SUR ut ERSSESR p EPS T SURA MSS SVARET MW uttryck, genom en saftig och kraftig kolorit och en delikat detaljbehandling. Äfven inom historiemålningens område har den t. ex. uti. Lessing. en representant för den ädlaste naturalism, för -en rent mensklig, naturfrisk åskådning, en klar uppfattning af historiens allvar och lifvets humor. Men allt detta hindrar icke; att denna konstskola, hur nyttig den än kan vara för den första utvecklingen, kan bli vådlig ilängden för dem, som äro svaga i andanom. Hvad Larsson särskildt angår, så har han stora och rika anlag, men som genom brist på sann utveckling och omfattande mångsidigt studium snart kunna förspillasoch komma på afvägar. Larsson har mera kraft än känsla, en mera energisk än poetisk uppfattning af naturen; han har mycket sinne för färg och effekt, men mindre för den-poetiska stämningen, det inre lif som uttalar sig äfven i naturscenerna; under sådana förhållanden... kan man måla bra, dugtigt, effektfullt och dock okonstnärligt. Den ytliga effekten sammanblandes ofta i ett konst verk med den sanna lifsyttringen; den förra kan ofta med temligen ringa insigt stegras ända tll illusion, medan den sednare alltid med en viss moderation i uttrycket hänvisar på-ett inre lif, hvilket åt ett konstycke ger outtömliga fonder af verklig konsteffekt, då den ytligt stegrade effekten endast verkar för ögonblicket och aldrig kan vidmakthålla intresset: Hvad som fordras, om Larsson skall kunna uppfylla de-storartade förhoppningar han här hemira väckt, är ett mera omfattande och mångsidigt studium af store mästares verk, och en större-omsorg och kärlek egnade åt detäljerna.Om -han af sin skicklighet uti hvad man inöra konsten skulle kunna, ehuru oegentligt, kalla handtverket, af sin lätthet och bravur i hastig produktion låter förleda sig till extravaganser, så kan sådant alltför lätt leda till ett poesilöst dekorationsmåleri och konstnären sjelf förlora sig i ett manår eller i krass materialism, i stället för att, såsom man bör kunna hoppas, bli en utmärkt prydnad för Sverges konstskola. Viansågo oss just nu, då vi tyckte hr Larsson befinna sig vid en vändpunkti sin utveckling, böra uttala några af de farhågor som vi dela med ett stort antal af konstens härvarande älskare. Hvad argår de speciella anmärkningar vi gjorde, så kan deras berättigande endast uppfattas af dem som sjelfva sett de ifrågavarande taflorna; de voro, så vidt vi kunna fatta, fogligt-och humant framställda och på långt när icke så skarpa som det tadel, som i sjelfva Posttidaingen blifvit riktadt mot dessa samma taflor. Hvad Achenbach angår, så är det svårt att finna, huru -hans utmärkta konstnärsskap-såsom landskåpsoch marinmålare kan innebära något bevisande i afseende derpå, om Diässeldorferskolen i längden kan ha ett helsosamt inflytande på Larssons konstnärliga utveckling. Uppgiften: att Achenbach är sedan barndomen bildad i Disseldorf, är för öfrigt riktig, endast med den väsentliga modis fikationen, att Achenbach en längre tid studerat marinmåleriet i Holland, att han flera år vistats och idkat konststudier i Italien, att han. gjort vidlyftiga :konstresor till Frankrike; England, Nörge o.s.v: Vårt yttrande om det Melbyeska manör; som hr Larsson hittills följt i sina marinstycken, väcker mycken ovilja hos Pösttidningens insändare, och han beskyller oss med harm att ha framställt hr Larsson såsom en efterapare af-en-ung danskmarinmålare vid namn Mebye. Detta yttrande röjer stor obekantskap med förhållandena. Denne unge Mebye, om hvilken ins. -så föraktfullt-ta-) lar, är ingen annan än-.samme Wilhelm Melbye, som varit Larssons läromästare i Köpenhamn och som för närvarande i Paris till och med vid sidan af Gudin och öfriga utmärkta marinmålare ådrager sig den lifligaste uppmärksamhet och af kejsaren: nyligen : blifvit hedrad med 7 storartäde beställningar och med hederslegionens kors. I anledning af vårt yttrande att hr Blackstädius i en kopia efter Tizian behandlat karnationen bättre än i-de andra figurstycken vi förut sett af hans hand, utbrister Post tidningens insändare: Hvad i alla målares och recensenters nämn skall detta heta? Hittills har hela verlden i sin enfald trott att en kopierandes åtgöranden vore analoga med t. ex. en renskrifvares eller. sättares, d. v.s. att återge det förelagda orginalet sådant det befinner sig. Ett sådant yttrande är i sanning mycket. nöjsamt. Det skulle sålunda blott finnas tvenne alternativer: antingen ätt ha ordentligt och riktigt afskrifvet sin tafla, eller också i detta afseende ha misslyckats. Någon gradation, ett större eller mindre närmande till orginalets skönheter och förtjenster skulle icke vara tänkbara. Nu är det fråga om den störste kolorist i alla tider och konstskolor, det är fråga om Tizians karnation med dess fina, friska, smältande toner, dess underbara, milda färgglöd och å andra sidan är det fråga om hr Blackstadius, hvars palett mafi känner genom de italienska genrestycken han på sednaste tiden målat, hvilken skall återge detta såsom det befinner sig,; — en vacker uppgift, men dermed hafver sig icke så lätt; härvidlag torde det kunna 13 räknas till förtjenst att äfven i någon mån ha lyckats. Sjelfva Rubens kopierade Tiziansstycken, utan att åt kopiorna kunna ge en Tizianisk karnation; så mycket lättare bör då hr B. kunna trösta sig att ej fullkomligt kunna renskrifva, Tizian. Vi afsluta dessa af Posttidningens insända artikel framkallade ,oförgripliga, anmärkninar med den upprepade försäkran, att vi ha lika lifligt, om icke varmare intresse för hr Larssons konstnärskap än insändaren och att vi i sjelfva verket torde vänta och hoppas mera af detsamma än han. Vi skola vid tillfälle återkomma till några betraktelser om konstkritikens väsen och åligganden och visa att öfverdrift i beröm kan verka lika skadligt på konstens utveckling som öfverdrift i tadel, ja till och med långt skadligare. RR RR