mensklig storhet. Nikolaus har utan tvifvel uträttat mycket för Ryssland, men han skulle nafva uträttat oändligt mer, blifvit sitt folks civilisatör och en afmensklighetens välgörare, om han velat begränsa sin verksamhet till sitt egetrike, i stället att arbeta på utvidgandet af dess redan. alltför, vidsträckta gränser. . Äregirig och företagsam och med friskt minne af hvad krigisk hänförelse kan uträtta, ville: han i första rummet omgestalta Östern, då Europa icke för ögonblicket erbjöd något medel att stilla hans hunger. Nesselrode, den trog:e tjenaren, som öfverlefver och begråter nonom, måste utfinna statsskäl för att angripa och stycka Persien, statsskäl för att gynna de hittills bannlysta grekerna, statsskäl förj att anfalla och tillintetgöra det osmaniskal väldet. Europas entusiasm hjelpte rysk stats-1. konst att upprätta konungariket i Athen; de europeiska styrelsernas oförlåtliga förblindelse hjelpte Ryssland att smida länkarne afi den kedja hvarmed det allt oblidkeligare omslöt sin södra granne. Redan då förutsåg, czaren den sjuke mannens sista stunder, förutsåg revolter, som skullei grund skaka den genom Greklands upprättande försvagade turki-: ska makten, och med eftertryck lade Nesselrode dåvarande ryska sändebudet i Konstantinopel på hjertat, att noga följa de revolutionära rörelserna och uppmärksamma de förelöpande tecknen till katastrofen i tillräckligt god tid för att kejsaren måtte kunna taga sina mätt och steg, och utöfva ett inflytande svarande mot Rysslands värdighet och behof i afseende på de politiska kombinationer som skulle träda : stället för halfmånens rike.n Fördraget i Adrianopel, den 14 September 1829, hade måhända utfallit ännu mera tryckande för turkarne, om ej Metternich hårdnackadt yrkat moderation och försigtighet. Ännu spanade alltjemt czarens blickar efter uågon ny förveckling i Orienten, då julirevolutionens utbrott i Frankrike på en gång gaf hans politik er ny riktning. Det säges: att första underrättelsen om legitimitetens fall och det börgerliga konungadömets utropande: satte kejsaren i eld och lågor, och att han under flera dagar icke talade om annat än att i stormsteg marschera på Paris och bränna det gudlösa revolutionsnästet; Polen fick ord es att hålla sig färdigt, men avantgardet vände sig, efter Lafayettes ord, mot hufvudkåren, och när den vilda kampen, som för en tid utplånade Polen ur de sjelfständigal nationernas antal, var utkämpad, hade czaren för stunden kommit på fredligare tankar, och om hans själ ännu. var full af bitterhet öfver Julihändelserna i Frankrike och öfver on revolution som kort tid derefter lösryckte I Belgien från Holland, med hvars konungahus han dessutom var personligen beslägtad,) så drabbade hans vrede derföre på sin höjd de polska patrioterna. Den period som ligger emellan Londonskonferensen 1832, hvilken garanterade Belgiens I sjelfständighet, och de rörelser som från F ebruari 1818 åter skakade de europeiska samhällena, ut: ärkes, hvad kejsar Nikolaus angår, af mycken foglighet och ett afgjordt närmande till te europeiska regeringarne, särdeles det österrikiska Kabinettet. Men Orienten höll dock alltid Kahs blick fästad; händelserna i Egypte: gåfvo honom ännu en gång en väl; ommen anledning att blanda sig i de orienialiska angelägenheteria, och fördraget i Unkiiiar-Skelessi kunde på visst sätt sägas öppna för honom portarne till Konstantinopel. Hvad var det som efter 1841 hämmade cz:reng verksamhet åt söder? Var det den allmänna politiska oron i Europa, som, efter hvad det påstås, äfven i det heliga czarriket röjde sig genom talrika och fruktansvärda sammansvärjningar? 1848 års händelser gingo väl icke heiler sjelfberrskarens tron förbi tan oro, hvilket bland annat kan slutas af de betydliga uppoffringar i manskap och vapen som Ryssland gjorde för att undertrycka irihetsrörelsen i Ungern. Det hviskades också att fara hotade från annat håll, och att czaren, för att möta krisen, redan hade beslutat att frigöra alla bönderna och i ett enda slag göra slut på lifegenskapsförhållandet. Men så kom statskuppen i Frankrike, den 2 December 1851, som qväste socialismen och höll på att bringa Europas tvenne mäktigaste och mest upplysta nationer i BKarnesk mot hvarandra. Då lugnade sig Ryssländs farhågor för revolutionära rörelser inom eller invid sina egnå gränser och för motståndet af ett franskbritiskt förbund i Orienten. Caz2arriket, som förut var öppet för europeiska inflytelser, hade re !an vid de revolutionära rörelsernas utbrott hermetiskt spärrat sig mot all beröring med den gudlösa vestern; men nu antog kejsaren en helt annan hållning inom sitt eget rike. Sjelf genom härkomst, uppfostran och lynne befryndad med europeiska intressen och europeisk bildning, kastade han sig på en gång 1 armarne på det gammalryska partiet, eller måhända rättare sagdt vädjade till den ortodox-grekiska religionsfanatismen och den ensidigt ryska patriotismien, för att genomdrifva sina länge närda syften på Orienten. Det har blifvit roycket taladt och skrifvet om rätta anledhingen till det korståg som czaren under slutet af 1852 började förbereda mot Halfmånens länder. Vi hafva sett den förklaringen uppställas, att det var missnöje med senaten, hvilken han väntat skulle vid hans 25:åriga regeringsjubileum dekretera åt honom äretiteln den Store, som närmade honom till de eröfringslystna bojarerna. Vihafva äfven hört det påstås, att en mäktig borgerlig förändring håller på att genomarbeta sig hos medelklasserna äfven i Ryssland, och att han ville vända törelsen utåt för att aflägsna revolutionen. Ingendera delen synes särdeles a a a aan—— för klostret, och under deträttlakejerna ring-: de, stegö personerna ur vagnärne. Uti denl. första voro herr och fru de Villeneuve; utiden andra hertis de Beausset jemte sin far, enl.