Om vi leta i svenska historien, efter katolisismens
ide, finner man icke, så vidt vi kunna erinra
033 nägon prest såsom ledamot af konungens rådkam-
mare och förvaltare af de s. k. kyrkoärendena, hvilka
från och med reformat onen öfverflyttades på konun-
gamakten, förr än under konung Gastaf III är 1789 gaf
sin biktfader biskop Wallqvist en plats föredragande för
kyrkoärenden i konungens kansliv, ehorn icke ens han
ärer varit föredragande hos konungen, utan denna
föredragning fortfarande tillhörde inrikesministern.
Han var likväl en utmärkt skarpsinnig och talangfull
politiker, vida mer än hierark och prelat. Derefter
var Biskto , Heurlin den andre prest, som tog säte vid
konseljbordet; äfven hvad honom beträffar, kan det
ej bestridas att han har politisk både erfarenhet och
iasigt, och att han tvifvelsutan bäde genom sitt lynne,
sina fallenbeter och sina kunskaper, passat bättre till
verldslig embetsman än till prest. Hans utnämning
möttes likväl med ett allmänt ogillande, hufvudsak-
ligen derföre att han beklädde prestembete och att
man ansåg det presterliga elementets inrymmande i
konuvgens rådkammare vara ett återsteg till papismen
samt helt och hållet stridande mot principen för en
pro estantisk styrelse af kyrkan. Dennz allmänna
opinion föranledde också konung Oscar at vid sitt
uppst-gande på tronen, inom ett par mänader afskeda
d:r Beurlin och, för att så bestämdt och öppet som
möjligt inför landet och Europa ädagalägga sin egen
mening om prestkragens olämplighet för konseljen
och obehöfligheten att ega en prest till chef för ec-
klesiastikärenden, kallade konungen en f. d. militär,
möjor Silfverstolpe, till emottagande af denna portfölj.
Vi hafva icke hört nägon pästå att under hr Siliver-
stolpes innehafvande af detta embete kyrkotrendena
blefvo sämre förvaltade; tvärtom torde det omdöme vara
temligen allmänt, som Aftonbladet jemväl uttalat, att
hr Silfverstolpe; som i öfrigt var en både politiskt
bildad, erfaren och sjelfständig man, skötte ecklesia-
stikdepartementet bättre än bäde hans företrädare och
hans begge efterträdare, och att, isynnerhet hvad skol-
väsendet : eträffar, ban nedlade en stor förtjenst. Då
den plötsliga ministörförändringen 1848 inträffade
föregafs ännu prestembetet vara ettofverstigligt hin-
der för professorn d:r Thomander att inträda i kabi-
nettet, och man valde då en professor inom de verlds-
liga fakulteterna, hr Genberg; men om han icke, så-
som man hade all anledning hoppas, lyckades full-
göra sitt embetes åligganden, så var det visst icke
derföre att han ej var prest, utan tvärtom ersedan
han allt för mycket ställde sig i beroende af bisko-
par och konsistorier och uppfautade sitt kall så till
sigandes på ett presterligt sätt, hvarföre han ocksä
före sitt afskedstagande blef vald till biskop och er-
höll kräklan såsom belöning för trogna tjenster mot
det högvördiga ståndet.
Reaktionen hade emellertid med friberre Paknstjerna
tagit ett stormsteg in i konseljen, och följden derai
blef, att, med bortkastande af den nägra är förut
högtidligt proklamerade principen, en af Sverges mäk-
tigaste prelater, dr Reuterdahl, intog taburetten.
Men äfven han var åtminstone känd för något slags
politisk verksamhet vid riksdagarne och var säledes
ieke helt och hållet en novus homo. Nu har man
tagit steget ännu längre ut, och till svar på den af
de tvenne riksstånd, hvilka representera de allmänna-
ste opinionerna och de största intressena inom sam-
hället, yttrade önskan om doktor Reuterdåhls ent-
ledigande, har regeringen nu kallat en annan teologie
Aoktor, som icke, så vidt han hitintills är känd, kan
anses representera något annat än det rent teologiska
elementet, och icke har någon annan qvalifikation till
embetet, än att han är prest och professor i Upsala.
