ett K. M:ts nådiga bref af den 7 Okt. 1818, deruti stadgas att det kopparmynt, som derefter präglas, bör bestå af 1, 7, och 3, skillingsstycken, men icke af runstycken. Det må således skäligen ursäktas, om vi saknat kännedom derom att oaktadt ett sådant Högt förbud prägling af runstycken åter lärer inträdt under året 1825, helst den, enligt hvad in-. sändaren sjelf upplyser, genom en ytterligare kongl. kungörelse af 1831 ånyo aflystes. Fil öfrigt hemställa vi om något slags statsekonomiskt skäl kan härledas för bibehållandet af en myntsort i allmänna räknesättet från den omständigheten, att en ungefär motsvarande myntsort eller 14 skilling redan finnes präglad till den relatift så högst obetydliga summan af omkring 30,000 rdr bko, ty mer göra icke de 8 millioner som uppgifvas vara från början af nuvarande kopparmyntsutmyntning,, d. v. s. på ett fjerdedels århundrade, utlemiade i s. k. dubbelrunstycken eller enstyfrar, hvilka numera åtminstone här i hufvudstaden äro nästan helt och hållet försvunna ur rörelsen och på landet för intet behof användbara. fäDeremot har insändaren icke på något sätt sökt lösa den märkbara motsägelse som finnes uti regeringens förordnande den ena dager, att halförestycken skola myntas, och dess förordnande den andra dagen att ingen lägre myntsort än helören får upptagas i någon Då fentlig räkenskap, utan hvad som endast uppgår till halft öre eller derunder uteslutas men då det stiger derutöfver utföras med ett ören. FEDen förnämsta olägenheten af halföresräkningen är likväl att i följd deraf det gamla trasslet icke kommer att upphöra och således ej heller den åsyftade enkelheten i räknesättet af penningar att inträda med det nya systemet, hvilket fördenskull, vi upprepa det (i trots af sjelfva Rysslands och Påfvestatens exempel), derigenom kommer att förryckas. Fördelen, bland annat, af en låg myntenhet, sådan den nu blifvit bestämd, är också att derigenom den minsta myntsorten icke behöfver bestämmas i bråk, och att ingen lider på borttagandet af ett sådant bråk. Ty om den fattige hädanefter icke skulle kunna köpa ett bröd för mindre än ett öre eller omkr. 2 styfver — och det kan han väl icke nu så vida han vill i någon mån dermed stilla sin hunger—så kan han ej heller hvarken i arbetsförtjenst eller almosa erhålla mindre än samma öre. Och påståendet att brödpriset skulle bero af myntet och icke af spanmålsprisen, är alltför enfaldigt att vidare behöfva vederläggas, då den enda skilnaden naturligtvis blefve den, att bagaren hädanefter icke tillverkade mindre bröd än det som var värdt, och således kunde betalas med, 1 öre, emedan han eljest säkerligen icke länge finge sälja sitt bröd. fSlutligen kunna vi icke förbigå den iakttagelsen, att insändaren icke aktat nödigt att inlåta sig i något slags svaromål på de etinringar vi framställt i afseende på regeringens underlåtenhet att i den nya myntförändringen införa nödiga stadganden rörande tillämpningen. Detta synes väl eljest hafva ett temligen oskiljaktigt sammanhang med bela reformen, om den skall leda till sitt ändamål och icke snarare inveckla än förenkla de redan befintliga många räknesätten här i landet. Att den sednare anmärkningen uppenbarligen var hufvudsak i vår kritik har också säkert. icke undgått någon nppmärksam läsare, om än Svenska Tidningens insändare finner rådligast att icke låtsa derom.