Ända till detta ögonblick hade, den unga
flickan hoppats på sin mors känslor, hon hade
förebrått sig gin tankå på flykt, och wille
vädja tll det moderliga hjeria en degrym-
t
ma ord fru de Villeneuve: uttalat innan. hon
aflägsnade sig medvabbetlissan: hade betagit
Hetine hoppet att hågonrsin kunna beveka henne.
Nå väl, sade Therese och aftorkade sina
tårar, )om min mor öfverger mig, eger jag
åtminstone min fars beskydd ... Jag vill
också lyda honom; Klockan: är genast tio,
kanske att man redan väntar mig... Min
Gud; vaka öfver tmig!
Hon hörde ljudet: af stegen. och rösterna
aflägsna sig. Då allt blef tyst kastade hon
öfver sin arm en liten kappa fodrad med her-
meliner, för att skydda :sig . mot nattkölden,
hon blåste ut sina vaxljus, och utan attändra
något isin bröllopsskräd, med sin hvita kläd-
ning, sin svajande slöja och sin friska krans,
lemnade hon cellen.
SDet-fullkomligaste mörker herrskade-i kor-
ridoren; men Therege hade så noga gifvit akt
på vägen att hon ej fruktade gå villse. Med
lättarmen snabba steg gick hon framåt. Om
någon nunna i detta ögonblick gått igenom
korridoren hade hon isats af förskräckelse vid
åsynen af denna hvita skugga med det luf-
tiga dråperiet. Men nu voro alla nunnorna
förenade -hos abbedissan; klostret var tomt
och öde; .
Snart hade hon uppnått korridorens slut, och
då-hon sträckte ut-handen kände hon destora
spikarne i dörren som ledde ned till de unh-
derjordiska gångarne. Hon var således på
Mötesplatsen ; något lugnad derigenom uttas-
tade hon helt sakta Philiberts namn. Ingen
svarade.
Jag har kommit för bittida,, tänkte The-
råge, kyrkvaktaren kan icke komma före tio,
ock Hon slår först om några minuter. Jag
måste väntd.
Hofi stödde sig emot muren för att stilla
sin hjerklappning; förorsakad af oron och den
Hastiga gängen: Men hennes HKjerta fortfor
att spränga bröstet, liksom förebudtill eh ny