mans!... då gumman Courcaiilet återfick sans
ningen sprang hon för att söka hjelp hos gran.
narne, men då de kommo dit med käppar och
värjor hade allt försvunnit, hålet var ti:ltäppt
gruset som förut, så att flera af de närvarand:
helt oförskämdt sade ät den hederliga gummar
att hon drömt.,
Det vore allt möjligt, men hvarföre röjde
de inte undan stenarne för att ändå se efte
om det verkligen fanns en grop — och er
djefvul ?
EzFru Courcaillet har inte velat det, hon me-
nar att det vore att fresta Gud; utan i dej
stället har hon låtit välsigna källaren och
flyttat bort matvarorna; numera vill bon inte
gätta sin fot dit för Perus alla guldgrufvor.,
Philip de Lussan hade kallt afbört denna
berättelse, deremot syntes den hafva gjort ett
djupare intryck på abben, hvilken på en gång
blifvit allvarsam. Hans hastiga tankfullhet
syntes förvåna den lilla berättarinnan, hvilken
förmodligen väntat många loford för sin märk-
värdiga historia.
Plötsligen reste Chavigny sig upp, och
gjorde ett så högt hopp att han nästan kull-
kastat både bord, koppar och mamsell Suzette.
Victoria I utropade han, som fattad af en
hastig galenskapsattack. Slump, lycka, öde,
jag lofvar egna er alla tre ett tempel! Kom,
Lussan, skynda dig min vän; jag har vigtiga
gaker a:t meddela dig; gläd dig emellertid i
ditt hjerta; jag har funnit...
Ett nytt rim, förmodar jag, sade Philip
och höjde på axlarne.
Ett rim! Alla rimmen i ett episkt poem
på tolf sånger gå inte till en tusendedel upp
emot den lyckliga id som en gudomlighet,
under den blyga nymfen Suzettes drag, ingif-
vit mig. Men skynda dig då, om du icke vill
att hemligheten som tynger mitt hjerta snart
skall flöda öfver på mina läppar... jag vill
stilla din dödliga oro öfver en viss...,
Ja kom, det är min själ det bästa, afbröt
Philip häftigt; din fördömdas tunga ställer
endast till nya förtretligheter.