Polens gränser omgärdades med en trefal-
dig kedja af kossacker för att hindra oloflig
bortresa ur landet och insmygande af miss-
tänkta personer, äfvensom för att bevaka va-
rutrafiken.
fiera af de flyktingar, som hade begifvit sig
till Frankrike, att komma tillbaka till sitt
fädernesland och, utan att upptäckas af de
ryska myndigheterna, kunna besöka sina an-
höriga. Några oförvägna uppgjorde till och
med på våren 1833 den djerfva planen att
anstifta en ny resning emot det ryska tyran-
niet. Ett försök gjordes verkligen och hade
till följd nya afrättningar af en mängd adels-
min, hvilka dels hängdes, dels skötos, under
det andra genom intagande af gift sjelfve
gåfvo sig döden och sålunda räddade sig från
bödeln.
Blott hopplös förtviflan kunde föranleda för-
sök till uppror, då folket var utan vapen, hela
landet uppfyldt af ryska trupper, och ingen
möjlighet att lyckas följaktligen tänkbar.
Emellertid fördubblades de ryska myndighe-
ternas vaksamhet oah stränghet.
Kejsar Nikolaus lät polackarne på flera
sätt känna hela tyngden af sin personliga
förbittring. När han i September 1833 för
första gången efter revolutionen återkom till
Polen, besökte han väl den icke långt från
Warschau belägna fästningen Modlin, som
under ett förändradt ryskt namn omskapades
till ett bålverk för hans herravälde ifver Po-
len, men icke sjelfva hufvudstaden. En de-
putation, som stadens invånare skickade till
honom, fick icke företräde. Vid en senare
resa, i November 1834, kom han till War-
schau, men emottog äfven då endast de ryska
myndigheterna, och egnade sin förnämsta
uppmärksamhet åt det vid staden nyupp-
byggda Alexanders-citadellet, hvars bestäm-
melse, att vid tillfälle af något upplopp i huf-
vudstaden genast lägga denna i aska, icke
var någon hemlighet. Först i Oktober 1835,
är kejsaren från det stora lägret vid Kalisch
reste tillbaka till Ryssland genom Warschau,
erhöll en deputation af stadsrådet tillåtelse
att få uppvakta honom. Så snart de depu-
terade blifvit insläppta, höll kejsaren, utan
att låta dem komma till ordet, till dem ett
al, hvilket är så betecknande så väl för hans
personlighet, som för Polens belägenhet un-
der hans spira, att det förtjenar att ordagrannt
anföras : Å
Jag vet, mine herrar,, sade han, hvad er
afsigt är. Jag känner på förhand hvad jäm-
nen säga; för att bespara er en lögn, önskar
jag att j behållen inom er sjelfva det tal j
ämnat framföra. Ja, mine herrar, för att be-
spara er en lögn, ty jag vet att edra tänke-
sätt ej äro sådana som j viljen komma mig
att tro. Huru skulle jag kunna skänka er
någon tillit, då j förden alldeles samma språk
dagen före revolutionen? Var det icke just
ni, som för fem år, för åtta år sedan talade
till mig om tro och tillgifvenhet och som
gåfvo mig de vackraste försäkringar om er
underdånighet? Få dagar derefter bröt ni era
eder och begick afskyvärda handlingar. Kejsar
Alexander, som gjort mera för er än en kej-
sare af Ryssland hade bort göra, som öfver-
hopat er med välgerningar, som gynnat er
mer än gina ryska undersåter och gjort er:
till den lyckligaste och mest blomstrande na-
tion i verlden, han har derför blifvit belönad
med den svartaste otack. Till och med den
allra lyckligaste belägenhet har aldrig varit .
er nog och j hafven till slut med egna händer
förstört er lycka. Jag säger er här sanningen,
på det vår ställning till hvarandra må blifva
klar och på det j mån tydligt veta hvad j
han att rätta er efter; ty det är i dag för
första gången efter oroligheterna som jag
ser och talar med er. Mine herrar, det är
handlingar som behöfvas, icke ord; ångren
måste komma ur hjertat. Jag talar utan Hetta.
J sen sjelfva, att jag är lugn. Jag har redan
för längesedan förlåtit de mot mig och min
familj riktade förolämpningarne. Min enda
önskan är att löna ondt med godt och att
göra er mot er vilja lyckliga. Jag har svurit
detta och jag bryter ej mina eder. Marskal-
ken, som j här sen, uppfyller min vilja, un-
derstöder mig i mina afsigter och tänker jem-
väl på ert väl.
Vid dessa ord bugade sig deltagarne i de-)
putationen för fältmarskalken Paskewitsch,
som stod vid kejsarens sida, liksom om de ville
begära hans förbön hos kejsaren, att denne
dock måtte värdigas höra hvad de hade att
säga. Czaren fortfor i en ännu strängare ton:
Hvad nu, mine herrar, hvad skola dessa
bugningar betyda? Man måste framför allt
uppfylla sin pligt och bete sig som hederlig
karl. J, mine herrar, han att välja mellan
två saker, antingen vidhängen j era illusioner
om ett oafhängigt Polen, eller lefven j i lugn
och såsom trogna undersåter under min krona.
Men om j fortfaren i era drömmar om en egen
nationalitet, om ett oberoende Polen och alla
de der grillerna, så bereden j dermed endast
er egen och ert lands ofärd. Jag har här
låtit uppbygga ett citadell, och jag förklarar
eder härmed, att vid första skymt till resning
skall staden Warschau i grund nedskjutas och
tillintetgöras; och sannerligen, jag kommer
cke att åter låta uppbygga den. Det smärtar
mig, att jag måste tala till er så; det är pin-
samt för en suverän att sålunda behandla sina
undersåter ; men hvad jag här säger er, sker
till ert eget bästa. På er, mine herrar, beror
det att bringa det förflutna i glömska; endast
genom ert goda uppförande och er tillgifven-
het för: min regering kunnen j ernå detta.
Jag vet att brefvexling underhålles med utlan-
det, att usla flygskrifter hitskickas och att man
söker vilseleda sinnena. Den bästa polis i
verlden kan, vid n gräns sådan som er, ej
förhindra dylika förbindelser. J måsten sjelfva
utöfva polisen, för att afvärja det onda. Då
j väl uppfostren edra barn och hos dem in-
planten religio:ens grundsatser och troheten
mot deras suverän, ären j stadda på den rätta
vägen. Midt under alla oroligheter som upp-
röra Europa, bland läror som skaka sambäl-
lets grundvalar, har Ryssland ensamt förblif-
vit starkt och oangripet, Tron mig, mine
herrar, det är en verklig lycka att tillhöra
sf RN NEOETA NE TER SEE SLANAr SEEE VORE BRN IAN
Icke desto mindre lyckades detl
- oo -
da RS ja ters bort ee -