mensklig storhet. Nikolaus har utan tvifvel
uträttat mycket för Ryssland, men han skulle
nafva uträttat oändligt mer, blifvit sitt folks
civilisatör och en afmensklighetens välgörare,
om han velat begränsa sin verksamhet till
sitt egetrike, i stället att arbeta på utvidgan-
det af dess redan. alltför, vidsträckta gränser.
. Äregirig och företagsam och med friskt minne
af hvad krigisk hänförelse kan uträtta, ville:
han i första rummet omgestalta Östern, då
Europa icke för ögonblicket erbjöd något me-
del att stilla hans hunger. Nesselrode, den
trog:e tjenaren, som öfverlefver och begråter
nonom, måste utfinna statsskäl för att angripa
och stycka Persien, statsskäl för att gynna
de hittills bannlysta grekerna, statsskäl förj
att anfalla och tillintetgöra det osmaniskal
väldet. Europas entusiasm hjelpte rysk stats-1.
konst att upprätta konungariket i Athen; de
europeiska styrelsernas oförlåtliga förblin-
delse hjelpte Ryssland att smida länkarne afi
den kedja hvarmed det allt oblidkeligare om-
slöt sin södra granne. Redan då förutsåg,
czaren den sjuke mannens sista stunder, för-
utsåg revolter, som skullei grund skaka den
genom Greklands upprättande försvagade turki-:
ska makten, och med eftertryck lade Nesselrode
dåvarande ryska sändebudet i Konstantinopel på
hjertat, att noga följa de revolutionära rörel-
serna och uppmärksamma de förelöpande
tecknen till katastrofen i tillräckligt god tid
för att kejsaren måtte kunna taga sina mätt
och steg, och utöfva ett inflytande svarande
mot Rysslands värdighet och behof i afseende
på de politiska kombinationer som skulle träda :
stället för halfmånens rike.n
Fördraget i Adrianopel, den 14 September
1829, hade måhända utfallit ännu mera tryc-
kande för turkarne, om ej Metternich hård-
nackadt yrkat moderation och försigtighet.
Ännu spanade alltjemt czarens blickar efter
uågon ny förveckling i Orienten, då julire-
volutionens utbrott i Frankrike på en gång
gaf hans politik er ny riktning. Det säges:
att första underrättelsen om legitimitetens fall
och det börgerliga konungadömets utropande:
satte kejsaren i eld och lågor, och att han
under flera dagar icke talade om annat än
att i stormsteg marschera på Paris och bränna
det gudlösa revolutionsnästet; Polen fick or-
d es att hålla sig färdigt, men avantgardet
vände sig, efter Lafayettes ord, mot hufvud-
kåren, och när den vilda kampen, som för
en tid utplånade Polen ur de sjelfständigal
nationernas antal, var utkämpad, hade czaren
för stunden kommit på fredligare tankar, och
om hans själ ännu. var full af bitterhet öf-
ver Julihändelserna i Frankrike och öfver
on revolution som kort tid derefter lösryckte I
Belgien från Holland, med hvars konunga-
hus han dessutom var personligen beslägtad,)
så drabbade hans vrede derföre på sin höjd
de polska patrioterna.
Den period som ligger emellan Londons-
konferensen 1832, hvilken garanterade Belgiens I
sjelfständighet, och de rörelser som från F ebruari
1818 åter skakade de europeiska samhällena,
ut: ärkes, hvad kejsar Nikolaus angår, af myc-
ken foglighet och ett afgjordt närmande till
te europeiska regeringarne, särdeles det öster-
rikiska Kabinettet. Men Orienten höll dock
alltid Kahs blick fästad; händelserna i Egyp-
te: gåfvo honom ännu en gång en väl-
; ommen anledning att blanda sig i de orien-
ialiska angelägenheteria, och fördraget i Unk-
iiiar-Skelessi kunde på visst sätt sägas öppna
för honom portarne till Konstantinopel.
Hvad var det som efter 1841 hämmade cz:-
reng verksamhet åt söder? Var det den all-
männa politiska oron i Europa, som, efter
hvad det påstås, äfven i det heliga czarriket
röjde sig genom talrika och fruktansvärda
sammansvärjningar? 1848 års händelser gingo
väl icke heiler sjelfberrskarens tron förbi
tan oro, hvilket bland annat kan slutas af
de betydliga uppoffringar i manskap och va-
pen som Ryssland gjorde för att undertrycka
irihetsrörelsen i Ungern. Det hviskades också
att fara hotade från annat håll, och att cza-
ren, för att möta krisen, redan hade beslutat
att frigöra alla bönderna och i ett enda slag
göra slut på lifegenskapsförhållandet. Men så
kom statskuppen i Frankrike, den 2 Decem-
ber 1851, som qväste socialismen och höll
på att bringa Europas tvenne mäktigaste och
mest upplysta nationer i BKarnesk mot hvar-
andra. Då lugnade sig Ryssländs farhågor
för revolutionära rörelser inom eller invid sina
egnå gränser och för motståndet af ett fransk-
britiskt förbund i Orienten. Caz2arriket, som
förut var öppet för europeiska inflytelser, hade
re !an vid de revolutionära rörelsernas utbrott
hermetiskt spärrat sig mot all beröring med
den gudlösa vestern; men nu antog kejsaren
en helt annan hållning inom sitt eget rike.
Sjelf genom härkomst, uppfostran och lynne
befryndad med europeiska intressen och eu-
ropeisk bildning, kastade han sig på en gång
1 armarne på det gammalryska partiet, eller
måhända rättare sagdt vädjade till den orto-
dox-grekiska religionsfanatismen och den en-
sidigt ryska patriotismien, för att genomdrifva
sina länge närda syften på Orienten.
Det har blifvit roycket taladt och skrifvet
om rätta anledhingen till det korståg som
czaren under slutet af 1852 började förbereda
mot Halfmånens länder. Vi hafva sett den
förklaringen uppställas, att det var missnöje
med senaten, hvilken han väntat skulle vid
hans 25:åriga regeringsjubileum dekretera åt
honom äretiteln den Store, som närmade ho-
nom till de eröfringslystna bojarerna. Vihafva
äfven hört det påstås, att en mäktig borger-
lig förändring håller på att genomarbeta sig
hos medelklasserna äfven i Ryssland, och att
han ville vända törelsen utåt för att aflägsna
revolutionen. Ingendera delen synes särdeles
a a a aan——
för klostret, och under deträttlakejerna ring-:
de, stegö personerna ur vagnärne. Uti denl.
första voro herr och fru de Villeneuve; utiden
andra hertis de Beausset jemte sin far, enl.