lätt kunde se, att det icke var dess allvar att
försöka få ett dylikt förslag färdigt till det
kommande storthinget. Derjemte uppdrogs
Jet alls icke åt den komit, som regeringen
nedsatte, att utarbeta ett förslag om införande
af juryer, utan blott att undersöka huruvida
införandet af juryinrättningen uti större eller
mindre utsträckning kan anses vara förenligt
:; ed grundlagen, praktiskt utförbart och i det
ela ändamålsenligt; men icke en gång denna
iöregående granskning blef färdig innan stor-
:hinget slutades 1854. Den kungliga komiten
var dessutom uteslutande sammansatt af de
mest bestämda motståndare af juryinrättnin-
sen. Det var sålunda lätt nog att förutse att
något sådant resultat, som storthinget åsyftat,
icke kunde vara att förvänta genom regerin-
gens åtgärder, och att densamma icke vore
sinnad att annat än skenbart efterkomma stor-
tbingets önskan.
Detta skulle nu visserligen varit fullkom-
igt i sin ordning i åtskilliga andra konstitu-
ionella länder, hvarest regeringen genom ett
sylikt beteende endas: på förband ådagalagt;
att den aldrig ärnade medgifva en sådan lag-
förändring.- I-Norge äro emellertid förhål-
andena : helt annorlunda. Den lagstiftande
makten utgöres der i sjelfva verket af folk-
representationen, ty regeringen saknar ettab-
solut veto Af denna: vigtiga, för Norges
grundlag och statsskick karakteristiska bestäm-
melse har mån i Norge ansett temligen klart
följa, att storthinget äfven har rätt att låta
utarbeta lagförslag; ty att storthinget i detta
änseende uteslutande skulle ha att vända sig:
till regeringen och finna sig belåtet med hvad
aen behagade göra eller icke göra, det vore
att indirekt -medgifva regeringen ett absolut
veto. på hela den högre lagstiftningens område.
Iatetfullständigt och brukbart försläg imera om-
fattande lagstiftningsfrågor, t.ex. den mrifråga-
varande om en ny rättegångsordning, kan fram-
läggas. utan att ka blifvit utarbetadt af en
komit, utsedd bland landets erfarnaste och
skickligaste män, som ha tillräcklig tid på
sig för sitt arbete. Skulle regeringen ensam
ha rätt att nedsätta dylika komitåer, då skulle
den äfven vara verkligen förpligtad att usp-
fylla storthingets begäran i det hänseendet
och låta utarbeta lagförslag med en sådan
opartiskhet; att: det blefve möjligt att fattal-
både det ena och andra beslutet; i annat fall;
och om regeringen både ensam skulle vars
berättigad att nedsätta en dylik komite och
t Mika att vägra nedsätta den, så skulle den
i lagstiftningsfrågor erhålla en makt, som icke l-
står i öfverensstämmelse med: norska grund-
iagens anda och mening; initiativet i alla vig-
tigare lagfrågor skulle bli storthinget fråntaget. I
Sednaste: storthing, som utan ringaste be-
vuklighet tog för afgjordt att norska folk-
representationens rätt och befogenhet i lag-l.
frågor sträckte sig längre än till att bedja,
nedsatte en komitå af fem personer, för att
tl: nästa storthing utarbeta ett förslag till ny
rättegångsordning. De komiterade voro: hö-l!
jesteretsassessorn Motzfeldt, länsman Ueland,
borgmästaren Meldaht, höjesteretsadvokaten
Dunker och sakföraren Sverdrup. Detta vall
kunde på intet sätt kallas ensidigt, då endast
den sistnämnde var en bestämd anhängare af
juryinrättningen, hvaremot flera af de öfriga
yttrat allvarliga betänkligheter i afseende på
lämpligheten af nämnde institution. Af deras
msigter och mångåriga erfarenhet, såsom juri-
diska embetsmän eller i storthinget, kunde man
emellertid vänta att frågan intill nästa stor-
things sammanträde skulle kunna bli grund-
ligt och på allvar behandlad. Dessa komi-
terade sammankommo i Christiania i början
af sistlidne Februari månad, med undantag
af borgmästaren i Trondhjem, hr Meldahl,
som regeringen hade vägrat tjenstledighet för
att deltage i komitåns arbeten, hvarföre i
nans ställe inkallades en af suppleanterna,
advokat Kildal; hvilken, såsom bosatti Chri-
stiania, icke behöfde något medgifvande från
regeringens sida.
Snart derpå förspordes, att H. M. Konun-
gen genom en resolution af den 1 Februari
förklarat sig icke sanktionera storthingets be-
slut om denna komitås nedsättande. Denna
regeringsåtgärd var så mycket mera egnad att
framkalla sensation, som den var vidtagen
tvärtemot justitiedepartementets framställning
ocn inom den norska regeringen :hade : haft
emot sig alla dess ledamöter, med undantag
af tvenne, ett par 70- å 80-åriga gubbar, som
eljest icke taga någon egentlig aktiv:deli
administrationen, utan endast sitta der såsom
representanter af de gamla aristokratiska och
byråkratiska traditionerna.
Sedermera har man genom tidningarne: fått
del såväl af den justitiedepartementets. fram-
ställning, hvartill nästan alla de norska stats-
råderna slutit sig, som af det separatvotum
af hrr Lövenskjold och Vogt, hvilket H. M.
konungen synes ha lagt till grund för sitt
beslut. — ...
Justitiedepartementets framställning går vis-
serligen ut på att kunglig sanktion skall gif-
vas åt kormitn, emedan dess arbeten kunna
bli af stor nytta, men den söker tillika på
stt diplomatiskt sätt skjuta undan sjelfva tvi-
gtefrågan samt genom en längre deduktion
ådagalägga, att denna sanktion då icke skulle
innebära något medgifvande af storthingets
rät att nedsätta sådana lagkomitåer, utan
snarare tvärtom. Departementet anmärker, att
alla de lagkomiteer, som storthinget nedsatt
mellan åren 1815 och 1830, och hvilka på
sätt och vis kunna betraktas såsom fortsätt-
ningar af den 1814 nedsatta lagkorniten, ut-
fört sina arbeten efter medgifvande från H.
M. Konungens sida och att sålunda någon
rätt för den lagstiftande makten att utom den
tid, då storthinget är samladt, befatta sig
med utförande af lagarbeten, aldrig varit från
regeringens sida medgifven eller från stor-
thingets sida utöfvad utan nådigste approba-
.ion,, Departementet anser derföre, att hvarje
beslut från stortbingets sida i denna riktning
saknar all giltighet, så vida det icke sank-
tioneras. Utförandet af lagarbeten är en ad-
ministrativ angelägenhet, för hvars undandra-
gande från den verkstillande makten någon
särskild och uttrycklig lagbestämmelse skulle
I koden 6 badet kent TA ER fö KA On ARR FRA BR KR KR
MÅ 4