krigsamtoriel om och fö a
i iel, som i en tilläfven
inträffande nödvändighet att frånträda ER
liteten blir erforderlig och, efter landets lokala
förhållanden samt den allians hvilken Sverge
då måste knyta, med mesta nytta kan begag-
nas, och att för denna materiel anskaffa ett
väl öfvadt befäl, underbefäl och manskap, i
hvilket fall det väl icke är något tvifvel om,
att han hade kommit att rikta sin omtanka
åt skärgårdsflottans utvidgning i främsta rum-
met. Ryktet påstår ock verkligen, att bland
hans efterlemnade papper skall finnas ett för-
slag till flottans reorganisation, hvari han
frångått en stor del af sitt förra system och
lagt mera hufvudsaklig vigt på skärgårdsvap-
net; och det vore serdeles intressant, om den
eller de, som hafva dessa papper om händer,
ville göra dem på någo. sätt tillgängliga, äf-
ven om detta icke skulle vara så behagligt
för dem som velat bemta ett af sina förnäm-
sta stöd från br Ehrenstams tidigare skrifter.
Hvad åter friherrarne Lagerbjelke och
Nordensköld beträffar, så kan det icke inne-
fatta ringaste förnärmelse mot deras duglighet,
förtjenst och erfarenhet såsom män af yrket,
om man ock anser möjligt att de, som ute-
slutande lefvat i örlogstjensten och dessutom
eiter hvarandra varit befälbafvare och varfs-
chefer i Carlskrona, skulle med en något
ensidig förkärlek talat företrädesvis för ett sy-
stem, som associerat sig med deras vanor
och föreställningar ifrån ungdomen. Det är oss
obekant, huruvida under den föregående ti-
den, ifrån det skärgårdsflottan började visa
några resultater och intill d ss kontroversen
mellan stora och lilla flottan öppnades vid
riksdagarne på 1820-talet, någon utmärktare
notabilitet förfäktat samma åsigter zom sist-
nämnde herrar. Emellertid hafva vi trott
den förestående återblicken på de utmärk-
tare män inom sjöväsendet, som kunna räk-
nas på den ena eller andra sidan, ej vara så
alldeles ur vägen, för att derifrån bilda sig
ett omdöme. Der en så stor skiljaktighet finnes
inom männen af yrk.t, som rörande detta ämne,
blir det för allmänheten alltid af ett intresse,
som står i förhållande till sakens vigt, att
någorlunda känna hvilka auktoriteter dessa
olika meningar ega att åberopa.
För oväldens skull bör här icke lemnas
obemäldt ett skäl, som vi hört insigtsfalla
försvarare af linieflottan såsom hufvudsak vid
sjöförsvaret anföra, äfven under medgifvande
af dess otillräcklighet att, i den skala som
den af Sverge kan underhållas, kunna mäta sig
med eller hålla stånd mot någon af de större
sjömakternas. Detta skäl är, att Sverge, äf-
ven med en flotta af sex eller åtta linieskepp,
skulle, fastän till slutet underlägsen den talri-
kare fiendens, kunna på öppna hafvet hindra el-
ler uppehålla ett tillämnadt anfall på våra kuster,
intilldess en armå hunne samlas till den punkt
af kusten, hvarest anfallet väntades, och att
genom ett sådant uppehåll fiendens krafter
skulle försvagas, hvilket vore en väsentlig sak,
om det också skulle ske med uppoffring af våra
skepp. Detta argument låter visst höra sig; men
det måste sättas i fråga huruvida icke experi-
mentet blefve alltför dyrt i förhållande till
hvad som kunde uträttas med samma medel,
använda på en väl anordnad och bemannad
skärgårdsflotta, eller om detta argument ens
håller stånd vid närmare betraktande, såvida
man antager att en fiende, som har en tre-
dubbelt större örlogsstyrka än vi ega, an-
vände hälften deraf för att först demon-
tera våra linieskepp, och sedan den an-
dra hälften till anfallet. — Det bör ock
tilläggas att nyssnämde åsigt framställdes
långt innan den nu varande politiska kri-
gen och innan erfarenheten af det sista årets
Östersjökampanj inträffade. Vi känna således
icke huruvida samma personer, efter att hafva
inhemtat den taktik som Ryssland derunder
följt, att ligga stilla med sin flotta, skulle
vidblifva sin öfvertygelse oförändrad, än min-
re huruvida de skulle tillstyrka att, enligt
hr statsrådet Ullners system, just nu hufvud-
sakligen använda de tillgängliga medlen på
eeparationer och utrustningar å linieskeppen,
som icke förr än om två år härefter kunna
bringas till ett effektift skick, medan skär-
gårdsflottan under samma tid åtminstone re-
atift blir satt i efterhand. Det är väl bekant,
att ett större linieskepp med ångmaschin hos
ss skulle fordra måhända tre är att bygge
och utrusta. Konung Gustaf den tredje kunde
leremot få 1009 kanonslupar byggda på en
rinter.
Det kan icke falla oss in att vid detta till-
älle vilja trötta läsaren med några vidlyftiga
vistoriska utdrag ur skrifter öfver detta ämne,
ör att deraf hemta bevis på hvad skärgårds-
apnet vid mångfaldiga tillfällen kunnat ut-
ätta, och huru stundom äfven stora linieflottor
arit otillräckliga att gifva något utslag emel-
an tvenne krigförande nationer. Kriget emel-
an England och Frankrike under Napoleons
id lemnar annars flera sådana som äro gan-
ka talande, då den franska flottans nederlag
varken hindrade fransmännen att för en tid
lifva mer än halfva Europas beherrskare,
Her afhöll Napoleon från planen af en land-
tigning, eller förmådde bortjaga engelsmän
ens paniska fruktan för en sådan händelse.
i hänvisa i stället, för detta ändamål, till J.
, Lefrns föreläsningar i krigsvetenskapen,
:dje delen, om fottors nytta och förlägg-
ing, hvaraf man finner att hr generalma-
oren Lefrån jemväl hör till dem som gifva
kärgårdsvapnet främsta rummet i vårt sjö-
örsvar, samt till ett sistlidet år utkommet
rbete med titeln: Tvenne afhandlingar i sjö-
pe - - - oo 4 1177
TT NN og s