SUR ut ERSSESR p EPS T SURA MSS SVARET MW
uttryck, genom en saftig och kraftig kolorit
och en delikat detaljbehandling. Äfven inom
historiemålningens område har den t. ex. uti.
Lessing. en representant för den ädlaste na-
turalism, för -en rent mensklig, naturfrisk
åskådning, en klar uppfattning af historiens
allvar och lifvets humor. Men allt detta
hindrar icke; att denna konstskola, hur nyt-
tig den än kan vara för den första utveck-
lingen, kan bli vådlig ilängden för dem, som
äro svaga i andanom. Hvad Larsson särskildt
angår, så har han stora och rika anlag, men
som genom brist på sann utveckling och om-
fattande mångsidigt studium snart kunna för-
spillas- och komma på afvägar. Larsson har
mera kraft än känsla, en mera energisk än
poetisk uppfattning af naturen; han har myc-
ket sinne för färg och effekt, men mindre för
den-poetiska stämningen, det inre lif som ut-
talar sig äfven i naturscenerna; under sådana
förhållanden... kan man måla bra, dugtigt,
effektfullt och dock okonstnärligt. Den yt-
liga effekten sammanblandes ofta i ett konst
verk med den sanna lifsyttringen; den förra
kan ofta med temligen ringa insigt stegras
ända tll illusion, medan den sednare alltid
med en viss moderation i uttrycket hänvisar
på-ett inre lif, hvilket åt ett konstycke ger
outtömliga fonder af verklig konsteffekt, då
den ytligt stegrade effekten endast verkar för
ögonblicket och aldrig kan vidmakthålla in-
tresset:
Hvad som fordras, om Larsson skall kunna
uppfylla de-storartade förhoppningar han här
hemira väckt, är ett mera omfattande och
mångsidigt studium af store mästares verk,
och en större-omsorg och kärlek egnade åt
detäljerna.- Om -han af sin skicklighet uti
hvad man inöra konsten skulle kunna, ehuru
oegentligt, kalla handtverket, af sin lätthet
och bravur i hastig produktion låter förleda sig
till extravaganser, så kan sådant alltför lätt
leda till ett poesilöst dekorationsmåleri och
konstnären sjelf förlora sig i ett manår eller
i krass materialism, i stället för att, såsom
man bör kunna hoppas, bli en utmärkt pryd-
nad för Sverges konstskola. Viansågo oss just
nu, då vi tyckte hr Larsson befinna sig vid
en vändpunkti sin utveckling, böra uttala några
af de farhågor som vi dela med ett stort
antal af konstens härvarande älskare.
Hvad argår de speciella anmärkningar vi
gjorde, så kan deras berättigande endast upp-
fattas af dem som sjelfva sett de ifrågava-
rande taflorna; de voro, så vidt vi kunna
fatta, fogligt-och humant framställda och på
långt när icke så skarpa som det tadel, som
i sjelfva Posttidaingen blifvit riktadt mot
dessa samma taflor.
Hvad Achenbach angår, så är det svårt att
finna, huru -hans utmärkta konstnärsskap-så-
som landskåps- och marinmålare kan inne-
bära något bevisande i afseende derpå, om
Diässeldorferskolen i längden kan ha ett hel-
sosamt inflytande på Larssons konstnärliga ut-
veckling. Uppgiften: att Achenbach är se-
dan barndomen bildad i Disseldorf, är för
öfrigt riktig, endast med den väsentliga modis
fikationen, att Achenbach en längre tid stu-
derat marinmåleriet i Holland, att han flera
år vistats och idkat konststudier i Italien, att
han. gjort vidlyftiga :konstresor till Frankrike;
England, Nörge o.s.v:
Vårt yttrande om det Melbyeska manör;
som hr Larsson hittills följt i sina marin-
stycken, väcker mycken ovilja hos Pösttidnin-
gens insändare, och han beskyller oss med
harm att ha framställt hr Larsson såsom en
efterapare af-en-ung dansk- marinmålare vid
namn Mebye. Detta yttrande röjer stor obe-
kantskap med förhållandena. Denne unge
Mebye, om hvilken ins. -så föraktfullt-ta-)
lar, är ingen annan än-.samme Wilhelm Melbye,
som varit Larssons läromästare i Köpenhamn
och som för närvarande i Paris till och med vid
sidan af Gudin och öfriga utmärkta marin-
målare ådrager sig den lifligaste uppmärk-
samhet och af kejsaren: nyligen : blifvit he-
drad med 7 storartäde beställningar och med
hederslegionens kors.
I anledning af vårt yttrande att hr Black-
städius i en kopia efter Tizian behandlat
karnationen bättre än i-de andra figurstycken
vi förut sett af hans hand, utbrister Post
tidningens insändare: Hvad i alla målares
och recensenters nämn skall detta heta? Hit-
tills har hela verlden i sin enfald trott att
en kopierandes åtgöranden vore analoga med
t. ex. en renskrifvares eller. sättares, d. v.s.
att återge det förelagda orginalet sådant det
befinner sig. Ett sådant yttrande är i san-
ning mycket. nöjsamt. Det skulle sålunda
blott finnas tvenne alternativer: antingen ätt
ha ordentligt och riktigt afskrifvet sin tafla,
eller också i detta afseende ha misslyckats.
Någon gradation, ett större eller mindre när-
mande till orginalets skönheter och förtjen-
ster skulle icke vara tänkbara. Nu är det
fråga om den störste kolorist i alla tider och
konstskolor, det är fråga om Tizians karna-
tion med dess fina, friska, smältande toner,
dess underbara, milda färgglöd och å andra
sidan är det fråga om hr Blackstadius, hvars
palett mafi känner genom de italienska gen-
restycken han på sednaste tiden målat, hvil-
ken skall återge detta såsom det befinner
sig,; — en vacker uppgift, men dermed
hafver sig icke så lätt; härvidlag torde det
kunna 13 räknas till förtjenst att äfven i nå-
gon mån ha lyckats. Sjelfva Rubens kopi-
erade Tiziansstycken, utan att åt kopiorna
kunna ge en Tizianisk karnation; så mycket
lättare bör då hr B. kunna trösta sig att ej
fullkomligt kunna renskrifva, Tizian.
Vi afsluta dessa af Posttidningens insända
artikel framkallade ,oförgripliga, anmärknin-
ar med den upprepade försäkran, att vi ha
lika lifligt, om icke varmare intresse för hr
Larssons konstnärskap än insändaren och
att vi i sjelfva verket torde vänta och hoppas
mera af detsamma än han. Vi skola vid till-
fälle återkomma till några betraktelser om
konstkritikens väsen och åligganden och visa
att öfverdrift i beröm kan verka lika skad-
ligt på konstens utveckling som öfverdrift i
tadel, ja till och med långt skadligare.
RR RR