Jag är eder andlige fader, min makt öfver Sions heliga tempels bröder är lika stor, om icke större än en biktfaders. ... Jag frågar er, Salomon Hartman, huru har ni förvärfvat denna kännedom hvarom ni talar ? Nå väl då, utmärkte stormästare,, svarade Hartman med ansträngning, ers högvördighet glömmer att jag, under den tid då mina ögon voro tillslutna för ljuset, lefde tilsammans med Belials söner och var känslolög för Christi och kejsarens lag. Vi begagnade 038 då af dessa ensliga gångar för att lurendreja in Våror till Paris, och utan att tänka på vår själs eviga fördömeise njöto vi af vinsten från denna brottsliga industri. Jag förstår. Och dessa män, om hvilka ni talar, deltagarne i edra brott, besöka de ännu dessa hvalf?, Nej, nej, ers högvördighet; några af dem hafva fått betala sitt eländiga lefnadssätt uti fängelser eller på galererna; de andra hafva nesligt fått plikta derför med lifvet. Endast du, min son, fortsatte stormästaren, endast du har blifvit förskonad af den barmhertige Guden, derför att du ångrar dig och söker godtgöra dina fordna villfarelser. Emellertid påstås att dessa underjordiska hvalf ännu besökas af en varelse, om hvilken aan endast hör obestämda och motsägande rykten. Känner ni hotom, Hartman ? Den gamle Salomon tvekade ånyo. Jag kan icke neka att jag vet någonting om honom, svarade han och slog förläget ned ögonen, men vördade fader, värdigas uttrycka er med mera återhållsamhet i detta ämne., Stormästaren, svartsjuk om sin makt, ville ådagalägga den genom att rycka från Salomoa den hemlighet som denne ville dölja, men Phbiiip de Lussan afbröt lifligt. Af nåd, min herre, betänk buru dyrbar tiden ör för vig. Jag ber er fråga detineman om det finns en underjordisk väg som leder härifrån till hvalfvet under klostret Val-deGråce, och om han Vill följa oss dit. Ni har hört, Hartman, jag befaller att svara, yttrade stormästaren strängt.