f
. Hr Gilles konsert på Kongl. teatern.
Hr Gille, som under loppet af många å
gjort sig Känd såsom en bland våra fitigast
tonsättare, gaf i förgårett, eller rättare sagd
många prof på sin pennas outtröttlighet. Har
uppträdde nemligen såsom symfonist och der-
jemte som kompositör af tvenne operor.
Man begär i våra dagar ej att en ny sym:
foni skall vara förträfflig, d. ä. att den upp-
fyller alla de fordringar, hvartill den. rikaste
af alla tonformer berättigar. Icke så mycke
derföre, att man i denna genre redan eger si
oupphinneliga mästerverk, sågom frasen van-
ligen lyder; men då det erfordras en. så öf.
vervägande qvantitet fantasi och känsloglöd
förattbringa lif och anda uti den tekniska struk-
turens lärda apparat (jemte ett fullkomligt
välde öfver densamma), och då detta så sällan
inträffar, så motser man ankomsten af en ny
symfoni med en viss orolig aning om något
utsökt tråkigt, och i den glädje man erfar,
då detta lyckligtvis ej är händelsen, förlåter
man gerna de svagheter hvarmed verket i
öfrigt må vara behäftadt. Poetisk halt, tanke-
djup, nyhet äro saker, hvarpå man ej gerna
kan göra sig räkning; logisk tankegång, klar
och lättfattlig disposition, behaglig melodi,
välljudande instrumentation och framför allt
konsten att sluta i rättan tid äro deremot
reqvisita, hvaraf man icke efterskänker något,
emedan man derförutan ej finner sig road.
Vi hafva nu i korthet sökt uppgifva hvad
vår tid rimligtvis tillåter att fordra af en
symfonikomposition. Herr Gilles arbete
förtjenar loford, emedan det är fullkomligt
fritt från det moderna koketteriet,, och eme-
dan han valt goda mönster; derjemte finner
man ock en och annan rätt vacker id äfven-
som ett par lyckliga instrumentalkombinatio-
ner. Men ofta saknar uppfinningen friskhet
och rytm, planen är ej nog logisk och kon-
cis, och vid satsens slut erhåller man icke
den klara öfversigt af densamma, som är ett
säkert kännetecken på kompositionens inre
harmoni. Denna vinnes då hvarje fras utgör
ett nödvändigt vilkor för den nästföljande, Jå
ingenting kan borttagas, ingenting tilläggas,
då slutet ej är något löst påhängsel, som ef-
ter behag kan förlängas, utan då det inträder i
det ögonblick då tanken hunnit genomarbeta
ämnet. Denna organism finna vi här ej så
utbildad, som vi önskat, och synnerligast äro
slutfallen, codasatserna, mindre lyckade, eme-
dan de ej sällan stå utom sammanhanget.
Detta är isynnerhet fallet med Allegrosatsen,
hvilken jemte det på bumor och fantasi ej
särdeles rika scherzot utgöra verkets svagare
del. Mera lyckade äro andantet och finalet;
det förra är hållet i en ren och flärdlös anda,
ehuru meloditråden är nog svag och ej utan
svårighet låter följa sig; och det sednare rö-
jer att författaren följt klassiska mästare, fast
på längre afstånd än man kunnat önska, hvad
sammanhang och konseqvens beträffar. Det
hela väckte den aktning som ett redligt be-
mödande alltid måste framkalla, äfven då för-
mågan ej står i full öfverensstämmelse der-
med. Detta förhållande tillskrifva vi det
slutliga framropande, hvarmed vänner af hr
Gilles sångmö betygade honom sitt erkän-
nande.
Symfonien utgör jemte qvartetten måhända
tonsättarens svåraste uppgitt, och om förfat-
taren här ej lyckades uppfylla hvarje fordran,
så har han dock inom andra musikarter fram-
bragt omtyckta saker; och dit kan man äfven
räkna åtskilliga bland de gifna numren ur
operorna Abraham och Lamech. Ouver-
tyren till Abraham, har en rätt vacker in-
gress, och förra delen af allegrot är skrifven
1 en ganska allvarlig och värdig stil; den
gednare hälften eger deremot mindre hållning:
förfaltaren kan ej finna slutet och när det en
gång kommer, tillfredsställer det ej. Derjemte
är den turkiska musiken här ej på sin plats,
såsom fremmande för stilen i denna musik.
En vacker och ädel komposition är deremot
den af fru Romani wedliganska lefvande ut-
tryck sjungna romanska ur samma opera, äf-
vensom arian ur Låmeth,, hvarvid fru R.
mästerligt ackompagnerades på tenorbasun af
hr Billman. Sammanställningen af sopranröst
och basun vilja vi emellertid ej loforda; dock
hördes pjesen med mycket bifall och må-
ste gifvas- da capo. Slutligen må ock ur
samma opera nämnas Jägarsängen och finalet,
med smideskören: en liflig och rätt dramatisk
musik. Solopartierna sjöngos här af hrr Rade-
macher och Willman. De öfriga numren syn-
tes osg mindre framstående.