Kejsar Nikolaus I
DRAG UR HANS LEFNAD OCH REGERING ().
V
Innan vi lemna kejsar Nikolai förhållande
till Polen och dess-olycklige invånare, må vi
äfven -påminna oss, hvilka de förnämsta orsä-
kerna voro, hvarföre revolutionen i detta Tand
åren 1830—1832 misslyckades. Dessa orsa-
ker voro förnämligast tvenne, en inre och en
yttre: å ena sidan oenigheten bland polac-
karne sjelfva, å andra sidan enigheten hos
de öfriga europeiska makterna att lemna dem
åt sitt öde.
Det var i förra fallet isynnerhet slitningen
emellan de adelige aristokraterna och de mera
demokratiske patrioterna, som medförde de
mest olycksbringande följder. De förre be-
gagnade sin öfvervigt på riksdagen Bland an-
nät till att motsätta ig de förslag, som af
de senare gjordes, att genom lagstiftningen
tillförsäkra bönderna ett visst skydd emot
sina herrars godtycke och att tillen viss grad
göra dem till sjelfegande. , Dylika förslag för-
kastades af riksdagen med stor majoritet, och
revolutionens ledare ådrogo sig härigenom
misstankan att mera åsyfta återställandet af
adelns rättigheter, än hela nationens befriande
från förtrycket.
Hvilka de förhållanden voro, som vållade
att de öfriga makterna lemnade polackerna
utan allt understöd och sysslolöst åsågo, huru
den ryske sjelfherrskaren trampade under föt-
terna den nationalitet, hvars sjelfständighet
de likväl alla på kongressen i Wien hade
högtidligt garanterat, hafva vi redan i det fö-
regående antydt. Faran för Rysslands öfver-
makt i Europa syntes icke, heller ännu då i
allmänhet för det vestra Europas statsmän så
Hotande, som hon i sjelfva verket var.
Nära en mansålder är emellertid sedan dess
förfluten; och både polackarne och det öfri
Europa hafva under denna: tid haft
att lära af hvarandra, så väl som af kejar Ni-
kolaus. De tusental af landsflystige polac-
kar, som sedan några och tjugu år lefvat i
Frankrike och England, och bland hvilka
många under tiden genom utgifna skrifter
spridt eft nytt ljus öfver sitt fäderneslands
förhållanden i flera riktningar, hafva också i
hög grad bidragit att närma Polen och det
vestra Europa till hvarandra. Det senare har
omsider fåt sina ögon öppnade för den verk-
liga beskaffenheten af de faror, som hota från
Rysslands sida, och dess statsmän sägas å-
nyo, likasom en gång förut den förste Na-
poleon, vara allvarsamt betänkta på Polens
åternppresande till en förmur emot denna makt,
för hvars rofgirighet på sina grannars bekost-
nad man omsider inser, att man längesedan.
hade bort sätta en gräns. Måhända skall det
lidande, Polen genomgått, en gång befinnas
hafva varit ett medel uti försynenå hand att
göra dess folk desto skickligare och villigare
att uppfylla en sådan verldshistorisk bestäm-
melse.
Ryska krigshärar hafva nu under en hel
mansålder oafbrutet hållit Polen besatt eller
genomströfvat det från ena ändan fill den
andra, och visserligen icke minst bidragit att
utarma det olyckliga landet. Men under be-
mödandet att qväfva och utrota hvarje frihets-
känsla hos polackarne, hafva de i stället en-
dast ökat bitterheten af de förtrycktes brin-
nande hat mot sina förtryckare. Och sålunda
hände att, oaktadt den skoningslösaste an-
vändning af alla de tvångs- och förförelse-
medel som stå våldsherskaren till buds, kej-
sar Nikolaus vid slutet af sin trett:oåriga re-
gering knappast kände sig säkrare i besitt-
ningen af detta land; än han var vid sitt upp-
stigande på tronen.
Med mera framgång än polackarne, ehuru
vida svagare i antal och underlägsna-i bild-
ning, har emellertid ett annat af. de folk,
hvilka kejsar Nikolaus sökt att med härs-
makt undertrycka, ända hittills lyckatsiatt i
skydd af sina berg försvara sin frihet och
sjelfständighet emot den ryska öfvermakten.
() Se Aftonbladet n:r 53, 55 och 58.