Man synes säledes nu hafva kommit så långt, att
man anser presterskapet, såsom kast, vara rent af be-
rättigadt till en särskild representant vid konungens
rädsbord, alldeles som under påfvedömet. Vi neka
ej att en sådan företeelse i hög grad bedröfvar oss,
emedan vi äro fullt och fast öfvertygade, att de
mänga maktpåliggande och invecklade ärenden, som
tillhöra ecklesiastikdepartementet, af ingen kunna för-
valtas sämre än af en prest, han må vara så lärd
som den lärdaste af kyrkofäderna, likasom vi äro för-
vissade att en ecklesiastikminister bör finnas vida mer
i den mening, att, hvad kyrkosaker och presterliga
befordringar m. m. d. angår, vidmakthälla ordning
cch vaka öfver att presterskapet gör sin pligt, d. v.
s. vara ett slags custos öfver detsamma, än en öfver-
herde eller skyddspatron.
Man talar om att de separatistiska rörelserna i lan-
det taga i anspräk ett slags presterlig verksamhet på
taburetten, och att i detta hänseende det vore af nytta
att der hafva en man af teologisk lärdom och skarp-
sidhighet. Efter insändarens förmenande ligger lik-
väl häruti en betydlig förvillelse, dä tvertom all er-
farenhet visat, att den med den teologiska lärdomen
oftast följaktiga skolastiken och spetsfundigheten sna-
rare befrämjar split och oro inom församlingen, än den
stillar och lugnar rörelserna, hvilka bero af någon-
tiog helt annat än exegetik. Brännpunkten i dessa
rörelser är dessutom just oviljan mot den kyrkliga
myndighetens räit att dekretera hvad menniskan skall
tro eller icke wo för att varda salig, och protesten
mot denna myndighets absoluta veto i religiösa äm-
nen. De ifrågavarande rörelserna äro fördenskull här
i grunden antihierarkiska, d. v.s. af rent protestantisk
natur, och man tyglar dem visst ieke derigenom att
man förvandlar en rent verdslig syssla, såsom eckle-
siastikministerns, till ett andligt kardinalsembete, som
med sina vingar skall öfverskygga presterna och städse
stå på deras bästa. Uti dessa, som i alla andra stora
frågor är det alltid en fördel att den, som har afgö-
randerätten eller det vigtigaste inflytande pä denna,
stär utom hvarje skrå och icke inom detsamma snär-
jes af de nät, som omspinna skräets egna medlem-
mar. 2
Någon ursäkt finnes således, i insändarens tanke,
ej heller från denna synpunkt, att till minister välja
en lärd, men i alla statsmannarvärf fullkomligt obe-
vandrad prest, utan tror insändaren en upplyst lekman
kunna vida skarpare och mera mångsidigt bedömma
hvad som erfordras för att inom kyrkan vinna and-
lig frid, hvilken är längt ifrån detsamma som den
kyrkans s. k. enhet, för hvilken presterskapet strider,
oci som aldrig kan existera utan det stilleständ och
den indifferentism, som leder till andlig förruttnelse.
Om man slutligen vänder sin uppmärksamhet ät
det konstitutionella hållet, så kan det icke annat än
väcka misströstan att erfara, huru litet afseende re-
geringen fäster vid Rikets Ständers opinioner i afse-
ende på valet af rädgifvare. Man kan visserligen
svara oss, att sådant är Ständernas egen skuld, enär
de, t. ex. såsom vid sednaste riksdag, utan afseende
på ridgifvarnes mer eller mindre duglighet och den
akining representationen för dem hyser, bevilja allt
bvad regeringen pekar på och inskränka sin opposi-
tion till nägra skarpa tal i ett par af riksstanden
emot ministrarne, samt på sin höjd lägga en hop svar-.
ta kulor ät dem i voteringen; men detta hindrar icke
att man ju bör anteckna förhällandet såsom en ka-
rakteristik på styrelsen och ett bevis på lamheten af
det representativa systemet här i landet och nödvän-
digheten af dess förändring, sävida folkets ombud
skola kunna lyckas att utöfva nägot sädant inflytande,
som bestämmer regeringens system och politik.
— Kongl. Maj:t har under den 1 inneva-
anda månad ninfämnt och förnvdnat. NM Afrareto.