tmelierua beror nella mennmiSKOSlagtels SAl-
sters på den jordens mångfald, som gör att
menniskan på ett eller annat stölle finner de
ämnen och alster samlade, som hon behöfver,
och icke tvingas att mödosamt ntdraga dem
ur deas sammansättningar. Att en sådan mång-
fald af ämnen finnes är bekant, och det är
äfven här naturens krafter som verkställa sär-
skiljandet och föranleda mångfalden. Medan
vattnet jemnar jordens y:a och hafvens bot-
ten, upplyfta de underjordiska krafterna lan-
det till större höjder och föranleda samman-
störtningar, hvarigenom fördjupningarne blifva
än djupare. Medan hafvet rörer ihop kalk
och ler, åftSkiljer samma baf med stor nog-
grannhet sten, grus, sand och ler från hvar-
andra. Medan hafvet upptager alla de upp-
lösta partiklar som komma från landjorden och
genom vågornas slag och strömningarne blandar
dem tillhopa i en likformig msssa, äro mil-
lioner små varelser oupphörligen sysselsatta
med att afskija dessa särskilda ämnen från
hvarandra. Genom dessa naturens stora mot-
satta krafter hafva under jordens tilländagångna
perioder de särskilda ämnena blifvit således
samlade, att de äro redo till menniskans bruk,
och åter således blandade, att de växter och
djur, som icke kunna röra sig ur sitt ställe,
finna för sg beredda sina särskilda närings-
ämnens.
I de äldsta jordperioderna, då äonu inga
organiska varelser funnos till på jorden, träffa
vi stenarterna nästan alldeles blottade på kak,
och i den period, som närmast föregår de or-
ganiska varelsernas och isynnerbet djurrikets
utveckling, kommer kalken från jordens inre
upp på ytan, men den förekommer ännu icke
i sådana föreningar, hvari vi nu vanligen finna
den framträda, och som vi betrakta såsom de
egentliga kalkbergen, nemligen den kolsyrade
kalken, eller, såsom vi vanligen kalla den,
kalksten, i de finare arterna marmor, och i
de orena och lösa mergel. Det är kalkens
förbindelser med kiseljord, hvilka, medelst
genomgående af en hel räcka förvandlingar
både af organisk och oorganisk natur, omsi-
der bilda dessa mäktiga massor af kalksten,
som på många tusen qvadratmil af jordens
yta dana lager af flera hundrade fots tjocklek.
Kalkens förening med kiseljord, som utgör
en väsentlig beståndsdel af de mörka jern-
förande stenarter, hvilka geologerna med ett
gemensamt namn kalla trapp, angripes af en.
luftart som vi kalla kolsyre, och som endast
utgör en mycket ringa del af atmosferen, e-
medan den kan antagas hafva i en äldre tid
till största delen utgjort jordens långt högre
och tunnare luftkrets. Kolsyret bemäkti-
gar sig kalken, och när det är förban-
en i tillräcklig myckenhet gör det den
derigenom bildade kolsyrade kalken oupp:
löslig i vatten, under det gala trappens
öfriga beståndsdelar förlora sitt sammanhang
och bilda ler och lerartade jordlager, som
under alldeles nya former afsättas af vattnet
och i tidernas lopp hårdna till skiffer. Kal-
ken samlar sig i hafsvattnet, hvarest skaldjur
och koraller bemäktiga sig detta ämne och
afsätta det i de nyssnämnda mäktiga kalk-
stenslagren. Utan dessa smådjurs afsöndrande
verksamhet skulle kalkstenen, som är för men-
niskan oumbärlig till byggnadsämnen och
andra, om äfven mindre vigtiga bruk, vara
så sällsynt på jorden, att man knappast kunde
räkna på någon mera omfattande användning
deraf. Sednare jordrevolutioner, vattnets och
jordrörelsernas förenade verkan, förstöra åter
en stor del af dessa kalkstenar och blanda
den kolsyrade kalken med andra jordmassor;
sålunda framträder mergeln, och med mer-
geln detta mäktiga medel tiil förökad plant-
växt, som gifvit vårt land mer än Kaliforni-
ens och Australiens guldgrufvor gifvit dessa
trakter, rikedom i förening med en regelbun-
den och fortfarande verksamhet, som för-
vandlar våra hedar till fruktbara sädesfält och
framkallar städer der fordom endast funnos
några usla enstaka kojor. Växterna erfordra
nemligen mångfaldiga näringsmedel, och ett
af de aldra vigtigaste af dessa är den kolsy-
rade kalken, som, i det den framkallar en
kraftig växtlighet, tvingar plantan att draga
ämnen ur jorden, som svagare plantor icke
kunna tillegna sig. Emellertid utdrages häri-
enom kalken, och i det den utdrages göres
den upplösbar, och med det hela jordskorpan
genomströmmande vattnet föres den omsider ut
1 hafvet, hvarest de lägre hafsdjuren åter upp-
taga och slutligen afsätta den såsom fasta
klippor af korall- och musselkalk. Under
hela detta stora kretslopp, som det går åt
hela jordperioder att tillryggalägga, har denna
kemiska verkan öfverallt spridt organiskt lif
och organisk verksamhet, än framkallat en
kraftig plantverld, än gynnat utvecklingen af
millioner af hafvets djur.
När kolsyret förstör trappen genom att upp-
lösa dess kalk, blir också en del af dess ki-
seljord upplöst i vattnet och liksom kalken
förd ut 1 bafvet. Andra djur upptaga och
samla kiseljorden, och liksom korallarmarne
och musselskalen dana mäktiga kalklager,
samlar sig svamparnes och infusionsdjnrens
kisel i särskilda, om också mindre mäktiga
lager, hvaraf vi känna en art under namn af
flinta, som ursprungligen finnes i kritbildnin-
gen, men vid kritans förstöring, hvaraf mer-
ellagren bildas, till följe af flintans större
asthet förblifver oförändrad qvar och i mil-
lioner större och mindre fragmenter finnes vid
våra hafskuster och spridd öfver våra marker.
Flintan är en af de vigtigaste mineralpro-
dukter som finnas, och som i menniskosläg-
tets utveckling spelar en högst betydelsefull
roll. Det fordras nemligen redan en viss
framskriden materiel kultur, om jag så får
uttrycka mig, förr än menniskan kan eröfra
metallerna, och en lång uppfostringstid måste
föregå, innan menniskoslägtet kunde bruka me-
tallerna och deras förbindelser till de redskap,
som det behöfde för att aftvinga naturen dess
rikedomar. I den tiden var menniskan, iaf-
seende på materialet till dessa redskaper, hän-
visad till långt mera omedelbara naturpro-
dukter, till ben, trä och sten. Ibland de sist-
nämnda finnes icke ett enda, som i så hög