Jag är eder andlige fader, min makt öfver
Sions heliga tempels bröder är lika stor, om
icke större än en biktfaders. ... Jag frågar
er, Salomon Hartman, huru har ni förvärfvat
denna kännedom hvarom ni talar ?
Nå väl då, utmärkte stormästare,, svarade
Hartman med ansträngning, ers högvördig-
het glömmer att jag, under den tid då mina
ögon voro tillslutna för ljuset, lefde tilsam-
mans med Belials söner och var känslolög
för Christi och kejsarens lag. Vi begagnade
038 då af dessa ensliga gångar för att luren-
dreja in Våror till Paris, och utan att tänka
på vår själs eviga fördömeise njöto vi af
vinsten från denna brottsliga industri.
Jag förstår. Och dessa män, om hvilka
ni talar, deltagarne i edra brott, besöka de
ännu dessa hvalf?,
Nej, nej, ers högvördighet; några af dem
hafva fått betala sitt eländiga lefnadssätt uti
fängelser eller på galererna; de andra hafva
nesligt fått plikta derför med lifvet.
Endast du, min son, fortsatte stormästa-
ren, endast du har blifvit förskonad af den
barmhertige Guden, derför att du ångrar dig
och söker godtgöra dina fordna villfarelser.
Emellertid påstås att dessa underjordiska hvalf
ännu besökas af en varelse, om hvilken aan
endast hör obestämda och motsägande ryk-
ten. Känner ni hotom, Hartman ?
Den gamle Salomon tvekade ånyo.
Jag kan icke neka att jag vet någonting
om honom, svarade han och slog förläget ned
ögonen, men vördade fader, värdigas uttrycka
er med mera återhållsamhet i detta ämne.,
Stormästaren, svartsjuk om sin makt, ville
ådagalägga den genom att rycka från Salo-
moa den hemlighet som denne ville dölja,
men Phbiiip de Lussan afbröt lifligt.
Af nåd, min herre, betänk buru dyrbar ti-
den ör för vig. Jag ber er fråga detineman
om det finns en underjordisk väg som leder
härifrån till hvalfvet under klostret Val-de-
Gråce, och om han Vill följa oss dit.
Ni har hört, Hartman, jag befaller att svara,
yttrade stormästaren strängt.