en i Archangel och anmodade honom att
lemna dem till chefen å lifiieskeppet Inger-
manland, då de möjligen kunde bli honom
till nytta,. — Under åren 1846 och 1847 vi-
sade de norska auktoriteterna redan ett mye-
ket ängsligt beteende i afseende på ryska tilltag,
såsom då åtskilliga ryssar hade vid Jacobselfven
trängt öfver gränsen och olofligt satt sig i
besittning af norsk jord, då deras der upp-
förda byggnader väl blefvo af fogden nedrif-
na, men stiftsamtmannen, af fruktan för di-
plomatiska förvecklingar med det efter sådana
lystna Ryssland, strök öfver det hela med
hartassen. När 1847 en norsk tullkryssare
hade i öppna sjön gripit en rysk lodja under
smuggling, så blandade sig ryska general-
konsuln i saken och tulltjenstemannen fick
till följd häraf afsked för brist på konduit,
shuru norska regeringen sedermera i all still-
het befordrade honom till tulltjensteman i
Bergen.
Ur slutet af Morgenbladets artikel meddela
vi följande:
Under sista hälften af Juli år 1847 uppträdde i
Tromsö, kommande landvägen från Östra Finmar-
ken och Fialand, en mystisk person som kallade sig
baron Ungern Sternberg, sade sig vara en brorson af
den Buxhöfden som eröfrade Finland åt kejsar Alexan-
der, att han dessutom var beslägtad med familjerna
Menschikoff och Orloff, hade blifvit uppfostrad i Pe-
tersburg uti pagernas kår, sedermera tjenat 8 år i
Kaukasus under hertig Max af Leuchtenberg, lefde
nu på sitt gods söder om Reval och berättade att han
i Stockholm hade umgåtts en camerade med kron-
prinsen. Sedan han i nögra dagar luskat omkring i
all i- sgnito, blef han genom en händelse tvungen att
ir: sta sina pass, och samma afton hölls till bans
ära ett kalas hos distriktets högsta embetsmän, der
han hänryckte alla genom sitt fina skick och sin full-
ständiga hofmanshällning. Han uppträdde propor-
tionsvis med samma oförskämdhet i Tromsö, som se-
dermera Menschikoff i Konstantinopel, lofvade stu-
denter och kandidater sitt nådiga beskydd. betraktade
Norr 3 såsom heit ooh hållet Rysslands vasalland och
följa stligen såsom pligtigt att lyda Rysslands bud.
Gud gifve aut han icke måtte vara en förelöpare till
en sednare tids rysk generalguvernör i Tromsö di
strikt — ett af dessa förebud som Gud stundom sän-
der för att lära oss ge akt på tidernas tecken, en hi-
storisk varning i kött och blod! — —
Man behöfver icke ha lefvat länge i Finmarken,
för 2t önska att Finland måtte tillhöra Sverge. Der
uppe är Ryssland alitf.r nära och gör atmosferen till
och :aed i Tromsö stundom qvalmig och tryckande.
Be-yanerligt att invänarne i Ramelien och Bulgarien
och a i Tromsö distrikt och Finmarken tryckas af
samma mara, den obehagliga aningen om att czaren
är ja dets blifvande herre! Besynnerligt att ända till
det nuvarands krigets utbrott, de nämnde distrikterna
kända sig lika bero:nde af Ryssland, fasttrollade i
sin vanmakt som kolibrin af glasögonsormen. Först
kanonernas dunder löste turkarne ur deras förtroll-
nins; det behöfs samma musik för att lära oss att vi
äro :st fritt folk, i förbund med de trogna och strid-
bara svenskarne, med den älsklige Oscar till gemen-
sam fader och den segerlystne Carl till rask anförare
mot die äckliga moskoviterna. Oss angär kriget ilika
hög srad som England och Frankrike, om vi blott ha
ett halft öga öppet för hvad Ryssland förehafver i
värt ands nordosiligaste trakt. Nu är tillfälle för
havd na att hindra Finmarken från att: bli helt och
bälte: ryskt; begagna vi det icke, så svika vi vår
pligt mot gamla Norge, ja öfverträda budet: hedra
din f-der och din moder, så skall dig väl gå och
du kall bo jäcge i landet, ty icke visa vi
oss ssom Norges värdiga söner, om vi, sittande hem-
ungsvrän, vilja läta andra: strida för 058;
att Eogland och Frankrike ej-skola täla att
frönröfvas oss. Det land, som ej har blod.
a för sin sjelfständighet. förtjenar ej heller
vera ett fritt land. Lätom oss trofast bjelpa vä-
;der att återtaga Finland, så skola de finnmark
akasserierna, det ryska spionväsendet inom Nor-
ränser, våra embetsmäns bjelplösa ställning i
övadet af sia embetsmyndighet mat moskoviterea
lutligen förlusten af aktning och förtroende för
siolfva få ett snart slut; vi skola åter kunna an-
sitt der vi ne knappt kunna draga andan för
den -tora spindelns giftiga närhet och de stackars
fjell: pparne skola äter få vara i fred uti sina ödemar-
ker. Med nöje skola Norges fria odelsbönder ätaga
sig 2 8 rusta, bekläda och anständigt
förse sära no till striden, och hvilken fader
skuli icke vara stolt af att ega en son, hvars blod
uti: i striden mot dem, som äro fiender till vär re-
ligio:, vär fribet, och glupska efter att röfva från
oss vrå hamnar, vära fiskerier, vår bank och vär hela
välfärd.