utan att inträda i staden, begifver han sig genast med sin tjenare till kyrkan San Francesco, der han visste att hans älskade hvilade; och sedan han öppnat hennes g af, som var utanför kyrkan, gjuter han rikliga och bittra tärar öfver det tillbedda liket. Besegrad af sin smärta och icke längre. i stånd. att fördraga lifvet, dödar han sig vid hennes sida förmedelst ett gift som han för detta ändamål bar på sig. Man begriper den goda munkens förtviflan och förskräckelse när han tillbakavänder till kyrkogården för att hemta Julia derifrän, och päträffare Romeo död och hans tjenare vanmäktig. Då stunden var kommen och pulvret hade gjort verkan, vaknade Julia och öfverraskades högligen att finna Romeo bredvid sig; men då hon af munken och tjenaren blef underrättad om förhållandet, kände hon en så våldsam och djup smärta att hon uppgaf andan vid sin Romeos bröst utan att kunna uttala ett ord. Om morgonen. kringspriddes historien i staden. Så snart hr Bariolomeo della Scala blef underrättad om den, begaf han sig med ett stort följe adelsmän till San Francesco, betraktade liken med djup rrelse och lät munken och tjenaren berätta historien från punkt till punkt. Han befallde derpå att föranstalta en ståtlig begrafoing åt de begge älskande. Denna sorgfest bevistades af de bege familjerna Capuletti och Montecchi. De båda makarnes lik jordfästades vid hvarandras sida; deras monument har jag sjelf ofta besökt. . Ännu i dag visar man i Verona Romeos och Julias graf, äfvensom Capulettis palats; den förra, en granit sten. af omkring sex fots längd, är urholkad och tjenar som reservoir för en fontän; det sednare är ett stort varomagasin. Men Shakespeares snille bar försäkrat odödlighet för alla tider åt dessa offer för em Sdel och olycklig kärlek. (Sn. P.) — Den blifvande kanalen öfver nåset vid Suez, till förbindande af Medelhafvet med Röda hafvet. Vicekonungen af Egypten har, som bekant, nyligen befullmäktigat en hr von Lesseps att bilda ett sällskap för genomgräfvande af landtungan vid Suez och byggande af en kanal som skall förena Medeloch Röda hafven. I detta storartade företag måste alla nationer vara intresserade, då nämnde kanal kommer att förkorta vägen mellan Europa och Ostindien till hälften af hvad den varit förut och öppna nya utsigter för alla länders handel. I alla tider bafvå handelsförbindelser egt rum mellan Europa och Ostindien, men sjelfva vägen för dem har varit olika, allt efter som det eller det folket företrädesvis baft i sin band skeppsfarten och handeln på de olika verldshafven. Sedan uppfinningen af kompassen gjorde det lätt att kringsegla Godahoppsudden, hafva portugisare, holländare, fransmän och engelsmän föredragit denna väg till Ostindien framför hvarje annan. Förslaget att förkorta densamma genom en kanal öfver näset vid Suez förtjenar obetirgadt bifall. Redan de gamle herrskarne i Egypten och alla deras efterträdare hafva med mer eller mindre lyckligt resultat egnat detta företag sin uppmärksamhet, Då Bonaparte i spetsen för expeditionen till Egypten väl satt sin fot på detta land, lät han sig genast angeläget vara att upptäcka spåren efter den gamla kanalen. Af forntidens skriftställare vet man, att de åiskillige furstar, som sökt åstadkomma en förbindelse mellan de bäda hafven, först begagnade sig afNilen som en mellanlänk, då de i den Sugziska öknens djupa och lättrörliga sand funno ett nästan oöfverstigligt hinder mot en direkt genomgräfning. Detta hinder kan nu mera, till följd af vetenskapens framsteg, anses nästan alldeles för: svunnet, Y Den gamla kanalen, som gick från Röda hafvet in i Nilen, fossa regum (konungarnes kanal) kallad, ledde, på Faraonernas, de persiske konungarnes och Ptolemeerhas tid, in i den Pelusiska Nilarmen nära vid Bubastis. Romarne under Hadrianus och araberna under Omar ansågo nödigt att gifva åt kanalen en annan riktning. Enligt mr Le Pöres (direktorn för den med egyptiska expeditionen förenade ingeniörafdelningen) memoirer hade man vid ko-l: nungarnes kanal att märka 4 särskilda afdelningar, hvilka, inberäknad vägen öfver sjöarne, utgjorde tillsammans 33 geografiska mil. Enligt Herodots uppgift utgjorde vägen på kanalen 4 dagsresor. Till följd häraf skulle på hvarje dagsresa endast komma l: 8 geogr. mil. Detta läter icke besynnerligt, då man besinnar att på nämnde tid nästan endast äror och : sällan segel begagnades vid sjöfarten. Beträffande kanalens bredd, hafva de gamle skriftställarne olika uppgifter. Herodot berättar att den var bred nog att rymma två treroddarskepp som lågo på tvären med förstäf mot förstäf. Strabo uppger bredden till omkring 150 fot, Plinius till 100. Dessa olika . uppgifter låta lätt förklara sig, då man antager attj: kanalen, som gick genom högst olika beskaffad terräng, omöjligt kunde hafva samma profil öfverailt. Beträffande djupet få vi antaga, att det ätminstone till början af arabiska herraväldets tid var tillräckligt nog att låta kanalen befaras äfven af fartyg son gingo på hafvet. Araberna tyckas blott hafva be:arit den med mindre farkoster. Ända till år 622cefter Kristus finna vi underrät telserna oms förbindelserna mellan de begge bafven mycket otillförlitliga och i många hänseenden motsägande hvarandra. De bestämda uppgifter, som man i detta ämne finner hos Makrisi och El Makin, sätta det emellertid utom allt tvifvel att kanalen verkligen existerat. At dessa arabiska skriftställare erfara vi, att en i närheten af Fostat från Nilen utgående och i fossa regum (hvilken kalifen Omar äter låtit utgräfva) inlöpande kanal utgjorde en förbindelse mellan Medeloch Röda halven. Denna kanal, som öfver ett århundrade, neml. från är 644 till år 767, var segelbar, fick småningom förfalla, förmodligen emedan de arabiske herrskarne ogerna sägo : att den begagnades till ett öfverdrifvet och för landet skadligt utförande af dess produkter. Kalifen Abu Gafarel Mansur lät igenkasta kanalen vid dess utlopp i Röda: hafvet, för att sämedelst afskära en rebell, som ville upphäfva sig till herrskare i Mekka, tillförseln af lifsmedel. Äfven turkarne hafva funderat på att äterställa denna vigtiga vattenkommunikation. Med de mäktiga hjelpmedel vetenskapen i våra dagar gifver vid handen, blir det lätt att besegra alla hinder som kunna möta ettsädant företag. Den nu projekterade förbindelsen mellan de bäda hafven säges skola bringas till stånd utan nägot be-1gagnande af Nilen som mellanlänk. Näset vid Suez skall genomgräfvas på dess smalaste ställe, i nästan rak riktning. Vid sjön Timeahs stränder skall en rymlig hamn anläggas, och vattenvägarne från Pelusium samt från Suez till så väl Rödasom Medelhafvet skola göras farbara för de största skepp. På detta sätt ämnar man undanrödja de hinder, som naturen upprest mot en lätt kommunikation mellan Europa och Ostindien, och nu omsider ästadkomma ett jetteverk, med hvars utförande Napoleon säkerligen icke skulle försummat öka sitt namns ära, hade icke tvingande omständigheter påskyndat hans ätervändande till Europa. j