Ända till detta ögonblick hade, den unga flickan hoppats på sin mors känslor, hon hade förebrått sig gin tankå på flykt, och wille vädja tll det moderliga hjeria en degrymt ma ord fru de Villeneuve: uttalat innan. hon aflägsnade sig medvabbetlissan: hade betagit Hetine hoppet att hågonrsin kunna beveka henne. Nå väl, sade Therese och aftorkade sina tårar, )om min mor öfverger mig, eger jag åtminstone min fars beskydd ... Jag vill också lyda honom; Klockan: är genast tio, kanske att man redan väntar mig... Min Gud; vaka öfver tmig! Hon hörde ljudet: af stegen. och rösterna aflägsna sig. Då allt blef tyst kastade hon öfver sin arm en liten kappa fodrad med hermeliner, för att skydda :sig . mot nattkölden, hon blåste ut sina vaxljus, och utan attändra något isin bröllopsskräd, med sin hvita klädning, sin svajande slöja och sin friska krans, lemnade hon cellen. SDet-fullkomligaste mörker herrskade-i korridoren; men Therege hade så noga gifvit akt på vägen att hon ej fruktade gå villse. Med lättarmen snabba steg gick hon framåt. Om någon nunna i detta ögonblick gått igenom korridoren hade hon isats af förskräckelse vid åsynen af denna hvita skugga med det luftiga dråperiet. Men nu voro alla nunnorna förenade -hos abbedissan; klostret var tomt och öde; . Snart hade hon uppnått korridorens slut, och då-hon sträckte ut-handen kände hon destora spikarne i dörren som ledde ned till de unhderjordiska gångarne. Hon var således på Mötesplatsen ; något lugnad derigenom uttastade hon helt sakta Philiberts namn. Ingen svarade. Jag har kommit för bittida,, tänkte Theråge, kyrkvaktaren kan icke komma före tio, ock Hon slår först om några minuter. Jag måste väntd. Hofi stödde sig emot muren för att stilla sin hjerklappning; förorsakad af oron och den Hastiga gängen: Men hennes HKjerta fortfor att spränga bröstet, liksom förebudtill eh ny