beskaffenhet. Leran afsätter sig för sig sjelt
på bottnen af det djupa hafvet, dit vågornas
sqvalpning icke räcker, eller i närheten af
kusterna, der öar och sandbankar gifva lä
mot hafvets mera våldsamma rörelse; och när
i tidernas lopp denna djupa hafsbotten genom
upplyftning förvandlas till fast land, eller de
grunda fredade fjerdarne, till följd af den
ständigt fortgående afsättningen af utslammad
lera, lyfta sig öfver hafvet och blifva sum-
pat land, så är detta en söndring genom me-
aniska krafter, hvilkas frambringelser äro
af en utomordentligt stor vigt, på grund af
den nästan outtömliga fruktbarhet som följer
dem i spåren.
Sättet, hvarpå naturen frambringar dessa
metallförbindelser som vi kalla malmer, af
hvilka vi vinna metallerna, är ett annat beun-
dransvärdt exempel så väl på naturens inne-
boende drift till att samla, som den omsorg
hvarmed hon för menniskan framlägger sina
skatter, först förberedda på ettsätt att menniskan
så att säga endast behöfver sträcka ut händerna
efter dem, men sedermera under svårare förhål-
landen och i långt mera sammansatta förbin-
delser. Malmerna finnas understundom i sand
och lera, och tydligen afsatta ungefär sam-
tidigt med de dem omgifvande massorna. Så-
dana malmlager innehålla nästan uteslutand-
jern, såsom de ofvanför omtalade myrmal-
merna, men det är långt ifrån att alla jern-
malmer finnas på detta sätt. Dessa och an-
dra metallers malmer förekomma stundom
äfven i stora klimpar, inneslutna i krystalli-
niska bildningar, såsom t. ex. en del af de
svenska och norska malmlagren; ännu andra
finnas i så kallade gångar, det vill säga rem-
nor, som i högst olika riktningar genomskära
bergmassorna och i allmänhet äro fyllda dels
med malmer dels med några andra stenarter,
som bruka beledsaga malmen i gångarna och
derföre i allmänhet bära namn af gångmas-
sor. På alla dessa olika rum har naturen
nedlagt metallerna, och det gifves knappast
något land, så flackt och bergfritt det än må
vara, som icke gömmer malmer i sitt sköte.
Sedan århundraden tillbaka har man va-
rit sysselsatt med undersökningar och teore-
tiska spekulationer öfver dessa malmers ur-
sprung. Man har trott att de i dunstform
kommo. från djupet af jordens inre och för-
tätades i öppna klyftor och andra urholknin-
gar, och man har sökt aflägsna den invänd-
ningen, att de metallförbindelser som vi kalla
malmer i allmänhet icke äro flyktiga, genom
att hänvisa till det förhållande att nästan
hvarje metall kan bilda fiyktiga förbindelser,
och att det är dessa dunster, som genom vex-
elverkan med andra ämnen bilda malmerna
och afsätta sig i de öppna klyftor hvarigenom
dunsterna hafva uppstigit.
Andra hafva påstått att malmerna i smält
tillstånd, såsom flytande massor, hafva blif-
vit uppträngda i de öppna remnorna och
der genom stelning hafva afsatt sig isin när-
varande form.
Åter andra hafva åberopat den erfarenhe-
ten, att mineralvattnen, som enligt alla våra
iakttagelser komma mycket djupt inifrån jord-
skorpan, innehålla metaller, och man har an-
tagit att de i gångarne afsatta sten- och me-
tallarterna hafva varit upplösta i vatten och
afsatt sig på samma sätt som den så kallade
ockran afsätter sig der mineralkällor framqvälla
på jordytan. Gaängarne äro alltså efter denna
mening underjordiska källådror.
Alla dessa teorier hafva något godtyckligt
och göra sig saken beqväm genom hänvis-
ning till jordens för oss alla obekanta inre.
Väl äro vi nödsakade att taga vår tillflykt
till dessa obekanta regioner, hvarifrän vulka-
nernas lava och aska och mofetternas gas-
arter hafva sin upprinnelse, men vi måste
hålla oss vid kända naturlagar, och när vi
antaga att en verksamhet framgår från okända
delar af jorden, yttrande sig i likaledes
okända verkningsformer, så är detta icke
mycket bättre än ett medgifvande af vår full-
komliga obekantskap med saken. FEn teori,
som sluter sig till omedelbara erfarenheter,
måste onekligt, såsom det förekommer mig,
hafva företräde framför alla andra, emedan
vi kunna pröfva dess detaljer. Kunna vi nu
ådagalägga att metallerna och de andra äm-
nena, som åtfölja malmerna i gångar, äro
utbredda i de bergmassor hvarom vi äro, an-
tingen genom : omedelbar erfarenhet eller ge-
nom en i alla detaljer genomförd slutled-
ning, öfverbevisade att de i smält tillstånd
äro komna från de djupare under skorpan
liggande delarne af jorden, så äro vi komma
ett steg vidare, emedan vi då icke behöfva
göra oss reda för dessa ämnens ursprung, utan
endast hafva att förklara sättet hvarpå de
äro samlade.
En sådan undersökning har jag nu genom-
fört med afseende på en stor mängd skandina-
viska bergargarter af mycket olika ålder och
bildning, från urtiden ända till den jordskorpa
som ger näring åt vår nuvarande plantverld,
och har blifvit fullständigt öfverbevisad om
att de samtligen innehålla icke blott jern
och mangan, hvilka öfverallt äro i stor mängd
utbredda i naturen, utan äfven sådana metaller
som vi företrädesvis finna i bergverk, såsom
koppar, bly, zink, nickel, kobolt, vismuth
och silfver. Dessa metaller förekomma i
så ringa mängd, att de hittills undfallit den
kemiska analytikerns finaste undersökningar,
och orsaken hvarföre de dölja sig i den stora
massan af andra ämnen, som utgöra bergar-
terna, ligger icke blott 1 deras ringa förhan-
denvarande mängd, utan också deri att de äro
bundna af mycket starka kemiska attraktio-
ner. Endast om man bringar dessa sten-
och jordarter i vexelverkan med ett ämne
som kan gifva substanser, hvilka hafva en
ännu starkare attraktion till kiseljord än me-
tallernas förbindelser, lyckas det att befria
dem ur deras föreningar, göra dem upplös-
liga i vatten och derigenom försätta dem
i ett tillstånd hvari kemisten kan upptäcka
och samla dem. Detta medel har jag funnit
i koksaltet, hvars beståndsdelar kunna anses
vara natron och saltsyra. När man smälter
sten och jordarter med koksaltet, ingår det
SArNdmnaRaR Ratrvan fr hin dalar mad JA Fra