der han såg ett ljus brinna, men ett djupt,
doft buller hejdade bonom;3 det var som hade
man affyrat en kanon på flera mils afstånd.
Jorden darrade svagt under hans fötter. Phi-
lip bejdade sig ånyo och lyssnade, han hörde
ingenting. Öfvertygad att det var en lek af
hans fantasi, började han åter sin vandring,
men denna gång hördes bullret ånyo starkare
och tydligare, jorden skakades häftigt och
ett olycksbådande brak hördes kring byggna-
derna. Då uppgick ett hastigt, ett förfärligt
ljus i Philip: de Lussans själ. De omätliga
gångarne, hvari han några dagar förut varit
nära att omkomma, sträckte sig, enligt en
sägen, under en del af gatan Saint-Jacques.
Han påminde sig de svaga pelarne, som vid
minsta påtryckning kunde störta tillsammans,
han mindes de talrika byggnader som nyli-
gen uppslukats i detta djup, och han förstod
att en dylik fara hotade hotel de Villeneuve.
Omständigheter,- som förut synts honom mörka
och otydliga, framträdde nu klara och bety-
delsefulla ; mötet med denna tiggerska, sä-
kert ålagd att hålla vagt vid hotellets port;
dessa gåtlika ord, dessa hotelser, till och med
stenarne som hon kastat i brunnen, hvilken.
stod i gemenskap med gångarne, och som
utan tvifvel var en signal åt hennes illasin-
nade medbrottslingar i djupet — allt förklara-
des tydligt, och det underjordiska dånet för-
kunnade att tillintetgörelsens arbete redan be-
gynt.
Säker på sin sak uppgaf Philip höga rop,
utan att tänka på att han sjelf utsatte sig för
fara; han sprang som en vansinnig fram till
hvalfvet, som förenade hötel de Grandmesnil
och bötel de Villeneuve. Betjenter, män,
qvinnor kommo förskräckta ut; kusken, som
förde hästarne till stallet, igenkände Philip
och frågade hvad som var å färde?
Rädden er! utropade den unge mannen