Sverge skall absolut och ovilkörligen afskga sig et
klokt begagnande sfven i sin mån af omständigheter
na; vi yrka blott den, som vi tycka, för le gros bor
sens, lättfattliga satsen, att Sverges försvarssysten
hvarken bör eller kan byggas pä, eller ögonblickliger
förändras efter tillfälliga omständigheter.
Förf., som yrkar den satsen, att linieskepp äro a
intet värde, dä de till styrka och antal äro under.
Jägsna fiendens, vill härför hemta ett färskt bevis
deruti, a!t Ryssland af sina linieskepp förlidet är icke
haft den ringaste nytta emoi vestmakternas förenade
flottor, utan måste skeppen ligga instängda inom be.
Töstade hamnar. : Det är sannt; men å andra sidan
kan man då med lika skäl fråga: hvad nytta hade
väl Ryssland af sina kanonslupar — ty det saknar
icke sådana? Hafra de hindrat fienden, som icke
egde en enda af dessa berömda, fartyg, att bloc-
kera alla hamnar, att förstöra eller hämma handeln,
att härja flera ställen af de för ett skärgårdsförsvar
väl annars sä lämpliga Finska kusterna? Hafva de
hindrat intagandet och raserandet af Bomarsund?
Är det månne de, som hindrat intagandet af Svea-
borg och Cronstadt? )
Förf. tror, som ofvan är anmärkt, att vestmakterna,
i händelse af en icke osannolik allians med Sverge
under förestäende krig, skulle vara vida mer betjenta,
om de tillgängliga medlen i större proportion an-
svändes på utrustande af fartyg tillhörande skärgårds-
svapnet, och att ett biträde af 50 å 60,000 af våra
adugliga och tappra soldater samt 150 a 200 af vära
berömda kanonslupar skulle för ifrågavarande allie-
brade blifva af vida större nytta än de få linieskepp,
hvarmed vi kunde öka deras flotta. — Det är ailt-
för möjligt, till och med troligt, att under vissa för-
hällanden så kunde blifva fallet; men det oaktadt,
och med all respekt för hvad man så väl känner om
amiral Napiers yttrande härom under hans besök i
aStockholm — man har ännu bättre sedermera lärt
att känna den tappre amiralens sätt att yttra sig; —
sä hysa vi likväl åtskilliga tvifvelsmål, huruvida sir
Charles, eller nägon annan engelsk eller fransk ami-
ral, skulle vara så särdeles angelägen att ens emot-
taga dessa mycket berömda och bepuffade kanon
slupar, med vilkor att sjelfve bemanna dem och föra
dem i striden; hvaremot vi, som sagdt, väl tro att
de gerna emottaga dem af oss bemannade — det vore
alltid ett försök, som icke kostade de allierade någon
manspillan, oundviklig till en af förf. mähända icke
anad grad, helst om, som man tyckes föreställa sig,
meningen vore att i främsta rummet använda dem
mot — Cronstadt och Sveaborg.
Vi anse visserligen icke — säsom vi bört många
asäkkunnige män göra ) — de berömda kanonslu-
parne för komplett odugliga; tvärtom tro vi, att både
de och till och med kanonjollarne kunna vara sf stor
nytta vid vissa speciella lokalförhållanden och till
vissa speciella ändamål; men vi tro, att det vore minst
fullt ut lika vådligt att, såsom man från motsidan är
böjd, öfverskatta deras värde, som att öfverskatta
Tnieskeppens; samt att den vigt, som ångans använ-
dande fätt i afseende på sjöförsvaret, och hvarom
förf. och vi-äro fullkomligt ense, omöjligen kunnat
vara så utan inflytande på beskaffenbeten af skär-
gårdsfartygens konstruktion, att de för ett halft sekel
sedan såsom lämplige ansedde rodd-fartygen täunn
skulle vara de bästa; ?) hvarföre vi äfven äro öfverty-
gade, att den närmaste framtiden skall bärnti visa
ett förändradt system, och att de grundgående far-
tyg, som England och Frånkrike möjligen instun-
ide sommar komma att sänJa till Östersjön, icke
komma att likna våra berömda kanonslupar eller
vara konstruerade för att egentligen fortskaffas me-
delst rodd, med en beqvämlighet och ett utrymme
för besättaingens rörelser och - blotta existens, vida
understigande slafskeppens eller fänggalerernas; hva-
dan, enligt vär tanke, det värit ganska klokt att man,
under deni denna väg befintliga materielens fullstän-
diga iståndsättande och kompletterande till foll ut-
rostning, icke tillsvidare i någon vidsträcktare mån
ökat den eller byggt massor med nya kanonslupar,
såsom nu påyrkas hafva bordt ske. )
Men ehvru mycket ännu vore att härom säga, våga
vi dock ej taga det för en tidningsartikel medgifna
utrymmet i vidlyftigare anspråk. för denna punkt,
utan öfvergå till den västa, eller att visa, att förf. i
väsentlig män oriktigt uppfattat tvistefrägans om sjö-
försvarets beskaffenhet nuvarande ställning.
