tförenämnda beskaftenheten 1 brottet. - Om
man i hela stenriket skulle söka sig om ef-
ter ett ämne, som kunde ersätta metallerna
såsom material till skär- och huggverktyg,
skulle man alltid gå tillbaka till flintan, och
dessa egenskaper fin:as knappast i något
annat mineral, om man undantager obsidia-
nen, och der endast i mindre grad. Detta
sista ämne träder i Amerika i flintans ställe,
och obsidianen från det s. k. knifberget i
Mexiko har försett den amerikanske vilden
med samma slags primitiva stenknifvar som
flintan i Europa. Flintan har för längese-
dan förlorat sin betydelse i kulturhistorien;
utträngd af metallerna från användningen till
verktyg, bibehöll den ännu en lång tid sin
betydelse såsom medel att skaffa eld, till-
dess också denna användning i vårt århun-
drade upphört genom införandet af andra
lättare och säkrare antändningsmedel, och
flintan begagnas nu endast när det kommer
an på att skaffa en någorlunda ren kiseljord
till fabrikationen af glas- och lervaror.
De anförda exemplen af kalk och flinta
äro icke de enda ämnen, hvari en millioner
gånger upprepad verksamhet hos små djur
motarbetat dessa stora naturens verkningar,
som genom kemiska och mekaniska krafter
sträfva att utslätta alla inre och yttre olik-
heter, och hvarigenom de ämnen bildas som
äro nödvändiga för menniskans utveckling
och framskridande.
Jag vill ännu anföra en utomordentligt be-
plantverlden. Jernet förekommer ursprungli-
gen såsom en väsentlig beståndsdel i många
olika mineralier, men genom den stora förut
antydda mekaniska och kemiska förstörings-
och blandningsprocessen blifva dessa mine-
ralier, liksom många andra, förstörda och
jernet likformigt utbredt öfver hela massan.
Således förekommer jernet i vår gula sand
och lera, och på samma sätt existerar det i
den äldre sandstenen och lerskiffer. För vår
nuvarande tekniska utveckling är detta jern
alldeles utan betydelse, är såsom om det all-
deles icke funnes till, ty änskönt vi äro i
afsöndra det, skulle kostnaderna så betydligt
öfverskrida värdet af det erhållna jernet, att
denna möjlighet icke har den ringaste prakti-
ska vigt. När växter och delar af växter dö
och icke alltför varmt, sådant som Danmarks,
undergå de en långsam förändring, hvarige-
nom de förvandlas till åtskilliga bruna bränn-
bara ämnen, som dels upplösas i vatten, dels
afsättas i fördjupningar, och som vi beteckna
med namnet torf. Den del af dessa pro-
dukter af växternas förstöring som kan upp-
lösas i vatten är en syra och betecknas i all-
mänhet med namnet humus-syra. Just der-
tydelsefull verksamhet, som är beroende af
stånd att genom kemiska medel samla och
bort och vissna i ett klimat som är fuktigt .
för att den är en syra, träder den i förbindelse
med ämnen som hafva motsatta egenskaper,
och dessa förbindelser kunna till en del upp-
lösas i vatten. Humus-syran, som bildar sig
öfverallt hvarest växtdelar under de anförda
klimatiska vilkoren öfverlåtas åt sin egen fri-
villiga förstöring, upplöser jernet, som är ut-
bredt öfver sanden, medan sanden sjelf, som)
är kiselsyra, icke kan upplösa sig. Endast
när i sanden eller Jeran förekommer kalk,
upplöses denna lättare och snarare än jernet,
så att jernet under sådana omständigheter
blifver qvar i sanden. När deremot jernet
upplöses, är dermed raden af de förändrin-
gar denna metall undergår icke afslutad ; denna
svaga upplösning af jern i humus-syra och
vatten genomtränger nu sandens små kanaler
och förvandlas genom en vexelverkan mellan
de särskilda beståndsdelarne till nya produk-
ter. Jernoxiden aflemnar nemligen en del af
sitt syre till humus-syran, som derigenom för-
vandlas till kolsyra, och denna kolsyra, som
genomtränger vattnet, upplöser det kolsyrade
jernoxzidatet. I alla våra bekanta så kallade
jernhaltiga vatten, som äro vigtiga läkemedel
och som gjort ställen såsom Pyrmont, Dri-
burg o. s. v. till berömda och mycket be-
sökta helsobrunnar, ingår såsom en väsentlig
beståndsdel kolsyradt jern, liksom i öfriga ge-
nom humus-syrans inverkan på jernet bil-
dade källor. Hos oss (i Danmark) äro dessa
svaga jernkällor särdeles allmänna och framqväl-
la öfverallt der jernförande sand, som hvilar på
ler-och mergellager, genomskäres af djupa dalar,
men de innehålla ganska litet jern, och så
litet kolsyra, att den icke ens under en kort
tid förmår att utestänga den atmosferiska luf-
tens inverkan. Den kolsyrade i vattnet upp-
lösta jernoxiden, som frambringas genom :
plantsyrans inverkan på det i jordlagret ut-
pen att jernet, när det kommer i vexelver-
oupplösligt i vatten och afsätter sig såsom
jernockra på de ställen der källan kommer
svaga källor hos oss alltid genom ett brunt
rande eller tidigare ursprung, och oaktadt det
under en kort tid afsatta jernet är mycket
ringa, utgör det dock unde: en följd af år-
hundraden en högst betydlig mängd, och det
således med tillhjelp af vextriket samlade
jernet blifver en ganska vigtig malm. När
dessa källor uppspringa på bottnen af sjöar,
frambringa de ett särskildt slags malm, som
består af små korn, bildade genom den rö-
relse som den framqvällande källan ger det
öfriga : vattnet (den såkallade sjömalmen).
När vattnet deremot flyter genom sandlager,
i ringa djup under ytan, afsätter det här sam
manhängande massor af den således utsoffrade
malmen, som vi beteckna med namnet myr-
malm.
Dessa malmer, som äro lätt tillgängliga
lager eller kunna uppfiskas ur sjöarne, äro,
efter de erfarenheter vi hafva från det nord-
liga Europa, de första jernmalmer som blif-
vit bearbetade af våra förfäder. I den period,
då dessa malmer kommo i bruk och en jern-
produktion begynte, var folket icke tillräck-
liet framskridet för att något bergsbruk kunde
komma i fråga, och dessa mäktiga malmer
(magnetsten), hvarpå den Skandinaviska half-
bredda jernämnet, har nemligen den egenska-.
kan med den atmosferiska luften, blifver
fram ur jorden. Derföre betecknas sådana
eller gult lager, som omgifver källans nuva-
och finnas antingen tätt under ytan af sand-