f . Hr Gilles konsert på Kongl. teatern. Hr Gille, som under loppet af många å gjort sig Känd såsom en bland våra fitigast tonsättare, gaf i förgårett, eller rättare sagd många prof på sin pennas outtröttlighet. Har uppträdde nemligen såsom symfonist och derjemte som kompositör af tvenne operor. Man begär i våra dagar ej att en ny sym: foni skall vara förträfflig, d. ä. att den uppfyller alla de fordringar, hvartill den. rikaste af alla tonformer berättigar. Icke så mycke derföre, att man i denna genre redan eger si oupphinneliga mästerverk, sågom frasen vanligen lyder; men då det erfordras en. så öf. vervägande qvantitet fantasi och känsloglöd förattbringa lif och anda uti den tekniska strukturens lärda apparat (jemte ett fullkomligt välde öfver densamma), och då detta så sällan inträffar, så motser man ankomsten af en ny symfoni med en viss orolig aning om något utsökt tråkigt, och i den glädje man erfar, då detta lyckligtvis ej är händelsen, förlåter man gerna de svagheter hvarmed verket i öfrigt må vara behäftadt. Poetisk halt, tankedjup, nyhet äro saker, hvarpå man ej gerna kan göra sig räkning; logisk tankegång, klar och lättfattlig disposition, behaglig melodi, välljudande instrumentation och framför allt konsten att sluta i rättan tid äro deremot reqvisita, hvaraf man icke efterskänker något, emedan man derförutan ej finner sig road. Vi hafva nu i korthet sökt uppgifva hvad vår tid rimligtvis tillåter att fordra af en symfonikomposition. Herr Gilles arbete förtjenar loford, emedan det är fullkomligt fritt från det moderna koketteriet,, och emedan han valt goda mönster; derjemte finner man ock en och annan rätt vacker id äfvensom ett par lyckliga instrumentalkombinationer. Men ofta saknar uppfinningen friskhet och rytm, planen är ej nog logisk och koncis, och vid satsens slut erhåller man icke den klara öfversigt af densamma, som är ett säkert kännetecken på kompositionens inre harmoni. Denna vinnes då hvarje fras utgör ett nödvändigt vilkor för den nästföljande, Jå ingenting kan borttagas, ingenting tilläggas, då slutet ej är något löst påhängsel, som efter behag kan förlängas, utan då det inträder i det ögonblick då tanken hunnit genomarbeta ämnet. Denna organism finna vi här ej så utbildad, som vi önskat, och synnerligast äro slutfallen, codasatserna, mindre lyckade, emedan de ej sällan stå utom sammanhanget. Detta är isynnerhet fallet med Allegrosatsen, hvilken jemte det på bumor och fantasi ej särdeles rika scherzot utgöra verkets svagare del. Mera lyckade äro andantet och finalet; det förra är hållet i en ren och flärdlös anda, ehuru meloditråden är nog svag och ej utan svårighet låter följa sig; och det sednare röjer att författaren följt klassiska mästare, fast på längre afstånd än man kunnat önska, hvad sammanhang och konseqvens beträffar. Det hela väckte den aktning som ett redligt bemödande alltid måste framkalla, äfven då förmågan ej står i full öfverensstämmelse dermed. Detta förhållande tillskrifva vi det slutliga framropande, hvarmed vänner af hr Gilles sångmö betygade honom sitt erkännande. Symfonien utgör jemte qvartetten måhända tonsättarens svåraste uppgitt, och om författaren här ej lyckades uppfylla hvarje fordran, så har han dock inom andra musikarter frambragt omtyckta saker; och dit kan man äfven räkna åtskilliga bland de gifna numren ur operorna Abraham och Lamech. Ouvertyren till Abraham, har en rätt vacker ingress, och förra delen af allegrot är skrifven 1 en ganska allvarlig och värdig stil; den gednare hälften eger deremot mindre hållning: förfaltaren kan ej finna slutet och när det en gång kommer, tillfredsställer det ej. Derjemte är den turkiska musiken här ej på sin plats, såsom fremmande för stilen i denna musik. En vacker och ädel komposition är deremot den af fru Romani wedliganska lefvande uttryck sjungna romanska ur samma opera, äfvensom arian ur Låmeth,, hvarvid fru R. mästerligt ackompagnerades på tenorbasun af hr Billman. Sammanställningen af sopranröst och basun vilja vi emellertid ej loforda; dock hördes pjesen med mycket bifall och måste gifvasda capo. Slutligen må ock ur samma opera nämnas Jägarsängen och finalet, med smideskören: en liflig och rätt dramatisk musik. Solopartierna sjöngos här af hrr Rademacher och Willman. De öfriga numren syntes osg mindre framstående.