äro.i godt stånd, fastän icke feta. På tre:
månader kan man göda en oxe som äri godt
hull, under det att man ofta behöfver 6 må-:
nader för att vinna samma mål med en ma-;
ger oxe, som har huden liksom fastlimmad ;j
vid ryggraden.
. Göra .omständigheterua — t. ex. foderbrist:
genom allmän missväxt — att man icke kan
erhålla några djur som äro i godt hull, så.
måste man naturligtvis använda dem man kan ;
erhålla, d. v. s. magra djur; men man bör:
då ej inbilla sig att kunna genast vorkstilla:
den egentliga gödningen. Den tid under bvil-;
ken djuren förtära det mesta fodret, och ze-j
latift tilltaga minst i vigt, och under hvilken ;
således fodret med minsta fördel användes,
är den då ett magert djur småningom ansät-
ter kött) eller intill dess det tagit hull.
Det bästa man då kan göra, är att gifva
djuren tid, föda dem väl, utan att gifva egent- ;j
ligt gödningsfoder, samt till och med låta dem
lindrigt arbeta.
Hvad nu sjelfva gödningsmetoden beträffar, !
så äro ordning och noggrannhet de båda huf-j
vudvilkoren vid alla metoder, de må vara:
hvilka som helst. Aro fodringstimmarne en!
gång bestämda, så måste de med yttersta nog-
grannhet iakttagas, och samma regelbunden-
het bör äfven ega rum i afseende på den en
gåhg bestämda foderqvantiteten. Brist på ord-
ning och noggrannhet i dessa hänseenden
verkar både att gödningen går långsammare i
och att landtmannen icke vet huru mycket
han .gifvit sina gödoxar, hvarföre han ej hel-
ler kan göra sig reda för hvad de kosta ho-i
nom, lika litet som för hela företagets resul-
tater i allmänhet.
Man finner äfven bland erfarna oxgödare j
delade meningar om bästa sättet att fodra:?
djuren. Några gifva dem endast två foder på
dygnet; andra dela fodret i ett större antal
små gifvor eller portioner. Skillnaden synes
vara den, att den mindre jordbrukaren, som
göder ett eller två par oxar och som sjelf
fodrar dem, gerna kan gifva dem fem till sex
mål i dygnet; men deremot måste den, som
bedrifver gödningen i större omfång och som
icke är i tillfälle att sjelf verkställa fodringen
— eller att hvar timma utöfva tillsyn öfver
sitt tjenstefolk — söka att så långt möjligt
är förenkla förfaringssättet. Detta har gjort
att flera kreatursgödare i stort inskränka sig
till blott tvenne måltider om dagen, och fun-
nit sig fullkomligt befåtna med denna metod.
Under sådant förhållande räcker sjelfva mål-
tiden i tvenne timmar, då djuret är fullkom-
ligt mättadt. Derefter följer en mellantid af
tio timmar, under hvilken djuret i liggande
ställning sysselsätter sig med idislandet af den
njutna födan. Efter denna tids förlopp är
magen (vommen) tom och färdig att emottaga
den påföljande måltiden. Man har vid denna
metod intet att befara af indigestion, och om
något djur icke förtär fodret märkes det lätt
och genast.
tskilliga boskapsgödare yrka att djuren
under gödningen skola bållas helt och hållet
afskilda från hvarandra, under fuljkomlig still-
het, tystnad och mörker. Andra åter tro att
om djuren få taga sig en daglig lindrig rö-
relsg, retas foderlusten och matsmältningen
stärkes, För vår del hafva vi den öfverty-
gelsen att för ett djur som skall gödas, är
stillhet bättre än rörelse, och att man bör
undvika allt som inverkar störande på dju-
ren och således äfven buller, som kan för-
skräcka eller oroa dem. Deremot är det på-
tagligen ett misstag, att vilja ställa bvarje
djur för sig. Hornboskapen i naturtillsti.det
lefver i flock, och djuren tråna efter sällskap då
de äro ensamma. De uppmuntras. att förtära
sitt foder då de se kamraterna äta, och vi
anse den ladugård, som är så inredd att dju-
ren vända sig mot hvarandra, förtjena före-
trädet framför den der de-äro uppställda med
hufvudena mot väggen. Hvad mörkret beträf-
far, så tro vi ej heller på dess nytta vid krea-
tursgödning. Ett varmt, ljust och luftigt stall
är bäst -för gödning. Oxen visar aldrig denit
oro i stallet, som man ofta finner hos en väl
född men overksam häst, utan älskar stillhe-
ten så att man ofta har mycken möda att få
honom att stiga upp. Man ser att han full-
komligen njuter af en tanklös och könlös va-
relses största lycksalighet — den att få äta
och hvila.
Hvad vi deremot högligen förorda — och
detta så mycket mera, som det af många ox-
gödare alldeles försummas — är gödboska-
pens dagliga ryktning och skrapning. Den ver-
kar otroligt till djurens välbefinnande, och un-
derlättar fettbitdningen. Äfven är det högst
nyttigt att vid gödningens början tvätta dju-
ren med varmt vatten en eller annan gång,
hvarefter de böra gnidas med halm, skrapas
och borstas,
Utrymmet tillåter oss icke att här ingå i
de särskilda detaljerna af utfodringen; må det
vara nog att nämna, det djuren äta starkasti!
vörjan af gödningstiden, och att man då kan :
gifva sådant foder som är mera voluminöst;!
men att i samma mån som fetman tilltager, l
(
;
(
minskas äfven matlusten, och man slutar der-
öre med de kraftigaste ämnena, såsom säd,
bönor och oljkakor, under det att rationen af
de mera skrymmande foderämnena minskas.
et är derföre en gamrhal och riktig sats,
att den sista delen af gödningen kostar mest, l;
och det är endast vid höga priser på fett kött),
) Uttrycket är icke exakt, men allmänt brukligt, och