Förf. yttrar, att skulden för hvad som inträffat —
eller skeppens försättande i tjenstbart skick och ur-
aktlåtenbeten att betydligen oka skärgårdsfartygens
antal — till en betydlig del äfven ligger hos Rikets
Ständer. — Detta ärsannt, så sannt, att om detta, hvad
vi dock anse för en förtjenst, vore ett fel, så är det
felet så helt och hället ständernas, att det icke ens
skulle kunna af styrelsen nu, eller för den närmaste
framtidens kraf, hjelpas, och det förundrar oss, hur
den skarpsinnige förf. i Aftonbladet kunnat förbise
detta. Det har blott kunnat ske genom en fullkom-
ligt oriktig uppfattning af tvistefrågans närvarande
ställning. Vi tillåta oss derföre att göra nägra gan-
ska väsentliga rättelser i den af förf. uppdragna hi-
storik af frägan.
Vi vilja ej heller gå längre tillbaka än till 1823
(eller rättare 1828) ärs riksdag, då striden emellan
bsjöförsvar som seglats och sjöförsvar som ror
egentligen lifligare begynte;ven strid, som sedermera
i 20 är ifrigt fortsattes utsn annat faktiskt resultat,
än att begge delarne af vapnet mer och mer förföllo,
måhända i vissa afseenden i högre grad, än som aäf-
ven under så missgynnande omständigheter ovilkorli-
gen behöft blifva följden, eburu de af ständerna,
under ioflytelsen af de stridiga opinionerna beviljade
anslagen obestridligen voro alltför otillräckliga ens
till underhållandet af materielen, och föga medgafs
till nybyggnad. Man fordrade emellertid, och med
skäl, att ätminstone regeringen skulle hylla bestämda
principer och i öfverensstämmelse dermed framlägga j
ett förslag. Så skedde, efter konung Oscars uppsti-
gande på tronen, vid 1847 års riksdag, då friherre
Gyllengranats förslag framlades. Detta, bygdt på
grundprincipen af ängkraftens användande i stor skala
och äfven på framtida linieskepp, förkastades at Stän-
derna. Dä 1850 ärs riksdag inträdde, hade regerin-
gen — vi äro nästan frestade att tro af snart sagdt
förtviflan öfver att icke komma någon väg — gått
öfver till en annan bana, och af d. v. sjöministern,
grefve von Platen, framlades ett fullständigt, med
mycken omsorg utarbetadt förslag, hvilket, såsom
förf. i Aftonbladet mycket riktigt anmärkt, åsyftade
satt, med åsidosättande af linieskeppsförsvaret, använ-
da tillgångarne bufvudsakligen till utveckling af ett
kustförsvars; — Ständerna godkände ej detta förslag,
ogilläde utdömmandet af linieskepp, och beviljade ett
icke obetydligt extra anslag till kompletterande af
förråderna samt iständsättande af de skepp och far-
g, som K. M. kunde anse förtjena att göras an-
vändbara !7,).— Grefve von Platen afgick, och till hans
efterträdare utsågs nuvarande sjöministern, statsrådet
Ulner, som, till följd af sin förnat innehafvande be-
fattning, borde kunna bäst bedömma skeppens och
öfriga fartygens verkliga tjenstbarhet och förtjenande
af iständsättande.
Statsrädet Ulners vid sistförflutna riksdag fram-
lagda förslag var icke något förslag i samma
mening som de begge föregående, d. v. a. i af-
seende på orgacisationen af sjöförsvarets fram-
tida lar, utan innehöll blott en redogö-
relse för hvad och huru mycket af den befintliga
materielen blifvit för de beviljade medlen, i enlighet
med -Ständernas- beslut, iständsatt; en uppgift på de
ytterligare kostnader, som forärades för hela denna
materiels- kompletterande, iständsättande och räd-
dande frän vidare förstöring; en arbetsplan hur detta
kunde ske till 1857 års slut, och en tillstyrkan att
Ständerna mätte fortgå på denna kloka bana attnu,
med åsidosättande af all väsentlig nybyggnad — sä
i ena som andra riktningen — först göra i ordniog
det man redan egde, hvarefter, såsom orden i det K.
M:ts proposition bilagda statsrådsprotokollet lyda, se-
dan detta mäl vunnits, sättet att sedermera städse
vidmakthälla denna materiel och att möjligen till