mans!... då gumman Courcaiilet återfick sans ningen sprang hon för att söka hjelp hos gran. narne, men då de kommo dit med käppar och värjor hade allt försvunnit, hålet var ti:ltäppt gruset som förut, så att flera af de närvarand: helt oförskämdt sade ät den hederliga gummar att hon drömt., Det vore allt möjligt, men hvarföre röjde de inte undan stenarne för att ändå se efte om det verkligen fanns en grop — och er djefvul ? EzFru Courcaillet har inte velat det, hon menar att det vore att fresta Gud; utan i dej stället har hon låtit välsigna källaren och flyttat bort matvarorna; numera vill bon inte gätta sin fot dit för Perus alla guldgrufvor., Philip de Lussan hade kallt afbört denna berättelse, deremot syntes den hafva gjort ett djupare intryck på abben, hvilken på en gång blifvit allvarsam. Hans hastiga tankfullhet syntes förvåna den lilla berättarinnan, hvilken förmodligen väntat många loford för sin märkvärdiga historia. Plötsligen reste Chavigny sig upp, och gjorde ett så högt hopp att han nästan kullkastat både bord, koppar och mamsell Suzette. Victoria I utropade han, som fattad af en hastig galenskapsattack. Slump, lycka, öde, jag lofvar egna er alla tre ett tempel! Kom, Lussan, skynda dig min vän; jag har vigtiga gaker a:t meddela dig; gläd dig emellertid i ditt hjerta; jag har funnit... Ett nytt rim, förmodar jag, sade Philip och höjde på axlarne. Ett rim! Alla rimmen i ett episkt poem på tolf sånger gå inte till en tusendedel upp emot den lyckliga id som en gudomlighet, under den blyga nymfen Suzettes drag, ingifvit mig. Men skynda dig då, om du icke vill att hemligheten som tynger mitt hjerta snart skall flöda öfver på mina läppar... jag vill stilla din dödliga oro öfver en viss..., Ja kom, det är min själ det bästa, afbröt Philip häftigt; din fördömdas tunga ställer endast till nya förtretligheter.