TEA BKIARAISVURTVA ARA MIARSAAR VVAR MVAJPAEV oo NPR
de turkiska fästningarne vid Donau: Kejsa-
ren infann sig sjelf vid hären, der hans när-
varo likväl påstås mera hafva varit till hin-
der, såsom förminskande öfverbefälhafvarens
anseende, än till fördel. Emot årets slut måste
ryssarne upphäfva de försökta belägringarhe
af Schumla och Silistria, samt draga sig till-
baka till Jassy i ett ganska bedröfligt tillstånd...
Under tiden hade likväl Paskewitsch vunnit
åtskilliga framgångar i Asien, och när gene-
ral Diebitsch i Februari 1829 såsom öfver-
befälhafvare aflöste Wittgenstein och fick hä-
ren ökad till 240,000 man, samt derjemte
understöddes af en större flotta på Svarta haf-
vet, kunde turkarne ej längre motstå öfver-
makten. Silistria intogs, ryssarne tågade öf-
ver Balkan, hvilket förskaffade Diebitsch he-
derstiteln Sabalkanski, ochi Augusti stodo de
redan i Adrianopel. Sultanen måste då, i
September 1829, ingå den fred, som bär namn
af sistnämde stad, och dervid till Ryssland
afstå flera fästningar i Asien, bevilja fri se-
gelfart, på Donau, på Svarta hafvet och i Sun-
den, jemte särskilta handelsfriheter i Turkiet )
åt ryska undersåter, äfvensom förbinda sigl
att betala 11, millioner dukater. Donau-
furstendömena skulle väl fortfarande erlägga
en skatt till Turkiet, men under sina egna
furstar stå under ryskt beskydd.
Nikolaus hade sålunda genom båda dessa
krig, utförda under hans fyra första regerings-
år, utvidgat sina landamären och på samma
gång förödmjukat och försvagat sina mäkti-
gaste grannar i öster och söder. En ny an-
ledning till en annan utvidgning lät icke länge
vänta på sig.
Efter att trenne särskilta gånger genom de
nesligaste kränkningar af folkrätten, som den
nyare historien vet att omtala, af sina öfver-
mäktiga grannar hafva blifvit våldfördt, stym-
padt ech rånadt, hade ett konungarike Polen j
sedan år 1815 genom kongressen i Wien blif- j
vit åter upprättadt. Det hade blifvit erkändt
såsom ett särskilt rike, med egen represen-
tativ författning och med särskilt förvaltning,
under Rysslands beskydd. Men — förenin-
gen af en sjelfherrskäres och en konstitutio-
nel konungs kronor på ett hufvud var en af
dessa politiska missbildningar, hvilka icke
länge kunna ega bestånd). Den modera-
tion, som ännu till en viss grad hade utmärkt
kejsar Alexanders regering såsom konung i Po-
len, upphörde ock, när Nikolaus besteg tronen.
De mångfaldiga kränkningar af polackarnes fri-
och rättigheter, som storfursten Konstantin, :
hvilken redan af Alexander hade blifvit utsedd
till generalissimus öfver den rysk-polska krigs-
makten och numera i Polen företrädde sin
broder Nikolai ställe, allt mer och mer der-
städes tillät sig, hade redan alstrat hemliga
förbindelser till återställande af Polens sjelf-
ständighet och framkallat en häftig opposition
på den polska riksdagen, när utbrottet af Juli-
revolutionen i Paris år 1830 och underrättel-
sen om de rörelser, som deraf föranleddes i
flera delar af Europa, verkade såsom en tän-
dande gnista äfven i polackarnes eldfängde
sinnen. Ett uppror börjades helt oväntadt af
några och tjugu kadetter ur krigsskolan iWar-
schau. De inträngde den 29 November på
aftonen uti storfursten Konstantins palats, och
denne undgick endast genom flykten faran
att blifva mördad. Polska militären grep sam-
tidigt uti olika delar af ståden till vapen emot
ryssarne, och inom kort hade resningen ut-
bredt sig kring hela landet.
Chlopicki, en officer ur Napoleons skola,
blef diktator. Han skickade tvenne sändebud
till Petersburg, för att hos kejsar Nikolaus
begära afbjelpandet af polackarnes klagomål.
Kejsaren emottog dem, men icke såsom sän-
debud, utan såsom flyktade tjenare. Detenda
besked de af honom erhöllo var, att om po-
lackarne genast återvände till den gamla ord-
ningen och lydigt underkastade sig den af
kejsaren tillsatta regeringen, så skulle de er-
hålla — full amnesti.
Emellertid hade polska riksdagen församlat
sig. När de utskickade sändebuden återkom-
mo med kejsarens svar, tillstyrkte Chlopicki,
som misströstade om framgången af ett krig
mot den ofantliga öfvermakten, när man icke
hade visshet att erhålla hjelp från något håll, .
antagande af den erbjudna amnestien. Och
när riksdagsdeputationen icke ville gå in härpå,
afträdde han från sin post och afsade sig öf-
verbefälet, men ställde sig i stället som fri-
villig wi de simpla krigarnes led. Riksda-
gens båda kamrar antogo derpå genom en-
hällig acklamation det af furst Roman Soltyk
väckta förslaget att uppsäga huset Romanow
all tro och lydnad eller med andra ord att
förklara Nikolaus och hans familj afsatta från
olska tronen. Furst Czartoryski, som vid
Hetta tillfälle var president i första kamma-
ren, blef äfven ordförande uti den nu tillsatta
provisoriska regeringen. Till öfverbefälhaf-
vare utsågs furst Radziwil, beklagligtvis icke
emedan han var någon utmärkt fältherre, utan
emedan han var en af de rikaste godsegarne.
En proklamation af den 3 Februari 1831 för-
kunnade, att tronen blifvit ledig, och uppma-
nade folket att gripa till vapen för att för-
svara sin frihet och sjelfständighet. Tvenne
dagar derefter ryckte en rysk krigshär af
120,000 man under fältmarskalken Diebitsch-
Sabalkanskis anförande in uti konungariket.
De blodiga händelserna från detta krig, med
hvars fasor den inom båda armåeerna härjande
koleran, då ännu nyi Europa, snart blandade
sin fruktansvärda förödelse, äro allmänt be-
kanta. Oaktadt underverk af tapperhet, du-
kade polackarne under, till en del i följd afl
inre oenighF under ofta vexlande öfverbefäl. .
Sedan Diebit:ch kort efter slaget vid Ostrolenka I
fallit ett offer för koleran, hvilken någrä da-1
gar derefter äfven bottryckte storfursten Kon-
stantin, lemnade kejsaren öfverbefälet åt Pa-
skewitsch, som gick öfver Weichseln på sjelfva
preussiska gränsen och härigenom blef i till-
fälle att kunna innesluta det på vestra sidan
endast dåligt befästade Warschau. Hufvud-
staden, snart skådeplats för en blodig anarki,
måste den 8 September kapitulera. Enskilta
afdelningar af den splittrade polska ärmåen
nedlade sina vapen dels på österrikiskt; dels