Polens gränser omgärdades med en trefaldig kedja af kossacker för att hindra oloflig bortresa ur landet och insmygande af misstänkta personer, äfvensom för att bevaka varutrafiken. fiera af de flyktingar, som hade begifvit sig till Frankrike, att komma tillbaka till sitt fädernesland och, utan att upptäckas af de ryska myndigheterna, kunna besöka sina anhöriga. Några oförvägna uppgjorde till och med på våren 1833 den djerfva planen att anstifta en ny resning emot det ryska tyranniet. Ett försök gjordes verkligen och hade till följd nya afrättningar af en mängd adelsmin, hvilka dels hängdes, dels skötos, under det andra genom intagande af gift sjelfve gåfvo sig döden och sålunda räddade sig från bödeln. Blott hopplös förtviflan kunde föranleda försök till uppror, då folket var utan vapen, hela landet uppfyldt af ryska trupper, och ingen möjlighet att lyckas följaktligen tänkbar. Emellertid fördubblades de ryska myndigheternas vaksamhet oah stränghet. Kejsar Nikolaus lät polackarne på flera sätt känna hela tyngden af sin personliga förbittring. När han i September 1833 för första gången efter revolutionen återkom till Polen, besökte han väl den icke långt från Warschau belägna fästningen Modlin, som under ett förändradt ryskt namn omskapades till ett bålverk för hans herravälde ifver Polen, men icke sjelfva hufvudstaden. En deputation, som stadens invånare skickade till honom, fick icke företräde. Vid en senare resa, i November 1834, kom han till Warschau, men emottog äfven då endast de ryska myndigheterna, och egnade sin förnämsta uppmärksamhet åt det vid staden nyuppbyggda Alexanders-citadellet, hvars bestämmelse, att vid tillfälle af något upplopp i hufvudstaden genast lägga denna i aska, icke var någon hemlighet. Först i Oktober 1835, är kejsaren från det stora lägret vid Kalisch reste tillbaka till Ryssland genom Warschau, erhöll en deputation af stadsrådet tillåtelse att få uppvakta honom. Så snart de deputerade blifvit insläppta, höll kejsaren, utan att låta dem komma till ordet, till dem ett al, hvilket är så betecknande så väl för hans personlighet, som för Polens belägenhet under hans spira, att det förtjenar att ordagrannt anföras : Å Jag vet, mine herrar,, sade han, hvad er afsigt är. Jag känner på förhand hvad jämnen säga; för att bespara er en lögn, önskar jag att j behållen inom er sjelfva det tal j ämnat framföra. Ja, mine herrar, för att bespara er en lögn, ty jag vet att edra tänkesätt ej äro sådana som j viljen komma mig att tro. Huru skulle jag kunna skänka er någon tillit, då j förden alldeles samma språk dagen före revolutionen? Var det icke just ni, som för fem år, för åtta år sedan talade till mig om tro och tillgifvenhet och som gåfvo mig de vackraste försäkringar om er underdånighet? Få dagar derefter bröt ni era eder och begick afskyvärda handlingar. Kejsar Alexander, som gjort mera för er än en kejsare af Ryssland hade bort göra, som öfverhopat er med välgerningar, som gynnat er mer än gina ryska undersåter och gjort er: till den lyckligaste och mest blomstrande nation i verlden, han har derför blifvit belönad med den svartaste otack. Till och med den allra lyckligaste belägenhet har aldrig varit . er nog och j hafven till slut med egna händer förstört er lycka. Jag säger er här sanningen, på det vår ställning till hvarandra må blifva klar och på det j mån tydligt veta hvad j han att rätta er efter; ty det är i dag för första gången efter oroligheterna som jag ser och talar med er. Mine herrar, det är handlingar som behöfvas, icke ord; ångren måste komma ur hjertat. Jag talar utan Hetta. J sen sjelfva, att jag är lugn. Jag har redan för längesedan förlåtit de mot mig och min familj riktade förolämpningarne. Min enda önskan är att löna ondt med godt och att göra er mot er vilja lyckliga. Jag har svurit detta och jag bryter ej mina eder. Marskalken, som j här sen, uppfyller min vilja, understöder mig i mina afsigter och tänker jemväl på ert väl. Vid dessa ord bugade sig deltagarne i de-) putationen för fältmarskalken Paskewitsch, som stod vid kejsarens sida, liksom om de ville begära hans förbön hos kejsaren, att denne dock måtte värdigas höra hvad de hade att säga. Czaren fortfor i en ännu strängare ton: Hvad nu, mine herrar, hvad skola dessa bugningar betyda? Man måste framför allt uppfylla sin pligt och bete sig som hederlig karl. J, mine herrar, han att välja mellan två saker, antingen vidhängen j era illusioner om ett oafhängigt Polen, eller lefven j i lugn och såsom trogna undersåter under min krona. Men om j fortfaren i era drömmar om en egen nationalitet, om ett oberoende Polen och alla de der grillerna, så bereden j dermed endast er egen och ert lands ofärd. Jag har här låtit uppbygga ett citadell, och jag förklarar eder härmed, att vid första skymt till resning skall staden Warschau i grund nedskjutas och tillintetgöras; och sannerligen, jag kommer cke att åter låta uppbygga den. Det smärtar mig, att jag måste tala till er så; det är pinsamt för en suverän att sålunda behandla sina undersåter ; men hvad jag här säger er, sker till ert eget bästa. På er, mine herrar, beror det att bringa det förflutna i glömska; endast genom ert goda uppförande och er tillgifvenhet för: min regering kunnen j ernå detta. Jag vet att brefvexling underhålles med utlandet, att usla flygskrifter hitskickas och att man söker vilseleda sinnena. Den bästa polis i verlden kan, vid n gräns sådan som er, ej förhindra dylika förbindelser. J måsten sjelfva utöfva polisen, för att afvärja det onda. Då j väl uppfostren edra barn och hos dem inplanten religio:ens grundsatser och troheten mot deras suverän, ären j stadda på den rätta vägen. Midt under alla oroligheter som uppröra Europa, bland läror som skaka sambällets grundvalar, har Ryssland ensamt förblifvit starkt och oangripet, Tron mig, mine herrar, det är en verklig lycka att tillhöra sf RN NEOETA NE TER SEE SLANAr SEEE VORE BRN IAN Icke desto mindre lyckades detl oo da RS ja ters bort ee