ett K. M:ts nådiga bref af den 7 Okt. 1818,
deruti stadgas att det kopparmynt, som der-
efter präglas, bör bestå af 1, 7, och 3, skil-
lingsstycken, men icke af runstycken. Det må
således skäligen ursäktas, om vi saknat kän-
nedom derom att oaktadt ett sådant Högt för-
bud prägling af runstycken åter lärer inträdt
under året 1825, helst den, enligt hvad in-.
sändaren sjelf upplyser, genom en ytterligare
kongl. kungörelse af 1831 ånyo aflystes.
Fil öfrigt hemställa vi om något slags stats-
ekonomiskt skäl kan härledas för bibehål-
landet af en myntsort i allmänna räknesättet
från den omständigheten, att en ungefär mot-
svarande myntsort eller 14 skilling redan fin-
nes präglad till den relatift så högst obetyd-
liga summan af omkring 30,000 rdr bko, ty
mer göra icke de 8 millioner som uppgifvas
vara från början af nuvarande kopparmynts-
utmyntning,, d. v. s. på ett fjerdedels århun-
drade, utlemiade i s. k. dubbelrunstycken
eller enstyfrar, hvilka numera åtminstone här
i hufvudstaden äro nästan helt och hållet för-
svunna ur rörelsen och på landet för intet
behof användbara.
fäDeremot har insändaren icke på något sätt
sökt lösa den märkbara motsägelse som finnes
uti regeringens förordnande den ena dager,
att halförestycken skola myntas, och dess för-
ordnande den andra dagen att ingen lägre
myntsort än helören får upptagas i någon Då
fentlig räkenskap, utan hvad som endast upp-
går till halft öre eller derunder uteslutas
men då det stiger derutöfver utföras med
ett ören.
FEDen förnämsta olägenheten af halföresräk-
ningen är likväl att i följd deraf det gamla
trasslet icke kommer att upphöra och således
ej heller den åsyftade enkelheten i räknesättet
af penningar att inträda med det nya syste-
met, hvilket fördenskull, vi upprepa det (i
trots af sjelfva Rysslands och Påfvestatens
exempel), derigenom kommer att förryckas.
Fördelen, bland annat, af en låg myntenhet,
sådan den nu blifvit bestämd, är också att
derigenom den minsta myntsorten icke be-
höfver bestämmas i bråk, och att ingen lider
på borttagandet af ett sådant bråk. Ty om
den fattige hädanefter icke skulle kunna
köpa ett bröd för mindre än ett öre eller
omkr. 2 styfver — och det kan han väl icke nu
så vida han vill i någon mån dermed stilla sin
hunger—så kan han ej heller hvarken i arbets-
förtjenst eller almosa erhålla mindre än samma
öre. Och påståendet att brödpriset skulle bero
af myntet och icke af spanmålsprisen, är allt-
för enfaldigt att vidare behöfva vederläggas,
då den enda skilnaden naturligtvis blefve den,
att bagaren hädanefter icke tillverkade min-
dre bröd än det som var värdt, och således
kunde betalas med, 1 öre, emedan han eljest
säkerligen icke länge finge sälja sitt bröd.
fSlutligen kunna vi icke förbigå den iaktta-
gelsen, att insändaren icke aktat nödigt att
inlåta sig i något slags svaromål på de etin-
ringar vi framställt i afseende på regeringens
underlåtenhet att i den nya myntförändringen
införa nödiga stadganden rörande tillämpningen.
Detta synes väl eljest hafva ett temligen o-
skiljaktigt sammanhang med bela reformen,
om den skall leda till sitt ändamål och icke
snarare inveckla än förenkla de redan be-
fintliga många räknesätten här i landet. Att
den sednare anmärkningen uppenbarligen var
hufvudsak i vår kritik har också säkert. icke
undgått någon nppmärksam läsare, om än
Svenska Tidningens insändare finner rådligast
att icke låtsa derom.