Kejsar Nikolaus I DRAG UR HANS LEFNAD OCH REGERING (). V Innan vi lemna kejsar Nikolai förhållande till Polen och dess-olycklige invånare, må vi äfven -påminna oss, hvilka de förnämsta orsäkerna voro, hvarföre revolutionen i detta Tand åren 1830—1832 misslyckades. Dessa orsaker voro förnämligast tvenne, en inre och en yttre: å ena sidan oenigheten bland polackarne sjelfva, å andra sidan enigheten hos de öfriga europeiska makterna att lemna dem åt sitt öde. Det var i förra fallet isynnerhet slitningen emellan de adelige aristokraterna och de mera demokratiske patrioterna, som medförde de mest olycksbringande följder. De förre begagnade sin öfvervigt på riksdagen Bland annät till att motsätta ig de förslag, som af de senare gjordes, att genom lagstiftningen tillförsäkra bönderna ett visst skydd emot sina herrars godtycke och att tillen viss grad göra dem till sjelfegande. , Dylika förslag förkastades af riksdagen med stor majoritet, och revolutionens ledare ådrogo sig härigenom misstankan att mera åsyfta återställandet af adelns rättigheter, än hela nationens befriande från förtrycket. Hvilka de förhållanden voro, som vållade att de öfriga makterna lemnade polackerna utan allt understöd och sysslolöst åsågo, huru den ryske sjelfherrskaren trampade under fötterna den nationalitet, hvars sjelfständighet de likväl alla på kongressen i Wien hade högtidligt garanterat, hafva vi redan i det föregående antydt. Faran för Rysslands öfvermakt i Europa syntes icke, heller ännu då i allmänhet för det vestra Europas statsmän så Hotande, som hon i sjelfva verket var. Nära en mansålder är emellertid sedan dess förfluten; och både polackarne och det öfri Europa hafva under denna: tid haft att lära af hvarandra, så väl som af kejar Nikolaus. De tusental af landsflystige polackar, som sedan några och tjugu år lefvat i Frankrike och England, och bland hvilka många under tiden genom utgifna skrifter spridt eft nytt ljus öfver sitt fäderneslands förhållanden i flera riktningar, hafva också i hög grad bidragit att närma Polen och det vestra Europa till hvarandra. Det senare har omsider fåt sina ögon öppnade för den verkliga beskaffenheten af de faror, som hota från Rysslands sida, och dess statsmän sägas ånyo, likasom en gång förut den förste Napoleon, vara allvarsamt betänkta på Polens åternppresande till en förmur emot denna makt, för hvars rofgirighet på sina grannars bekostnad man omsider inser, att man längesedan. hade bort sätta en gräns. Måhända skall det lidande, Polen genomgått, en gång befinnas hafva varit ett medel uti försynenå hand att göra dess folk desto skickligare och villigare att uppfylla en sådan verldshistorisk bestämmelse. Ryska krigshärar hafva nu under en hel mansålder oafbrutet hållit Polen besatt eller genomströfvat det från ena ändan fill den andra, och visserligen icke minst bidragit att utarma det olyckliga landet. Men under bemödandet att qväfva och utrota hvarje frihetskänsla hos polackarne, hafva de i stället endast ökat bitterheten af de förtrycktes brinnande hat mot sina förtryckare. Och sålunda hände att, oaktadt den skoningslösaste användning af alla de tvångsoch förförelsemedel som stå våldsherskaren till buds, kejsar Nikolaus vid slutet af sin trett:oåriga regering knappast kände sig säkrare i besittningen af detta land; än han var vid sitt uppstigande på tronen. Med mera framgång än polackarne, ehuru vida svagare i antal och underlägsna-i bildning, har emellertid ett annat af. de folk, hvilka kejsar Nikolaus sökt att med härsmakt undertrycka, ända hittills lyckatsiatt i skydd af sina berg försvara sin frihet och sjelfständighet emot den ryska öfvermakten. () Se Aftonbladet n:r 53, 55 och 58.