tmelierua beror nella mennmiSKOSlagtels SAlsters på den jordens mångfald, som gör att menniskan på ett eller annat stölle finner de ämnen och alster samlade, som hon behöfver, och icke tvingas att mödosamt ntdraga dem ur deas sammansättningar. Att en sådan mångfald af ämnen finnes är bekant, och det är äfven här naturens krafter som verkställa särskiljandet och föranleda mångfalden. Medan vattnet jemnar jordens y:a och hafvens botten, upplyfta de underjordiska krafterna landet till större höjder och föranleda sammanstörtningar, hvarigenom fördjupningarne blifva än djupare. Medan hafvet rörer ihop kalk och ler, åftSkiljer samma baf med stor noggrannhet sten, grus, sand och ler från hvarandra. Medan hafvet upptager alla de upplösta partiklar som komma från landjorden och genom vågornas slag och strömningarne blandar dem tillhopa i en likformig msssa, äro millioner små varelser oupphörligen sysselsatta med att afskija dessa särskilda ämnen från hvarandra. Genom dessa naturens stora motsatta krafter hafva under jordens tilländagångna perioder de särskilda ämnena blifvit således samlade, att de äro redo till menniskans bruk, och åter således blandade, att de växter och djur, som icke kunna röra sig ur sitt ställe, finna för sg beredda sina särskilda näringsämnens. I de äldsta jordperioderna, då äonu inga organiska varelser funnos till på jorden, träffa vi stenarterna nästan alldeles blottade på kak, och i den period, som närmast föregår de organiska varelsernas och isynnerbet djurrikets utveckling, kommer kalken från jordens inre upp på ytan, men den förekommer ännu icke i sådana föreningar, hvari vi nu vanligen finna den framträda, och som vi betrakta såsom de egentliga kalkbergen, nemligen den kolsyrade kalken, eller, såsom vi vanligen kalla den, kalksten, i de finare arterna marmor, och i de orena och lösa mergel. Det är kalkens förbindelser med kiseljord, hvilka, medelst genomgående af en hel räcka förvandlingar både af organisk och oorganisk natur, omsider bilda dessa mäktiga massor af kalksten, som på många tusen qvadratmil af jordens yta dana lager af flera hundrade fots tjocklek. Kalkens förening med kiseljord, som utgör en väsentlig beståndsdel af de mörka jernförande stenarter, hvilka geologerna med ett gemensamt namn kalla trapp, angripes af en. luftart som vi kalla kolsyre, och som endast utgör en mycket ringa del af atmosferen, emedan den kan antagas hafva i en äldre tid till största delen utgjort jordens långt högre och tunnare luftkrets. Kolsyret bemäktigar sig kalken, och när det är förbanen i tillräcklig myckenhet gör det den derigenom bildade kolsyrade kalken oupp: löslig i vatten, under det gala trappens öfriga beståndsdelar förlora sitt sammanhang och bilda ler och lerartade jordlager, som under alldeles nya former afsättas af vattnet och i tidernas lopp hårdna till skiffer. Kalken samlar sig i hafsvattnet, hvarest skaldjur och koraller bemäktiga sig detta ämne och afsätta det i de nyssnämnda mäktiga kalkstenslagren. Utan dessa smådjurs afsöndrande verksamhet skulle kalkstenen, som är för menniskan oumbärlig till byggnadsämnen och andra, om äfven mindre vigtiga bruk, vara så sällsynt på jorden, att man knappast kunde räkna på någon mera omfattande användning deraf. Sednare jordrevolutioner, vattnets och jordrörelsernas förenade verkan, förstöra åter en stor del af dessa kalkstenar och blanda den kolsyrade kalken med andra jordmassor; sålunda framträder mergeln, och med mergeln detta mäktiga medel tiil förökad plantväxt, som gifvit vårt land mer än Kaliforniens och Australiens guldgrufvor gifvit dessa trakter, rikedom i förening med en regelbunden och fortfarande verksamhet, som förvandlar våra hedar till fruktbara sädesfält och framkallar städer der fordom endast funnos några usla enstaka kojor. Växterna erfordra nemligen mångfaldiga näringsmedel, och ett af de aldra vigtigaste af dessa är den kolsyrade kalken, som, i det den framkallar en kraftig växtlighet, tvingar plantan att draga ämnen ur jorden, som svagare plantor icke kunna tillegna sig. Emellertid utdrages härienom kalken, och i det den utdrages göres den upplösbar, och med det hela jordskorpan genomströmmande vattnet föres den omsider ut 1 hafvet, hvarest de lägre hafsdjuren åter upptaga och slutligen afsätta den såsom fasta klippor af koralloch musselkalk. Under hela detta stora kretslopp, som det går åt hela jordperioder att tillryggalägga, har denna kemiska verkan öfverallt spridt organiskt lif och organisk verksamhet, än framkallat en kraftig plantverld, än gynnat utvecklingen af millioner af hafvets djur. När kolsyret förstör trappen genom att upplösa dess kalk, blir också en del af dess kiseljord upplöst i vattnet och liksom kalken förd ut 1 bafvet. Andra djur upptaga och samla kiseljorden, och liksom korallarmarne och musselskalen dana mäktiga kalklager, samlar sig svamparnes och infusionsdjnrens kisel i särskilda, om också mindre mäktiga lager, hvaraf vi känna en art under namn af flinta, som ursprungligen finnes i kritbildningen, men vid kritans förstöring, hvaraf merellagren bildas, till följe af flintans större asthet förblifver oförändrad qvar och i millioner större och mindre fragmenter finnes vid våra hafskuster och spridd öfver våra marker. Flintan är en af de vigtigaste mineralprodukter som finnas, och som i menniskoslägtets utveckling spelar en högst betydelsefull roll. Det fordras nemligen redan en viss framskriden materiel kultur, om jag så får uttrycka mig, förr än menniskan kan eröfra metallerna, och en lång uppfostringstid måste föregå, innan menniskoslägtet kunde bruka metallerna och deras förbindelser till de redskap, som det behöfde för att aftvinga naturen dess rikedomar. I den tiden var menniskan, iafseende på materialet till dessa redskaper, hänvisad till långt mera omedelbara naturprodukter, till ben, trä och sten. Ibland de sistnämnda finnes icke ett enda, som i så hög