ämnar omedelbart: derefter afresa till Lund, der han har i kikaren att med tiden kunna blifva professor, hvarefter det ju icke är någon omöjlighet att kunna återvända hit som ecklesiastikminister och att sist slå sig i ro på någon ledig biskopsstol — — —. De andra vännerna hafva andra planer, men alla lofva de hvarandra att, burudana deras öden ock må blifva, ständigt bibehålla den hjertliga vänskap som de nu hysa för hvarandra, och till bekräftelse härpå öfverenskomma de, på förslag af en bland dem, att efter trettio år åter mötas på samma ställe. Så sker också. De träffas återigen på samma källare, och till och med den nuvarande hr källarmästaren är ingen annan än samme lofvande kypare som för trettio år sedan serverade dem deras afskedsbål. Men — hur tiden förändrar,! Den der varma vänskapen har betydligt svalnat; blott en af vännerna, hvilken vid det första mötet svärmade allt för mycket för frihetsider m. m., men allt för litet tänkte på något praktiskt mål, och som slutligen hamnat som skolmästare, bibehåller samma ungdomliga känslor som förr. En närmare bekantskap med de särskilda karaktererna och den förändring de med tiden wundergått inhemtas bäst genom styckets åskådande, och vi inskränka oss att säga, att förf. gjort skildringen af kontrasten mellan förr och nu i afseende på de svärmiska vänskapsideerna till sin hufvudsakliga uppgift. Rolerna utföras ganska förtjenstfullt och publiken har mottagit stycket med ett ofta rätt ljudeligt bifall.