tförenämnda beskaftenheten 1 brottet. Om man i hela stenriket skulle söka sig om efter ett ämne, som kunde ersätta metallerna såsom material till skäroch huggverktyg, skulle man alltid gå tillbaka till flintan, och dessa egenskaper fin:as knappast i något annat mineral, om man undantager obsidianen, och der endast i mindre grad. Detta sista ämne träder i Amerika i flintans ställe, och obsidianen från det s. k. knifberget i Mexiko har försett den amerikanske vilden med samma slags primitiva stenknifvar som flintan i Europa. Flintan har för längesedan förlorat sin betydelse i kulturhistorien; utträngd af metallerna från användningen till verktyg, bibehöll den ännu en lång tid sin betydelse såsom medel att skaffa eld, tilldess också denna användning i vårt århundrade upphört genom införandet af andra lättare och säkrare antändningsmedel, och flintan begagnas nu endast när det kommer an på att skaffa en någorlunda ren kiseljord till fabrikationen af glasoch lervaror. De anförda exemplen af kalk och flinta äro icke de enda ämnen, hvari en millioner gånger upprepad verksamhet hos små djur motarbetat dessa stora naturens verkningar, som genom kemiska och mekaniska krafter sträfva att utslätta alla inre och yttre olikheter, och hvarigenom de ämnen bildas som äro nödvändiga för menniskans utveckling och framskridande. Jag vill ännu anföra en utomordentligt beplantverlden. Jernet förekommer ursprungligen såsom en väsentlig beståndsdel i många olika mineralier, men genom den stora förut antydda mekaniska och kemiska förstöringsoch blandningsprocessen blifva dessa mineralier, liksom många andra, förstörda och jernet likformigt utbredt öfver hela massan. Således förekommer jernet i vår gula sand och lera, och på samma sätt existerar det i den äldre sandstenen och lerskiffer. För vår nuvarande tekniska utveckling är detta jern alldeles utan betydelse, är såsom om det alldeles icke funnes till, ty änskönt vi äro i afsöndra det, skulle kostnaderna så betydligt öfverskrida värdet af det erhållna jernet, att denna möjlighet icke har den ringaste praktiska vigt. När växter och delar af växter dö och icke alltför varmt, sådant som Danmarks, undergå de en långsam förändring, hvarigenom de förvandlas till åtskilliga bruna brännbara ämnen, som dels upplösas i vatten, dels afsättas i fördjupningar, och som vi beteckna med namnet torf. Den del af dessa produkter af växternas förstöring som kan upplösas i vatten är en syra och betecknas i allmänhet med namnet humus-syra. Just dertydelsefull verksamhet, som är beroende af stånd att genom kemiska medel samla och bort och vissna i ett klimat som är fuktigt . för att den är en syra, träder den i förbindelse med ämnen som hafva motsatta egenskaper, och dessa förbindelser kunna till en del upplösas i vatten. Humus-syran, som bildar sig öfverallt hvarest växtdelar under de anförda klimatiska vilkoren öfverlåtas åt sin egen frivilliga förstöring, upplöser jernet, som är utbredt öfver sanden, medan sanden sjelf, som) är kiselsyra, icke kan upplösa sig. Endast när i sanden eller Jeran förekommer kalk, upplöses denna lättare och snarare än jernet, så att jernet under sådana omständigheter blifver qvar i sanden. När deremot jernet upplöses, är dermed raden af de förändringar denna metall undergår icke afslutad ; denna svaga upplösning af jern i humus-syra och vatten genomtränger nu sandens små kanaler och förvandlas genom en vexelverkan mellan de särskilda beståndsdelarne till nya produkter. Jernoxiden aflemnar nemligen en del af sitt syre till humus-syran, som derigenom förvandlas till kolsyra, och denna kolsyra, som genomtränger vattnet, upplöser det kolsyrade jernoxzidatet. I alla våra bekanta så kallade jernhaltiga vatten, som äro vigtiga läkemedel och som gjort ställen såsom Pyrmont, Driburg o. s. v. till berömda och mycket besökta helsobrunnar, ingår såsom en väsentlig beståndsdel kolsyradt jern, liksom i öfriga genom humus-syrans inverkan på jernet bildade källor. Hos oss (i Danmark) äro dessa svaga jernkällor särdeles allmänna och framqvälla öfverallt der jernförande sand, som hvilar på ler-och mergellager, genomskäres af djupa dalar, men de innehålla ganska litet jern, och så litet kolsyra, att den icke ens under en kort tid förmår att utestänga den atmosferiska luftens inverkan. Den kolsyrade i vattnet upplösta jernoxiden, som frambringas genom : plantsyrans inverkan på det i jordlagret utpen att jernet, när det kommer i vexelveroupplösligt i vatten och afsätter sig såsom jernockra på de ställen der källan kommer svaga källor hos oss alltid genom ett brunt rande eller tidigare ursprung, och oaktadt det under en kort tid afsatta jernet är mycket ringa, utgör det dock unde: en följd af århundraden en högst betydlig mängd, och det således med tillhjelp af vextriket samlade jernet blifver en ganska vigtig malm. När dessa källor uppspringa på bottnen af sjöar, frambringa de ett särskildt slags malm, som består af små korn, bildade genom den rörelse som den framqvällande källan ger det öfriga : vattnet (den såkallade sjömalmen). När vattnet deremot flyter genom sandlager, i ringa djup under ytan, afsätter det här sam manhängande massor af den således utsoffrade malmen, som vi beteckna med namnet myrmalm. Dessa malmer, som äro lätt tillgängliga lager eller kunna uppfiskas ur sjöarne, äro, efter de erfarenheter vi hafva från det nordliga Europa, de första jernmalmer som blifvit bearbetade af våra förfäder. I den period, då dessa malmer kommo i bruk och en jernproduktion begynte, var folket icke tillräckliet framskridet för att något bergsbruk kunde komma i fråga, och dessa mäktiga malmer (magnetsten), hvarpå den Skandinaviska halfbredda jernämnet, har nemligen den egenska-. kan med den atmosferiska luften, blifver fram ur jorden. Derföre betecknas sådana eller gult lager, som omgifver källans nuvaoch finnas antingen tätt under ytan af sand