beskaffenhet. Leran afsätter sig för sig sjelt på bottnen af det djupa hafvet, dit vågornas sqvalpning icke räcker, eller i närheten af kusterna, der öar och sandbankar gifva lä mot hafvets mera våldsamma rörelse; och när i tidernas lopp denna djupa hafsbotten genom upplyftning förvandlas till fast land, eller de grunda fredade fjerdarne, till följd af den ständigt fortgående afsättningen af utslammad lera, lyfta sig öfver hafvet och blifva sumpat land, så är detta en söndring genom meaniska krafter, hvilkas frambringelser äro af en utomordentligt stor vigt, på grund af den nästan outtömliga fruktbarhet som följer dem i spåren. Sättet, hvarpå naturen frambringar dessa metallförbindelser som vi kalla malmer, af hvilka vi vinna metallerna, är ett annat beundransvärdt exempel så väl på naturens inneboende drift till att samla, som den omsorg hvarmed hon för menniskan framlägger sina skatter, först förberedda på ettsätt att menniskan så att säga endast behöfver sträcka ut händerna efter dem, men sedermera under svårare förhållanden och i långt mera sammansatta förbindelser. Malmerna finnas understundom i sand och lera, och tydligen afsatta ungefär samtidigt med de dem omgifvande massorna. Sådana malmlager innehålla nästan uteslutandjern, såsom de ofvanför omtalade myrmalmerna, men det är långt ifrån att alla jernmalmer finnas på detta sätt. Dessa och andra metallers malmer förekomma stundom äfven i stora klimpar, inneslutna i krystalliniska bildningar, såsom t. ex. en del af de svenska och norska malmlagren; ännu andra finnas i så kallade gångar, det vill säga remnor, som i högst olika riktningar genomskära bergmassorna och i allmänhet äro fyllda dels med malmer dels med några andra stenarter, som bruka beledsaga malmen i gångarna och derföre i allmänhet bära namn af gångmassor. På alla dessa olika rum har naturen nedlagt metallerna, och det gifves knappast något land, så flackt och bergfritt det än må vara, som icke gömmer malmer i sitt sköte. Sedan århundraden tillbaka har man varit sysselsatt med undersökningar och teoretiska spekulationer öfver dessa malmers ursprung. Man har trott att de i dunstform kommo. från djupet af jordens inre och förtätades i öppna klyftor och andra urholkningar, och man har sökt aflägsna den invändningen, att de metallförbindelser som vi kalla malmer i allmänhet icke äro flyktiga, genom att hänvisa till det förhållande att nästan hvarje metall kan bilda fiyktiga förbindelser, och att det är dessa dunster, som genom vexelverkan med andra ämnen bilda malmerna och afsätta sig i de öppna klyftor hvarigenom dunsterna hafva uppstigit. Andra hafva påstått att malmerna i smält tillstånd, såsom flytande massor, hafva blifvit uppträngda i de öppna remnorna och der genom stelning hafva afsatt sig isin närvarande form. Åter andra hafva åberopat den erfarenheten, att mineralvattnen, som enligt alla våra iakttagelser komma mycket djupt inifrån jordskorpan, innehålla metaller, och man har antagit att de i gångarne afsatta stenoch metallarterna hafva varit upplösta i vatten och afsatt sig på samma sätt som den så kallade ockran afsätter sig der mineralkällor framqvälla på jordytan. Gaängarne äro alltså efter denna mening underjordiska källådror. Alla dessa teorier hafva något godtyckligt och göra sig saken beqväm genom hänvisning till jordens för oss alla obekanta inre. Väl äro vi nödsakade att taga vår tillflykt till dessa obekanta regioner, hvarifrän vulkanernas lava och aska och mofetternas gasarter hafva sin upprinnelse, men vi måste hålla oss vid kända naturlagar, och när vi antaga att en verksamhet framgår från okända delar af jorden, yttrande sig i likaledes okända verkningsformer, så är detta icke mycket bättre än ett medgifvande af vår fullkomliga obekantskap med saken. FEn teori, som sluter sig till omedelbara erfarenheter, måste onekligt, såsom det förekommer mig, hafva företräde framför alla andra, emedan vi kunna pröfva dess detaljer. Kunna vi nu ådagalägga att metallerna och de andra ämnena, som åtfölja malmerna i gångar, äro utbredda i de bergmassor hvarom vi äro, antingen genom : omedelbar erfarenhet eller genom en i alla detaljer genomförd slutledning, öfverbevisade att de i smält tillstånd äro komna från de djupare under skorpan liggande delarne af jorden, så äro vi komma ett steg vidare, emedan vi då icke behöfva göra oss reda för dessa ämnens ursprung, utan endast hafva att förklara sättet hvarpå de äro samlade. En sådan undersökning har jag nu genomfört med afseende på en stor mängd skandinaviska bergargarter af mycket olika ålder och bildning, från urtiden ända till den jordskorpa som ger näring åt vår nuvarande plantverld, och har blifvit fullständigt öfverbevisad om att de samtligen innehålla icke blott jern och mangan, hvilka öfverallt äro i stor mängd utbredda i naturen, utan äfven sådana metaller som vi företrädesvis finna i bergverk, såsom koppar, bly, zink, nickel, kobolt, vismuth och silfver. Dessa metaller förekomma i så ringa mängd, att de hittills undfallit den kemiska analytikerns finaste undersökningar, och orsaken hvarföre de dölja sig i den stora massan af andra ämnen, som utgöra bergarterna, ligger icke blott 1 deras ringa förhandenvarande mängd, utan också deri att de äro bundna af mycket starka kemiska attraktioner. Endast om man bringar dessa stenoch jordarter i vexelverkan med ett ämne som kan gifva substanser, hvilka hafva en ännu starkare attraktion till kiseljord än metallernas förbindelser, lyckas det att befria dem ur deras föreningar, göra dem upplösliga i vatten och derigenom försätta dem i ett tillstånd hvari kemisten kan upptäcka och samla dem. Detta medel har jag funnit i koksaltet, hvars beståndsdelar kunna anses vara natron och saltsyra. När man smälter sten och jordarter med koksaltet, ingår det SArNdmnaRaR Ratrvan fr hin dalar mad JA Fra